KRYDDHYLLAN

Det som är botten i dig är botten också i andra, eller Jag tänker ofta på Knausgård

2012-02-18T13:04:00.002+01:00

Tidigt i somras efterlyste jag en ny "kraftfull litterär upplevelse" - http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/06/betraktelser.html - av det slag som inte bara erbjuder häpnad eller underhållning för stunden, utan biter sig fast i medvetandet på ett grundläggande plan, blir tongivande för hela ens tankevärld, något som på ett fundamentalt sätt formar eller omstrukturerar ens bild av världen eller konsten. Och föga anade jag att det hade ju redan hänt, och det var ju Knausgård. Numer går det inte en dag utan att jag tänker på Knausgård. Å andra sidan går det inte en dag utan att jag tänker på nästan varje människa jag någonsin känt, åtminstone alla jag räknat som vän eller varit tillsammans med. Gör inte alla det?

Dagen som den hittills varit

2012-02-17T13:30:00.002+01:00

Vaknade klockan kvart i nio i eftermätningarna av en ljuvlig sovmorgon, och beslöt mig för att skippa frukost (dagens eländigaste mål) till förmån för bokstavstrogen DN-läsning. Bengt Ohlsson skriver ännu ett kåseri där han smyger sig upp bakom ryggen på floskelmänniskor och politiskt korrekta och ger dem små stick i ryggen med vad man kan tänka sig är en trubbig fickkniv, sticken känns inte mer än knottbett, de innebär en mycket försumbar olägenhet för de drabbade. Det var väl ingen revolutionerande text, man jag gillar Bengt Ohlsson, ja jag ser mig i honom och honom i mig. Fredrik Strage skrev en annan text om något populärkulturellt fenomen som jag redan glömt. Jag vet inte, börjar tiden springa ifrån Fredrik Strage? Är det över nu? Förra veckan hejtade han på särskrivningar, vilket väl är legitimt, men jag förväntar mig nånstans mer av Fredrik Strage. Han kan gott skriva om det han kan, det populärkulturella, men inte genom putslustiga exempel på särskrivningar ("en lång hårig sjuk sköterska") som min egen svensklärare tog upp på högstadiet någon gång i slutet av nittiotalet.

Sedan lämnade jag lägenheten och gick mot den avsedda skolan för min praktik och passerade på vägen en förskola där förskolelärarna i just den stunden samlade in de små barnen med hjälp av en fysisk ringklocka, det lät alldeles som en kobjällra, och när jag tänkte på det så såg jag ordet KOBJÄLLRA i mitt huvud, och jag började fundera på hur det egentligen skiljer sig det där med tankar och hjärnan, om det är så att vissa är mer benägna att tänka i bilder och andra i text. Skulle en mer visuellt lagd människa ha sett detta:

... i sitt huvud när klockan ljöd? Det vet jag inte. Men jag kom i alla fall fram till skolan och genomförde min lektion och den gick bra, långt bättre än i går, och det kändes ju fint att ha avslutat veckan on a good note så det var med triumfatoriska steg jag lämnade mitt värv. Lyckan grumlades lite av att jag såg ett vagt bekant ansikte på håll vid Stadshuset, jag hade ingen lust att småprata med denna människa så jag tog en liten omväg. Varför har jag svårt att svara på, jag tycker inte illa om människan i fråga, men vi brukade känna varandra ganska bra en gång i tiden och nu gör vi det inte, och sådana möten är så plågsamma i all sin vemodighet. Man står och tittar in i ögon som man inte känner längre men en gång har känt mycket väl, och det där syns i ögonen, det framträder som en lätt sorgsenhet, och man kan inte direkt tala om det - "jaha, vi har inte så mycket gemensamt längre, nej" - för då blir det alldeles för naket och genant. Hur i helvete kan det egentligen komma sig att det är svårt att titta i människors ögon, det är ju bara en kroppsdel, det borde inte vara svårare än att titta på ett par fötter eller en armbåge.

Men jag lät inte detta nedslå mig för det var ändå fredag förmiddag och öppen himmel ovanför skallen - ja, himlen syntes för en gångs skull! - och den påminde bestämt om marmor i sin ljusblåhet, pyntad med små sjok av skira bomullsmoln, mönstret ledde tankarna till de där porslinskulorna man tramsade runt med på lågstadiet. En gammal tant kom emot mig på Renmarkstorget just som vi passerade ett hus med knakande snömassor på taket, och vi kastade oroliga blickar uppåt fasaden, sedan möttes våra oroliga blickar och det såg så fånigt ut, tyckte vi båda, att vi brast ut i ett unisont skratt! Ha ha ha! Jag och denna gamla kärring som jag aldrig träffat, vi delade ett litet ögonblick, och det bästa med det hela var att skrattet pågick också i det att vi passerade varandra, vi hann aldrig med den där tomma och nästan lite pinsamma tystnaden som följer på alla skratt, för alla skratt tar ofrånkomligen slut och då blir det alltid en kort stund av desorientering just efteråt, man kastas in i den vanliga världen igen, det är som den lätta förvirring och tafatthet som kan följa efter klimax i ett samlag. Men jag och kärringen slapp landa tillsammans och det tror jag gjorde oss båda gott.

Och jag fortsatte gatan ned, på ett strålande humör, och tände till och med en cigarett och som så ofta vid dessa tillfällen, då jag går runt och vibbar och tycker att tillvaron känns ovanligt angenäm, så dök den där tranströmerraden upp: "Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta". Ja, precis så kändes det! Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta! Sen kan man fundera över hur mycket av den känslan som grundade sig i tanken på att få dricka öl senare på kvällen, men vad fan, det är väl missunnsamt att ställa en känsla till svars för något sånt.

Hey ängel, New York är okay

2012-02-15T21:51:00.004+01:00

Försöker hitta en duglig sentida dikt att infoga i en analys till kommande litteraturtentamen. Urvalet är väl inte jättesnävt, vi har fått en lista med ett antal namn, men ändå har jag svårt att hitta något jag fastnar för. Katarina Frostenson, intetsägande. Göran Greider, för mycket politisk pamflett. Bruno K. Öijer kanske? Bläddrar i Öijers samlade dikter medan frustrationen klättrar uppför ryggen. Vad gillar ni exempelvis detta alster:

1500-talet

zebror står i regn

Fantastiskt, inte sant? Visst blev vi alla lite klokare nu? Visst lärde vi oss något om våra liv? Läser vidare medan ilskan växer; ilska mot mig själv som inte fattar poesi och ilska mot Öijer som skriver så fullkomligt godtyckligt. Droppen som får bägaren att svämma är en dikt som Öijer gett den utomordentligt löjliga titeln Mina sista rader om Paris:

Paris, vad hände egentligen

Paris, kan du förklara...

Mer än så gitter jag inte läsa, ty min blick har grumlats av leda, och det slår mig: att det här sanslöst uttjatade sättet att tala till sanslöst uttjatade städer som ett subjekt, som ett du, är så ofattbart trött att manövern bör skrinläggas i kanske hundra år på order ifrån statsmakten. Över huvud taget bör man förhålla sig trevande och fördomsfull mot all konst som gör ett stort nummer av att namedroppa denna typ av kanoniserade städer, för det är ett sådant enkelt och billigt sätt att strö lite finlitterärt stjärndamm över sin text, som om man genom att nämna Paris i sitt verk kan åka snålskjuts på allt det som Paris är, allt det som Paris utstrålar; dess karisma, dess poetiska star quality om ni så vill, och att man därigenom räknar kallt med att den överromantiserade staden Paris och själva dess aura ska göra ens egen text viktigare och större än den någonsin förtjänat vara. Det är bara så jävla dåligt och slött. Så om jag någon gång i framtiden kommer viftande med en dikt som heter Från det sjätte arrondisementet i Paris eller Fislukt från en vindsvåning i Venedig så ser jag gladeligen att ni, om inte skadar mig, så i vart fall lägger krokben på mig eller kallar mig för glasögonorm.

Det är synd om människorna

2012-02-15T09:14:00.000+01:00

I går var jag på Victoria med Mallan Brallan och åt upp de sista resterna av mina novellprispengar. Det var mycket gott! Ripa med terrin gjord av drontägg and what not. Det jag dock tyckte mindre om var hovmästarens röst per telefon vid bordsbokning, hans milt överseende och lite medlidsamma stämma, som om han tyckte synd om eller rentav kände ömhet för mig när jag skulle boka bord på denna fina restaurang, ja allt i hans röst sade: "nämen lilla gubben, ska vi slå på stora trumman nu på alla hjärtans dag alltså, är det dags för årets enda fina måltid, hur många uppoffringar har du varit tvungen att göra för att få studiebidraget att räcka till detta" och det kändes inget vidare. Allt är ju förvisso sant, nej det finns ingenting i hans förmodan som strider mot rådande förhållanden, men det betyder ju inte att jag vill att han ska veta det. Sedan är det väl på sin plats att lägga in en reservation för att laddningen i rösten var något som inte kom från rösten i sig, utan från mina inre demoner, som på inre demoners vis applicerade denna undertext på hovmästarens stämma.

Kristina Lugn lindrar dödsångest

2012-02-14T13:51:00.001+01:00

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

Söndagen som den fortsatte (nu i bilder)

2012-02-12T22:26:00.000+01:00

I avsaknad av bl.a. DN gick jag och hälsade på hos Martin:

Martin var lite bakfull men förutom det vid förhållandevis god vigör. Det första ämne vi var tvungna att avhandla var förstås Whitney Houstons tragiska bortgång. Min ståndpunkt var att jag kommer att minnas henne för den fantastiska covern av I will always love you, men i övrigt hade jag räknat bort Whitney Houston för länge sedan till en följd av alla narkotikaskandaler, ja hon var s.a.s. redan "död" i min bok. Martin påpekade att det saknades en riktigt fungerande dramaturgi i fallet Whitney Houston - förvisso gjorde hon väl nåt slags comeback här för ett par år sen, men då var hon ju halvfet och risig och hade en röst som lämnade åtskilligt att önska. För att det hela skulle ha blivit mer optimalt, för att hennes död verkligen skulle kännas, så borde Whitneys comeback ha varit avsevärt mer storslagen. Jag höll med. Martin tillade sedan hur han verkligen beundrar Kevin Costners frisyr i filmen Bodyguard (där Whitney Houstons cover figurerar), en fantastisk frisyr i Martins tycke, en s.k. "vuxenfrisyr" som fungerar utan vare sig gelé eller hårspray. Jag höll med, igen:

Därefter såg vi den bedrövliga Ben Stiller-filmen Tower Heist som vi båda tyckte väldigt illa om. Ja, den var alldeles som en komedi utan skämt, tyckte vi, och vi var ense om att Matthew Broderick måste vara världens tråkigaste skådespelare jämte Dennis Quaid. Som ett intressant sidospår kom vi också att tala om Alan Alda (som var med i filmen) och Alan Arkin, och hur lätt det är att sammanblanda dessa två skådespelare, då de båda heter ungefär samma sak och har samma typ av generiska gubbutseende:

Martin föreslog att man bör använda den gamla militärserien M*A*S*H (som Alan Alda var med i... eller var det Alan Arkin) som riktmärke men på vilket sätt framkom inte riktigt, men skitsamma, jag orkade inte tjata mer om det. Dessutom tystnade vi båda tvärt när skådespelaren Stephen Henderson dök upp i Tower Heist, eftersom ingen av oss någonsin sett en vitare svart man förut:

Söndagsmorgonen som den blev

2012-02-12T10:34:00.000+01:00

Kliver upp på söndagsmorgonen och märker till min fasa att DN inte har kommit. Vad nu? En lång stund blir jag stående i hallen med tom blick, oförmögen att ta in det som har hänt. När chocken väl har sköljt över och förbi mig skrider jag till handling: stingsligt roffar jag åt mig gårdagens DN och läser om den i stället. Vakar som en jävla hök över texten, vid minsta lilla tvetydighet eller oklar formulering vrålar jag ut "MEN DET DÄR STÄMMER JU INTE!" så högt jag kan. Slänger till sist undan tidningen och grubblar över vad som kan ha gått snett. I flera månaders tid har vi av grumliga skäl fått två (2) DN av brevbäraren just på söndagar. Kanske har brevbäraren bestämt sig för att nu får det vara slut på allmosorna, det räcker nu, vi har haft vårt lilla roliga. Funderar på om jag ska försöka skada brevbäraren på något sätt, om jag skulle ta och gillra en fälla, men det vore kanske att göra en höna av en fjäder. Funderar vidare på om man på motsatt sätt kan säga "göra en fjäder av en höna" om man ägnar sig åt obefogade underdrifter. Kommer ingenvart. Släpper tankespåret och beslutar mig för att inte låta de jävlarna ta mig, gråt med magen i stället för med ögonen, låt de aldrig se dig blöda. Tänker att det bästa jag kan göra är att försöka efterlikna Majakovskijs reaktion på kvinnan som inte vill ha honom, som jag (i brist på DN) läste i litteraturvetenskapens diktkompendium:

Titta hitåt ett slag,

alla småfuskare

i brott, blodbad

och gudlöshet

— ni skall få se

det fruktansvärdaste av allt:

mitt ansikte

när det är

alldeles oberört

och kallt!

Arla i urtid fanns ingenting

2012-02-10T16:16:00.000+01:00

I dag höll jag i "Kristendomens Jeopardy" med en klass - en sån rungande succé! Barnen skrek och grät av lycka. Tyvärr råkade jag i samband med detta skriva på whiteboardtavlan med en permanent spritpenna. Vad i HELVETE gör permanenta spritpennor bland andra whiteboardpennor, kan man fråga sig om man upprörs av slika ting. Vi mixade inte skarpa skott med lösplugg i lumpen (o fy fan för lumpenreferenser döda mig SNÄLLA).

En whiteboardtavla kostar säkert tolv miljoner kronor eller liknande (alla såna där attiraljer och manicker är alltid förbluffande dyra) och det ville jag ogärna betala, så jag sökte upp skolans reception. Det är något med bemötandet där som får en att alltid känna sig ovälkommen, som om man stör; om man så frågar om vägen till närmsta kopiatorrum stirrar de på en med halvöppen mun och ser ut som om man sagt nånting oregerligt. Men nej, nu är jag lite orättvis - flertalet är hjälpsamma, exempelvis den Urmoder som har befälet där, en robust kvinna med oskönt utseende, skolans själva hjärta och nav, ett slags orakel som man uppsöker med frågor om vad-som-helst som har med skolan att göra. "Jag tappade ett gem förra våren, har du sett det?" kan man fråga, och Urmodern plockar genast fram gemet ur sin ficka. Hon är fantastisk, och hela det samlade lärarkollegiet fasar inför den dag då Urmodern skall gå i pension, för då kommer hela rucklet att ramla ihop över sig själv som en halvfärdig lögn.

Urmodern hjälpte naturligtvis även mig, genom att ge mig en flaska sprit (sån där jättestark som får händerna att hetta) med vilken jag enkelt kunde tvätta bort skadeverkningarna efter mitt dåd. Slutet gott, allting gott. Tog mig en liten hutt ur flaskan när jag var klar också, det är ju fredag.

And a fucked up world it is too

2012-02-09T19:04:00.002+01:00

I dag kom en lärare från universitetet och satte betyg på en lektion jag orkestrerat. Det gick bra! Min bästa lektion hittills under denna praktik! Jag började undervisa i stället för att redovisa; jag började leda eleverna i stället för att föra dem; jag gjorde avkall på min patologiska självmedvetenhet - å, denna självmedvetenhet! - och såg eleverna i stället för att spegla mina högskolepoäng i deras ögon. Och så vidare.

Universitetsläraren gav mig gott beröm, och sade bland annat att kopplingen jag gjort mellan arvssynden och Jesu sinnelagsetik var ett slags hallelujah moment för henne, ja det ställde rentav hela den kristna teologin i ny dager. Föga anade hon att det där var plankat direkt ur gymnasietreornas lärobok.

Duka din veranda till fest för en långväga gäst

2012-02-08T18:23:00.002+01:00

Maria Sveland skriver välfunnet i dagens DN om oroväckande högermoln på mänsklighetens himmel, vilket blir en behövlig pendang till Bengt Ohlssons attack mot kulturvänstern i samma blaska. Snyggt! Bravo! Hon sätter fingret på något som många känner (att döma av alla ryggdunkningar hon fått från min vänsterorienterade vännerlista på facebook) och visst är det alarmerande när politisk korrekthet blir jämställt med floskler, precis som det är problematiskt - och här börjar kritiken - att klumpa ihop Karl Ove Knausgård med Anders Behring Breivik som Sveland gör mot slutet av sin text. Motsatsen till vänstern är inte med nödvändighet en högerextremist som skjuter ihjäl oskyldiga människor. Dessutom har jag ju en konstsyn (http://www.kryddhyllan.blogspot.com/2012/02/om-konstens-framtid-ii.html) som inte ålägger litteraturen ett ansvar att tycka och tänka snyggt i alla frågor, ja, med den ambition Knausgård nu haft med sitt verk vore det ju idiotiskt att kräva välfriserade åsikter, när själva idén med romanerna är den kompromisslösa transparensen, öppenheten med allt, också det skamfulla och fula. Plus att Knausgård gjorde upp med breivikgrejen på ett bra sätt i sitt sommarprogram där han också bemötte just den typ av kritik som mot artikelslutet lite slappt trillar ur Svelands ficka. Men vad fan, lyssna inte på mig, jag är ju i princip förälskad i karln! Svelands artikel var hursomhelst bra och befogad och förlänas tre sammanbitet nickande börsharar.

Skämsdöden

2012-02-07T20:43:00.000+01:00

The girl with the dragon tattoo hade en fascinerande monolog i slutet när SPOILER Stellan Skarsgård står i begrepp att mörda Daniel Craig. Daniel Craig är och snokar kring Skarsgårds villa och inser väl mer eller mindre att det är Skarsgård som är Mannen Som Hatar Kvinnor, men går trots detta med på att ta en grogg med Skarsgård när denne ertappar Craig på sin tomt och bjuder in på en tätatät. Det uppdagas ganska omgående att Skarsgård är mördaren, men då är det försent för Craig att gitta. Och Skarsgård säger:

"Let me ask you something. Why don't people trust their instincts? They sense something is wrong, someone is walking too close behind them... You knew something was wrong, but you came back into the house. Did I force you, did I drag you? No. All I had to do was offer you a drink. It's hard to believe the fear of offending is more powerful than the fear of pain, but you know what? It is, and they always come willingly."

I dag ljöd brandlarmet i Humanisthuset just som vi på litteraturvetenskapen satt och glodde på en inspelning av I väntan på Godot på televisionsapparaten. Ingen rörde sig emellertid ur fläcken - nej, man skruvade på sig lite grann och sneglade sig oroligt omkring men eftersom ingen annan tog initiativet att fly så gjorde man det heller inte själv. Den mänskliga självbevarelsedriften är stor; rädslan för att göra bort sig större. "Vi är beredda att göra väldigt mycket för att undvika att känna skam", påstår Malena, skolad i människans psykologi. Man brinner hellre inne än tar den ensamma rollen som fegisen som bryter konvenansen genom att mana till flykt, för det är ju oftast falsklarm ändå och då blir det ju genant att ha varit den som ställde till med en scen. Man blir hellre flådd av Stellan Skarsgård än är otrevlig och besvärlig genom att tacka nej till en vänskaplig kvällsgrogg. Kanske är detta också en förklaring till att människor, enligt undersökningar i ämnet, är mer rädda för att tala inför folk än för att dö.

Jag vaknade av bruset från maskiner i djup sömn

2012-02-06T19:41:00.002+01:00

Som brukligt behöver jag klippa mig och som brukligt drar jag ut på processen in absurdum. Min frisyr är avgjort ful: det är en smutsblond hockeyman, en avsigkommen kotlettfrilla, en coiffure för tonåriga innnebandyspelare. Men det finns någonting med den nyklippta "looken" som jag verkligen avskyr - man ser helt enkelt så jävla nyklippt ut. Jag vurmar för frisyrer som har sin bästa tid bakom sig, frisyrer som tillåtits leva sitt eget liv utanför trendkänslighetens ängsliga provinser, ja kort sagt: jag gillar cowboyfrisyrer, exempelvis av det slag som gestaltas i Jon Favreaus (i allt väsentligt bedrövliga) film Cowboys & Aliens. Senast jag klippte mig fick jag dessutom en Oskar Linnros-frilla utan att jag bad om det och den episoden gör jag ogärna om: http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/06/vi-vet-inte-vart-vi-ska-men-vi-ska.html

Ett snitsigt collage av Cowboys & Aliens urartade nacksvall!

Och Gud var god och människan var ärlig

2012-02-05T14:33:00.004+01:00

I går var det, som ni alla känner till, verkligen svinkallt ute och det fanns absolut ingenting som talade för att man över huvud taget skulle lämna lägenheten och synnerligen inte knalla långkalsonglös till Nydala på sena kvällningen för att besöka en välmenande men i ärlighetens namn ganska dussinartad fest. Men när allting talar emot en på det där sättet så kan i alla fall jag bli lite motsträvig och anti, och så vill jag visa moder Hertha att du bestämmer fan inte över mig din jävla kärring, kom an bara, ge mig allt du har för jag räds icke dina härskartekniker. Så jag gick trotsigt till festen i bitande kyla med min ölkasse i handen och när jag passerade Liljansberget tänkte jag att: hur många gånger har jag inte gjort det här! Gått med en ölkasse i handen till en fest! I kolmörka vinternatten dessutom! Det är ett så pass invant beteende att jag sällan reflekterar över det längre, det har blivit en lika självklar del av mig som min egen näsa eller tändernas placering i munnen.

Apropå näsor och munnar och sånt: På krogen mötte jag en kvinna som helt saknade anletsdrag. Om man föreställer sig att Gud står vid ett rullande band där människor som skall födas rullar förbi en och en, och Gud ägnar kanske tio till trettio sekunder åt att skänka varje ansikte en viss unicitet - skulpterar en hakspets här och där, höjer några kindben, märker ut ett par smilgropar - så måste Hen ha varit på toaletten när denna kvinna rullade förbi, ty det fanns ingenting i kvinnans ansikte att ta fasta på, ingenting som stack ut, ingenting som över huvud taget syntes. Det var bara ett ansikte, tomt och fritt att projicera vad man ville i. Högst egendomligt.

Det som är boskap i andra är boskap också i dig

2012-02-04T18:26:00.003+01:00

I går såg jag The Iron Lady på bio. Vilken gruvlig besvikelse! - jag som trodde det rörde sig om en fristående uppföljare till Iron Man! (jmfr. Stålmannen och hans Superwoman, reds. anm.)

Nej, nu driver jag gäck med Er; jag är förstås fullt på det klara med vad Järnladyn handlar om. Jag är också väl medveten om alla som åratal i förväg bestämt sig för att MERYL STREEP ÄR SÅÅ JÄVLA BRA i huvudrollen innan filmens första trailer ens hade dykt opp. Det finns vissa hollywoodskådisar som erhållit något slags diplomatisk immunitet i resten av världen - Streep, De Niro, Pacino och andra gamla rävar - trots att merparten av dem ägnat sig åt ren och skär dynga de senaste tio-femton åren.

En annan underlig tendens är att man i Hollywood värdesätter imitation framför skådespeleri; en aktörs/aktris kompetens hyllas som mest när de skickligt lyckas efterhärma en verklig förlagas utseende och manér, i stället för att (som i ex.vis Sverige och ja, resten av världen också, antar jag) bedöma ett rollporträtt för dess kraft, närvaro och nyanser, alldeles oaktat kopplingen till en historisk förebild i sinnevärlden.

Nej, i Hollywood imponeras man mest om någon bantar ner sig en massa - för det är ju typ skitjobbigt och kräver karaktärsfasthet och bör således vara synonymt med gott skådespeleri - eller om någon har en bra sminkör (eller sminkös? vad är värst här: om jag skriver 'sminkör' utgår jag från en manlig norm, men om jag skriver 'sminkös' tar jag för givet att alla som jobbar med smink är tjejer!? ibland går det inte att vinna. jag skriver nog sminkör) och är duktig på att förställa rösten och apa efter mimik och rörelsemönster. Ja, "apa efter" - Hollywood värdesätter apor. Bantande apor, helst.

Men vad säger jag! I själva verket älskar jag ju Hollywood, högaktar USA och tillber hamburgare och överflöd. Men nog är det ett märkligt faktum att av de oscar för bästa manliga huvudroll som hittills delats ut under 2000-talet har sex av elva, d.v.s. mer än hälften, tilldelats skådespelare som gjort porträtt av verkliga människor. Kvinnosidan är än värre: där har sju av elva oscarsvinnande rolltolkningar utgått från en reell förlaga. Man kan nästan tycka att man borde sjösätta en Official Imitations Award jämte Academy Awards, så man får alla dessa karbonkopior överstökade på ett effektivt sätt.

Om Amir Chamdins Cornelis vore en hollywoodfilm kan man ge sig tusan på att drakarna i oscarsjuryn gett Hank von Helvete en oscar för bästa manliga huvudroll så fort de såg hans vreeswijkska svullenhet på filmplanschen, utan att för den delen ta i hänsyn att karln knappt kunde uttala sina repliker.

Om konstens framtid II, eller Att skriva för att beskriva eller förändra världen

2012-02-03T16:47:00.001+01:00

I dag uppstod en lucka i mitt praktikschema som gjorde det möjligt för mig att besöka litteraturvetenskapen - ja, som jag ju också läser, för tusan! Vi pratade om modernismen/ postmodernismen och det var la intressant och så, men brände till gjorde det först när jag mot lektionsslutet frågade lärarinnan vad hon spår kommer att följa efter dessa förhärskande konstströmningar - ja alltså, vad kommer egentligen post-postmodernismen att utgöras av? Detta har jag fordom dryftat med en annan av våra lärare, vilket ledde till spralliga diskussioner:
http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/om-konstens-framtid.html

Lärarinnan chockade då med ett resonemang som på ytnivån nästan kunde tas för en racial slur; hon uttryckte kort sagt sin rädsla för kinesernas framfart och målade opp en dystopi där den kinesiska maktmaskinen kommer att rulla in över den självgoda västvärlden och sätta vår trygghet på spel vad gäller arbetsvillkor och annat. Jag frös ända in i märgen av denna sällsamma spökhistoria, inte minst vid tanken på vad detta undergångsscenario kommer att göra med konsten - postmodernismens avmätta ifrågasättande av alla centrala värden kommer alltså att bli en intellektuell lyx vi inte har råd med, då vi i stället måste stå upp för våra rättigheter mot Kinesdjävulen, vilket får sin preliminära följd i att konsten ånyo politiseras i ett slags subversiv sjuttiotalsanda.

Och fy för den lede: bespara mig vänligen störande politisk konst! Eller ja, det är väl åål-rajt, som i princip allt annat som finns, och postmodernismens agendor är ju rätt trötta. Men personligen har jag så svårt att uppbåda intresse för tendentiös konst med tydliga, ensidiga avsikter. Ibland läser jag i tidningarna att den och den boken är dålig för att den gestaltat, låt säga, en svag kvinna (AAAAH!! HUR-KUNDE-DOM-DOM-JÄVLA-SVINEN) och då fylls jag av lust att klättra ut på taknocken utanför mitt fönster, sätta en megafon mot läpparna och gasta: "HALLÅ! KONST HAR INGET ANSVAR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN OM DEN INTE VILL! VISSA KONSTUTÖVARE VILL BARA BESKRIVA VÄRLDEN SOM DEN TER SIG FÖR DEM OCH DET ÄR SOM DET SKALL"

Och det betyder inte att världen är funtad på ett sådant sätt att alla kvinnor är svaga, men däremot finns det svaga kvinnor i världen, precis som det finns svaga män, och ingen av dessa personlighetstyper bör strykas ur De Giltiga Gestaltningarnas Protokoll för att de på ett eller annat sätt strider mot hur vi tycker att det ska vara. Man kan skriva utopiska eller dystopiska berättelser som strävar efter förändring och det får man göra, men man måste också få skriva någonting annat, och framför allt inte ålägga all konst ett ansvar att gestalta världen som den borde se ut, för den verkliga världen består inte enbart av hjältar och hjältinnor.

Jag ger inte Euripides Medea underkänt för att det är taskigt att döda barn, jag fördömer inte det konstnärliga värdet i Kerstin Ekmans Mordets praktik för att huvudfiguren är pedofil, jag tycker inte att Knausgårds Min kamp är dålig litteratur för att berättarjaget har en föråldrad kvinnosyn. Om vi likställer det opassande med det dåliga så kommer litteraturen att bli fruktansvärt ointressant. Så låt gå för politisk(t korrekt) konst, men det är tamefanken inte konstens givna uppgift att springa politiska ärenden.

Den haltande viljan

2012-02-01T18:36:00.000+01:00

När det kommer till läraryrket ligger inte min svaghet i ämneskunnande eller didaktisk kompetens, utan snarare i den haltande förmågan (eller snarast: den haltande viljan) att initiera småprat. Småprat fyller en nödvändig och viktig och hedervärd funktion i sociala sammanhang - jajaja, visst är det så - men det ligger inte för mig, det kommer inte gratis, och jag njuter inte av det. Jag känner mig som en lismare om jag försöker forcera fram nåt slags bonding moment med en elev. Jag är ingen som gör "pistolen"

åt mina elever i korridoren eller slänger upp en inställsam armbåge på deras bänk för att snacka bilar och aktuella hockeyresultat. Jag respekterar mina elever som människor och jag respekterar deras integritet och när jag talar med dem gör jag det med en värme som jag tror är äkta, men jag känner fördenskull inte att vi behöver bli bästa kompisar eller palla äpplen ihop på fritiden.

Kanske ska jag helt enkelt bli Den icke-småpratande-läraren. Jag har haft en sån lärare på universitetet; han var mycket närvarande och lyhörd på alla lektioner men så fort det blev rast drog han sig undan och satt på en stol i ett hörn av rummet i ensam majestät och malde med tungan i gommen. Han framstod väldigt hemlig, det var som om det fanns ett kraftfält av ensamhet omkring honom. Kanske gjorde det oss rentav lite rädda för karln, men det är ju fan att folk ska bli rädda så fort nån inte babblar.

Uncanny Valley

2012-01-31T15:53:00.002+01:00

Det är fan fult att det fanns en August Lindberg som var samtida med August Strindberg (Lindberg levde 1846-1916, Strindberg 1849-1912) som också sysslade med kultur, om än som regissör, skådespelare och teaterdirektör. För tänk när Lindbergs pjäser promotades på torg och gator, och man ropade:

"KOM OCH SE AUGUST LINDBERGS NYA PJÄS!!!"

... och tänk hur folk då strömmade till salongerna i tron om att få se något färskt och subversivt alster av August Strindberg, men till sin förtret fick se August Lindberg tröska igenom Goethe för femtielfte gången. Och till råga på allt hette August Lindbergs hustru Augusta Lindberg, vilket skänker ännu en biton av komik till denna förvirrade soppa.

It's a wonderful life

2012-01-30T17:25:00.002+01:00

På biografen i går (Mission: Impossible - Ghost Protocol, en gedigen trea i sin genre) hamnade vi bredvid en snubbe som skrattade åt alla skämt som förekom i filmen, samt åt allting som kunde påminna om eller misstas för en lustighet. Vilket underbart liv han måste leva, och vilka kval Hannes måste ha genomgått som satt jämte honom. Själv sitter jag i regel och stirrar och tiger när jag ser film, tyst och dyster, även om det handlar om fryntliga komedier. Detta är dels p.g.a. svårflörtadhet, dels p.g.a. att jag inte vill utsätta andra människor för mitt otäcka skratt: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/11/homeriskt-skratt.html

Men när jag såg Borat i Barcelona 2006, å, då gav jag mig hän och skrattade, då bestämde jag mig för att nu ska jag ha roligt - och det hade jag! - jag vek mig dubbel i biofåtöljen, rev mitt hår och slog mig för knäna; dunkade knytnäven mot bröstet och sparkade i stolsryggen framför mig; brölade och tjöt och armbågade min stolsgrannes popcorn åt helvete. Men det var då det, och nu är nu, och av den mycket o-roliga trailern till Sacha Baron Cohens The Dictator att döma blir det nog ingen repris av den succén i det närmaste, nä.

För stor för Sverige

2012-01-28T11:25:00.000+01:00

I går besökte Jan Björklund skolan för min praktik. Jan Björklund är en person som sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys - utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor. Det sägs dessutom att Jan Björklund kan bli riktigt, riktigt arg. Att han inte riktigt står ut med dem som inte fattar lika snabbt som han själv. För sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad. Han är en intensiv person, otålig. En gång halkade han på en sten och for ned i en iskall fors med ryggsäck, sovsäck och allt, men det var inget skäl att ge upp - det var bara en möjlighet att prova på att försöka sova trots blöta och nedkylning. Jan Björklunds pondus är nämligen inte bara intellektuell, utan också fysisk. Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att träningen gett resultat. Hans utstrålning tar plats.

02:38

2012-01-28T02:38:00.001+01:00

Därunder tar vintern aldrig slut

2012-01-27T10:34:00.000+01:00

Rusig av mitt novellpris (säger man det snabbt och otydligt låter det som "nobelpris") har jag bokat bord för mig och Mallan på Umeås exklusiva Restaurang Victoria, samt investerat i ovan porträtterade armbandsur. Denna klocka kommer att skänka mig mycket nöje; varje gång jag tittar på den skall jag påminnas om hur talangfull och driftig jag är. Dessvärre verkar mina vinstpengar dröja, varför jag redan skuldsatt mig upp över öronen. Lyxfällan nästa!

För övrigt: Knausgård debuterade 1998, sedan dröjde det sex år innan han släppte sin nästa bok (som jag för övrigt läser nu, i väntan på Min kamp 4. Den är bra! Bibeln i konstfull, skönlitterär form!). Tre år efter det inleddes Min kamp-karusellen och i slutet på den väntade glass med hallonsylt och grädde. Men de där dunkla åren 1998-2004: under den tiden satt han och skrev och kastade allt han fick ihop, eftersom han fann det undermåligt.

Hur fan går något sådant ihop, rent monetärt? Hur fan överlever sådana människor? Vad äter de? Nej, såna där omöjliga ekvationer övergår mitt förstånd.

I ett vinterland

2012-01-26T15:18:00.001+01:00

I senaste numret av Vertex (1:2012) återfinns ett av mig skrivet kåseri om vuxenskor, samt den enda lundellrecension ni någonsin behöver läsa, ty det är en mycket allmängiltig lundellrecension, och om man håller för titeln går den att applicera på typ alla av författarens böcker.

Det är f.ö. anmärkningsvärt hur stort utrymme gamla gubbar fått på Vertexs kultursidor sedan jag tillrädde som tidningens huvudsaklige litteraturrecensent, ja skälen till denna snedfördelning är i sanning grumliga, men det går å andra sidan att hitta besynnerliga mönster i vad som helst om man letar efter dem:

http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/07/stad-av-glas.html

Öar i strömmen

2012-01-25T21:34:00.002+01:00

Denna praktik handhar jag uteslutande gymnasietreor, och det är en viss skillnad mot för de högstadieelever som jag tidigare haft att göra med. Den största skillnaden är att de inte är intresserade av mig för fem öre. Alltså: de gör sina uppgifter och de sköter sina läxor och de arbetar flitigt, för slutbetygen och studenten hägrar till sommarn, men om mig som person kunde de inte bry sig mindre. I deras ögon är jag en torftig gubbe medan de har hela livet framför sig. Högstadieelever fnittrar och glor och ställer påträngande frågor, men dessa treor vill ingenting veta. Jag betyder ingenting för dem.

Och det är helt i sin ordning, den relativa anonymiteten gör mig gott, jag föredrar det så. Knausgård har skrivit om sina barn att "Om de har komplett glömt bort att jag fanns när de själva blir fyrtio, ska jag tacka och buga och ta emot" och likadant känner jag för mina elever. Sluttampen inverkar positivt på deras studiemotivation och då kvittar det lika om deras ögon sover när en ful praktikant berättar att han kommer ifrån Boden. Men jag uppfattar den ivriga blick som kommer över dem när jag frågar om studenten. Jag känner igen den.

Michael Assbender (lovebombing)

2012-01-25T18:01:00.003+01:00

I går var jag och såg Shame på bio. Den var bra! Mörk och suggestiv och med jättemycket naket som på något sätt ändå lyckades vara otroligt osexigt. En mycket avtändande film, allt knullande till trots. Men allt var inte motbjudande och depraverat - läckre Michael Fassbender spelade nämligen huvudrollen, och i åtskilliga scener skymtades hans penis. Det är roligt att Michael Fassbender nästan heter Assbender i efternamn. Förutom det är han en mycket skicklig karaktärsskådespelare och ett löfte för framtiden och som nämnts skön att vila ögonen på och ja, kort sagt, he could bend MY ass any day of the week, eller vad man ska säga.

Meat is murder

2012-01-24T20:26:00.001+01:00

Jag strimlade ost med rivjärnet och ådrog mig ovanstående skada - en tvättäkta klassiker i rivjärnssammanhang. Det retsamma med det hela är att man sällan hittar skinnflikarna med hud som rivjärnet skalat bort. Huden är oskiljbar från ostflarnen, och inte fan är jag beredd att slänga en hel tallrik med härlig, riven ost för några ynka skinnflikars skull heller. Så i stället äter jag osten och med den bitar av min egen kropp och ja, det är väl en sorts kannibalism, antar jag.

Morgon, eller En grundlig recension av dagens DN Kultur

2012-01-24T07:59:00.001+01:00

Hoja, hoja. Nu är det slut på glada sovmorgnar: nu är det upp i ottan varje dag i åtminstone åtta veckor som gäller. I skrivande stund sitter jag med kaffe och dagens DN samt dagens första snus som klöser i tandköttet (snusar i dag på höger sida, FYI). När jag läser DN är det kulturdelen jag prioriterar, och inte sällan är det den enda del jag grundligt hinner läsa. I dag slår Johan Croneman tillbaka mot de som hävdar att media korsfäst Håkan Juholt, likt många andra ur hans gebit. Han har sina poänger. Hårt granskade media är väl ändå ett sorts sundhetstecken och Juholt jönsade onekligen till det, hur man än vrider och vänder på det, och om det finns ett klassförakt - vilket det gör - så är det åtminstone ömsesidigt. Dessvärre är jag lite leds på Cronemans over-all-gubbighet för närvarande. Leif Zern skriver en pikant liten notis om hur den politiska retoriken är så pass omdefinierad vid det här laget - Moderaterna är ett arbetarparti, etc - att den enda rimliga s-kandidaten torde vara Anders Borg. Denna ärtighet belönade jag med ett kvickt, hästliknande fnys ur ena näsborren. På nästa sida läser jag med viss förvåning att Apflickorna vunnit guldbaggen för bästa film. Och det är väl "kul" när smala filmer kommer fram, men är den så jävla bra egentligen (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/11/och-sjalva-dikten-och-dess.html). Sidan därpå återfinns en tämligen trött artikel om "facebookrevolutionen" i arabvärlden, ett antal månader försenad, kan man tycka. Jag tror att man ska vara aktsam med att överdriva sociala mediers betydelse i sådana där sammanhang, opinionsbildning javisst, men att like:a en kommentar störtar inga envåldshärskare, i slutändan krävs alltid något annat. På nästa sida har nya uppsättningen av Strindbergs Spöksonaten recenserats, den verkar bra, Stina Ekblad ser grotesk ut som skallig man (!), det vore roligt om den nådde Umeå men det blir nog inget av det, nä. Därefter följer en "intervju" med Leonard Cohen, skriven av Nils Hansson, som egentligen inte är någon intervju över huvud taget. Hanssons alla kvicka frågor till Cohen, som han säkert fnulat på sviiinlänge, drunknar i pressuppbådet och Hansson måste alltså skriva en artikel utan att egentligen ha något att skriva om. Men det lyser mellan raderna hur mycket han verkligen älskar Cohen, på ett sätt som man kan tycka inverkar menligt på själva artikeln, det är som om han tyckte att han förstod Cohen bäst av alla, ja kanske bättre än Cohen förstår sig själv, och alla andra journalister är idioter med dumma frågor medan han och Cohen, å, de har något, för Hansson ser enligt uppgift på Cohen hur något "tänds i hans ena ögonvrå" när Hansson får ställa sin enda fråga, som egentligen inte ens är någon fråga. Så artikeln behandlar alltså en intervju som inte ägt rum och berör en fråga som inte är en fråga. Detta har förlänats ett mittuppslag. Men bilden på Cohen var snygg och cool.

Världens sista praktik

2012-01-23T16:25:00.001+01:00

I dag var min första dag på min sista praktik. Det var all right, tämligen odramatiskt, det skakar inte om mig så mycket längre och det är nog en god sak för, å, det var så jobbigt förr: http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/11/vrldens-sista-roman.html

Om min praktik eller om mitt liv finns annars inte mycket att tillägga. Men det skall sägas att lärarna på skolan utvecklat en hastig jävla gång, ja de rör sig som deltog de i en gångtävling, inte ens Lasse skulle haft en chans mot dem och han har ändå traskat runt i ett frosthöljt Pajala iförd conversedojor större delen av livet. Jag måste springa i min handledares hasor för att hinna med, och detta beror inte på att de är rädda att bli beskjutna utan på att skolan är oerhört "rymdig" och det är väl någonting man lär sig leva med, liksom allting-jävla-annat. Eller också får jag införskaffa en tocken däringa segway.

Och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek

2012-01-22T16:06:00.000+01:00

I dag är det Strindbergs födelsedag, tillika på året ett centennium sedan han avled! Det firar vi med att äta strömming och bete oss illa mot kvinnor.

Please be kind to our good old days

2012-01-20T10:34:00.001+01:00

I dag har jag all anledning att fira - ty det är fredag, jag skriver tenta, socionompolarna tar examen, Per Juntti kommer hem från Argentina, det är 398 år sedan Sverige slöt ett tvåårigt vapenstillestånd med Polen och de oefterhärmliga rockgubbarna i Garde spelar på Hamnmagasinet 19.30! Kom dit, vetja!

Varats olidliga svårhet

2012-01-19T14:14:00.002+01:00

Plurrade på väg till skolan. Typiskt livet

Efterskalv

2012-01-18T14:54:00.001+01:00

Nu är novelltävlingens ceremoni över. Det gick bra! Fin och gemytlig tillställning, plus att jag fick stå vid podiet och bete mig pretentiöst. Nu ska jag spola i mig en beaujolais, för så gör jag när jag firar. Hädanefter kan ni kalla mig för prisbelönt novellist (det låter snyggare än refuserad romanförfattare). Om ni vill läsa novellen så kan ni hitta den nedan. Ska jag vara helt ärlig så är jag inte supernöjd med den, och då ligger ändå hybris väldigt nära till hands för mig. Novellformatet är något av en tvångströja, jag gillar långa och jobbiga romaner. Men den har något fint parti. Skål!

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/extremisten

Dagens tillkortakommande

2012-01-17T20:54:00.002+01:00

Hur många gånger jag än läser om det, och jag har läst om det i åtminstone tre år, så tror jag aldrig att jag riktigt kommer att fatta fenomenologi. Kanske beror det på att det inte finns någonting att fatta

Extremisten

2012-01-16T18:09:00.002+01:00

Jag har vunnit en novelltävling (tretusen spänn, rakt ner i fickan!). Den som är intresserad kan komma till Hörsal A i Lindellhallen på onsdag 12.15 - 12.50. Jag kommer då att berätta om novellen samt läsa lite ur den, som jag har förstått. Jag undrar om jag kan få dispens att kedjeröka inomhus, som Knausgård när jag såg honom på Kulturhuset i Stockholm i somras. I annat fall får jag väl snusa.

Om fulhet

2012-01-15T20:13:00.000+01:00

Jag har fått en finne av episka mått någonstans kring min hakspets. Jag kallar den för "finnen". På sätt och vis är det ju av godo, eftersom min haka är så liten, och finnen får den att se lite större ut. Men mest av allt är hela affären bara ganska äcklig och obehaglig för alla berörda parter. Man trodde som att man skulle bli kvitt sånt här trams när man blev gammal, men tydligen inte - och ut tvingas man i svängen (skolan), i stället för att bara få sitta hemma och vara ful i fred. Jag vill be om ursäkt till alla jag träffar för hur jag ser ut. Ifall Schopenhauer såg mig skulle han ge mig en lavett för att jag stör hans skönhetssinne, och vet ni vad, det hade jag unnat henom

Att göra en grej av saker

2012-01-13T16:35:00.002+01:00

Ett enkelt och effektivt sätt att göra sitt liv lite roligare är att på olika sätt hypa och haussa en helt jävla ordinär företeelse. Om man planerar att gå och köpa müsli, så nöjer man sig inte med att "man ska gå och köpa müsli", utan man gör en grej av müsliinköpet och dess omständigheter: man diskuterar hur inhandlandet kommer arta sig, vilket müslifabrikat man ska välja, vilka kläder man ska ha på sig; man planerar promenadvägen dit, föreställer sig oförutsedda saker som kan hända på vägen, ja man kanske rentav på förhand bestämmer vilka samtalsämnen som bör avhandlas med ens müsliinköpspartner.

Jo, att göra en grej av saker förutsätter nog dessvärre att man är minst två, vilket ju är lite synd för alla ensamma människor men hey that's life. Min huvudsakliga parhäst när det kommer till att göra grejer av saker är nog Martin, eftersom han besitter förmågan att snacka så otroligt mycket smörja om nästan ingenting alls, vilket är en förutsättning för denna typ av aktiviteter. Man behöver s.a.s. uppfinningsrikedom nog för att lura sig att tro att ett vanligt müsliinköp kan betyda något utöver att man bara köper müsli, och fantasi nog för att intala sig själv att något så osexigt och trivialt också kan ha ett värde.

Så nästa gång någon frågar er om ni ska göra något tråkigt tillsammans, typ hjälpa dem att flytta, så skall ni muntert svara: "Ja! Vi gör en grej av det!"

Kryddhyllan provar internet fads II: Utvärdering

2012-01-12T13:05:00.003+01:00

Så min lillebror lade alltså upp min egenproducerade s.k. meme (http://kryddhyllan.blogspot.com/2012/01/kryddhyllan-provar-internet-fads-ii.html) på 4chan och promotade den efter bästa förmåga för att jag skulle få mitt efterlängtade virala genombrott. Det gick väl sådär. Bland omdömena återfanns kommentarer såsom "pointless" och "not a worthy meme", och efter några minuter sjönk Watch the salad som en sten bland forumets inlägg.

Men innan dess hann åtminstone några människor vidareutveckla min idé, vilket alltså är kutym i denna exotiska cybervärld. Exemplen på dessa okända människors tillägg och konstnärliga omstöpningar finner ni nedan. Nu är mina femton minuter som viralt fenomen slut! Oh well det var kul så länge det varade lol

Kill 'em all (sms)

2012-01-11T12:54:00.006+01:00

Martin:
Känner du någon som inte säger Metallica med svenskt uttal? Det är ju inte så konstigt att vissa gör det, men till och med hardcorefansen gör det ju. Inget hardcorefan skulle säga U2, eller Coldplay, eller Beatles med svenskt uttal. Om de inte vore korkade. Så är trash metal-fansen korkade? Nja, de säger ju inte Slayer eller Anthrax med svenskt uttal...
Gustav:
Det är intressant. Men det är nog för att Metallica innehåller det svenska ordet "metall" som det är så nära till hands att uttala det svenskt?
Martin:
Det är ju onekligen metall som ställer till det. Svenskt stål osv. Kanske finns en historisk förklaring.
Gustav:
Fult att uttala Guns and Roses svenskt. Då blir det liksom en and (dvs typ en anka) som heter Roses, som tillhör kvinnan Gun. Guns and Roses
Martin:
Men är fansen varse om det här ens? Som riktigt Metallicafan får man ju inte tycka att black album är bäst, men man behöver inte kunna uttala bandnamnet korrekt. Är Nirvana lite likadant? Skillnaden i uttalet är ju avsevärt mycket mindre. Men nog är det väl ett mjukare r och v i det engelska uttalet?
Gustav:
Ja, det är samma sak där. Nirvana kan man ju som säga "på svenska". Precis som "metall". Finns det fler exempel? Skulle någon uttala Nirvana engelskt skulle man ju typ bli irriterad iofs
Martin:
Jo, även om någon skulle säga Metallica. Men det är ju för att det liksom blivit normaliserat.
Gustav:
Men exakt. Det är ju - egentligen - sjukt gubbigt att säga Metallica svenskt
Martin:
Ja verkligen. Bonnigt. Som att säga Jotob om Youtube
Gustav:
Vi börjar nog säga Metallica engelskt
Martin:
Okej. (Kommer nog börja med att säga det i små sällskap hemma hos nån)
Gustav:
Ja, helvete vad jag bävar inför det här

Men framtiden är vita snitt

2012-01-09T08:54:00.004+01:00

Tidningen Kulturen har publicerat några av mina Istanbulsonetter (2010) som står att finna via länken nedan. Där finns också en form av presentation av mig själv och mina texter. Kolla in 'et!

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litter-mainmenu-131/utopiska-geografier-mainmenu-192/10563-gustav-borsgard-dikter

Med ett frimärke värt en halv långvårdsenhet

2012-01-08T15:24:00.002+01:00

Carlings har något slags realisation som saluförs med en bild på en gammal, lättklädd man ackompanjerat av texten TÖMNING. En inte helt lyckad utförsäljningskampanj, kan man tycka, för nog för den äldre herren i kombination med just den texten tankarna till äldrevården och FÄRDIG-KOM-OCH-TORKA, snarare än till färgglada skjortor till överkomliga priser.

Svart blogg

2012-01-07T18:00:00.003+01:00

Flera av varandra oberoende källor (samtliga dock mina kamrater) hävdar att Plura kommer att vara död inom kort, rimligtvis inom en femårsperiod HÖGST, och vad kan jag säga annat än att he had a good run men jo, troligtvis finns det ett pris att betala för ett liv på autobahn. Frågan är bara hur Plura kommer att fälla in hovarna. Cancer? Hjärtinfarkt? Framfall? Jag gissar på det förstnämnda, följt av en kortare tids hospitalisering, sedan PANG! BOM! På med locket.

Lite hateande, ett förslag samt en farhåga

2012-01-07T14:02:00.001+01:00

I går var jag på bio och såg den rosade Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Den var bra! Murrig och långsam på ett sunt sätt. Men nog är det väl ändå fan att folk inte ska kunna hålla sig från att snaska under två timmar, att man inte kan planera sitt liv så att man äter INNAN alternativt EFTER biobesöket, för det finns väl inte en människa som inte kan gå två timmar utan att stoppa saker i käften, eller va? I går satt en kvinna vid min vänstra sida som åt popcorn och varma chips samtidigt som hon sög på en typ 1,5 liters petflaska med sportdryck under hela föreställningen. Sportdryck ja - skulle hon midnattsträna efteråt, tro? Det är också märkligt, rentav idiotiskt, hur popcorn och varma chips blivit legio som biosnacks, eftersom båda är så pass högmälda. Hela jävla filmen fick jag lyssna till KRUNCH KRUNCH KRUNCH inifrån kvinnans kranium när hennes tänder malde chipsen till stoft, med korta pauser för GLUGG GLUGG GLUGG när läpparna mötte hennes förbannade sportdryck, två vämjeliga ljud som tillsammans och var för sig inverkade menligt på min filmupplevelse.

Johan har en gång lanserat idén om att starta en egen kedja av biografer som inför diverse restriktioner för att göra biofilmer till en mer dräglig och civiliserad upplevelse. Bland dessa förbättringar ingår portande av barn, ett reglerande av tillåtna snacks, samt ett förbud mot att gå och pissa under filmens gång enligt den klassiska krogparollen "utgång = hemgång". Jag borde väl egentligen inte slå ett slag för Johans Bio eftersom jag är känd för min notoriskt lilla blåsa, och under The girl with the dragon tattoo - å, som jag skäms för att erkänna detta! - så gick jag faktiskt och pissade, men vad fan, filmen var ju typ två veckor lång. Dessutom hade jag anständigheten att inte söka upp min gamla plats i mitten av salongen när jag återvände från toaletten, nej, jag stod mitt kast och satte mig längst bak på en jävla skitplats resten av filmen för att sona mitt brott och för att inte störa biobesökarna på samma rad ytterligare. De hade redan utsatts för mer än vad man kan förvänta sig av dem, Gud signe dem. På Johans Bio hade jag gladeligen accepterat att inte bli insläppt i lokalen igen, ja, jag hade burit det straffet med stolthet, ty det hade jag förtjänat.

Hurusom: när jag satt i biosalongen kom jag att tänka på allt det här man jämt hör om att Kina växer, att Kina är på väg att ta över hela världen, att Kina s.a.s. är det nya USA etc etc. Och då kan man fråga sig ifall Hollywood på sikt också kommer att ersättas av ett kinesiskt Hollywood, och att framtiden därigenom innebär kinesiska blockbusters med kinesiska Will Smiths och Tom Cruises(es). Och det kanske blir jättebra, jag vet inte ett skit om kinesisk film, de är kanske helt fantastiska. Men jag hoppas innerligt att de är förskonade från de där infernaliska dansnumren som indierna sysslar med.

Ett långfinger åt döden

2012-01-06T18:56:00.001+01:00

I dag har jag varit på stan och köpt ett par billiga, slätstrukna, osexiga, helt-jävla-vanliga svarta loafers. Jag gör det emellanåt. Det handlar i regel om loafers av dålig alternativt undermålig kvalité, vars livslängd tillnärmelsevis överstiger en lungsjuk trollsländas. Men jag gillar den chosefrihet som ett par halvfula loafers utstrålar. Inköpet har också att göra med min åstundande praktik: jag behöver ett par hyggligt bekväma skor eftersom lärarvärvet dikterar en upprätt stance, men vill samtidigt inte ta det ödesdigra steget över till ett par assköna birkenstocks - nej, inte än.

Varför göra avkall på den ojämförliga komfort som birkenstocks för med sig? Ja, det kan man verkligen fråga sig; jag är ju inte på praktik för att se snygg ut. Men jag tror det har att göra med att steget över till birkenstocks känns som steget över till vuxenlivet. Birkenstocks är vuxenskor för mig. Och nu är jag i och för sig inne på mitt tjugoåttonde levnadsår, och borde väl rimligtvis snart börja titulera mig vuxen, med allt vad det innebär i form av ergonomiska skodon. Men det kan jag inte. De vuxna är - som Joel så klarsynt poängterade - alltid De andra.

Kryddhyllan provar internet fads II: memes

2012-01-05T12:38:00.003+01:00

Kryddhyllans outtröttliga strävan efter att get with the times går vidare - en märklig ambition för en man som varken har smartphone eller någonsin lyckats begripa hur powerpoint fungerar. Senast berörde vi (vilka jävla vi?) fenomenet Unboxing (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/06/kryddhyllan-provar-internet-fads.html) och nu har turen kommit till tocken däringa internet memes. Om ni inte vet vad memes är så är ni gamla, och kan läsa på om dessa underfundiga fenomen här: http://en.wikipedia.org/wiki/Internet_meme

Nedan följer mitt eget bidrag, som blivit promotat av min lillebror tillika virala rådgivare på http://www.4chan.org/, en sida som ni förmodligen inte heller känner till. Men gud vad ni är gamla! Ni borde ju typ ta och läsa Peter Englunds blogg eller nåt i stället. Peter Englunds blogg hittar ni här: http://akademiblogg.wordpress.com/

Ganska genialt, va? Satsar på att bli ett "household name" inom memekretsar lagom till 2013.

Rekviem för Bengt Ohlsson

2012-01-04T18:16:00.001+01:00

Bengt Ohlsson (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/03/den-dar-lilla-stunden-av-narhet.html) raljerar om och mot kulturvänstern i dagens DN (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana) och vad fan, jag gillar Bengt Ohlsson, jag känner ett frändskap med Bengt Ohlsson, han är en sån där person som gärna går i polemik för polemikens skull och det tycker jag är alright, man kan ju inte bara samtala om vädret hela tiden, sedan är jag väl också rätt småborgerlig när allt kommer kring.

Bengt Ohlsson lider emellertid samma brist som alla människor som ägnar sig åt tämligen planlöst hateande: det finns sällan några förslag på rimliga alternativ. Å andra sidan ska man väl få gnälla utan att alltid ha en bättre idé att komma med. "Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det", skriver Bengt Ohlsson själv och det är väl ett slags existensberättigande, som fanns det alltid en viss kvot av hateande att fylla, vilket det kanske gör. Men tänk om Hitler hade sagt: "Jag tycker om att gasa ihjäl judar. Helt enkelt eftersom få andra gör det." Hur skulle det se ut, va!?

Det där sista var ett skämt

Mission: Irresistible (lovebombing)

2012-01-03T02:12:00.000+01:00

Snart kommer Tom Cruises fjärde upplaga i Mission: Impossible-serien och mot bättre vetande blir jag lika gruvligt exalterad som vid tidigare installationer. Eller vadå "mot bättre vetande" egentligen - det finns ingen anledning att misstro Tom Cruise när han vill göra en gedigen actionfilm, för Tom Cruise lämnar i sådana här situationer ingenting åt slumpen och Tom Cruise har tillgång till alla pengar och alla skådespelare i hela världen och man kan ge sig fan på att till och med människorna som håller i mickstativet är motherfucking A-list-top-of-the-line-mikrofonstativshållare med en fullkomligt bländande renommé inom sitt mikrofonstativshållargebit.

Å, jag tycker mycket om Tom Cruise, han är så charmig och så vacker och han har så många tänder, och är till råga på allt så enkel att hata att man bara måste älska honom. Dessutom är han beviset för att man kan bli en gigantisk filmstjärna även om man har stor näsa, han är s.a.s. "ansiktet utåt" för stornästa människor, en sorts "revenge of the big-noses" om ni så vill, vilket gläder mig som varandes en man med något överdimensionerad kran.

Forever alone

2012-01-02T15:38:00.001+01:00

Första måndagen anno 2012 är här, vilket innebär en välbehövlig omstart (en ljusare reboot, månne??) av livet efter den lönnfeta orgie i middagslurer med tung andhämtning som är julen. Denna vecka är jag i Umeå, insnöad mol allena som det känns, och läser kurslitteratur och svettas glögg i gymmet (helt ärligt alltså, jag trodde först att jag blödde) och skriver allsköns artiklar, recensioner och kåserier. Det är mycket tråkigt, på ett sunt sätt, på ett sätt jag tycker om, på ett sätt som jag egentligen skulle vilja ha livet jämt. Och så skulle livet också få vara, vore det inte för det förbannade bultande (mans)hjärtat som ska ha mig ut på autobahn med jämna mellanrum för att köra rattfull i fel fil och yla Springsteen mot fullmånen. Det är förstås ett jävla tramsande, någonting för nittonåringar, men det finns heller ingenting som tyder på att dessa förhållanden någonsin kommer att ändras, det har blivit mitt liv, men man kan ju hoppas på att åldrandets nedbrytande krafter i sinom tid gör oss alla till nyätna familjehundar - för ack, vem orkar springa för evigt? Apropå hundar förresten, jag såg en sån på väg hem från Ica - som jag ville äga den hunden! Det vore väl ändå asgött att ha en hund som man kan ta ut på kärva morgonpromenader och ha liggandes vid fötterna när man iordningsställer sina skrivuppgifter, kanske småprata lite grand med, för när man framhärdar en sådan här januaritillvaro på egen hand har man ingen anledning att tala, vilket gör att man får mumla saker för sig själv emellanåt bara för att se om rösten fungerar än, och det är ju allt lite koko det, men om det är till en hund man riktar orden torde det hela framstå något mer rumsrent, eller va

(frågan ekar tomt i etern)

Du sköna nya år

2011-12-31T10:54:00.003+01:00

I dag är det nyårsafton! Det firar vi med en-till-sån-här badrumsbild.

It all ends here

2011-12-27T21:51:00.002+01:00

I början av nästa år, 2012, det sista året i mänsklighetens historia, har jag passande nog min sista praktikperiod. Och då hade man ju antagit att det skulle bli en cirkelslutning i form av På vift i Vännäs 4 - The epic conclusion, för när jag går till studievägledarna och gnäller över min ödeslott så ger de mig alltid grumliga motiveringar i stil med: "jomen Vännäs har ju som blivit ditt ställe". Vem bestämde det?? Men, alas, de har sagt det så många gånger att jag börjat tro på det själv. Och det är i sak inget fel med Vännäs heller, eller jo, lite fel är det kanske, någonting mörkt i människornas ögon, någonting dunkelt, med ett ord, there is something rotten in the småbygd of Vännäs. Men nu visade det sig alltså att P.V.I.V: IV går om intet (vilket var lite synd för det är en sådan effektfull akronym) och jag hamnar i stället på Dragonskolan - vilket är ball, för det ligger i stan! Detta innebär större armbågsutrymme för mig och mina 200%-studier, mer DN-läsning på morgonen, samt ett bekvämt After Work-avstånd till citykrogarna på fredagseftermiddagarna ;-))

Juldagen som den var

2011-12-27T00:35:00.002+01:00

På juldagen bevistar man traditionellt sett en hemvändarfest - men inte jag, inte. Jag låg hopplöst förkyld i TV-soffan och tittade på 2 and a half men; för fet för att byta kanal och för apatisk för att gräma mig över det.

Den enda i hushållet som var mer pyjamassjuk än jag var möjligtvis vår nuvarande katt. Det är nog den tråkigaste katt vi någonsin ägt. Verkligen skittråkig. Sällskapsdjur brukar ju vara rätt festliga i sig och sådär, men det är banne mig roligare att titta på min mamma eller för all del min lillebror. Keligare är de också.

Mot aftonen gled Janson förbi i en stulen eller lånad bil, oklart vilket. Han verkade inte ha något egentligt ärende, utan tycktes mest vilja skryta om hur hårt han skulle festa senare på kvällen. "Oj, oj, oj, jag kan dricka", skrockade han upprepade gånger och slog sig för låret. Jag upplevde det hela som ganska kaxigt och störande och Malena har lärt mig att alla känslor är lika värdefulla.

Så jag dödade Janson, styckade kroppen och gjorde frestelse av den. Den blev alright, om än något översaltad.

Det Borsgårdska 2011

2011-12-26T17:17:00.002+01:00

Den årliga följetongen "Det Borsgårdska 20-yadda-yadda" utgår p.g.a. ointresse från alla inblandade parter.

Som kompensation får ni en stenhård bild från min brors student tidigare i år. Det är SÅDÄR man bygger ett varumärke.

God jul!

2011-12-24T15:08:00.001+01:00

GARDE SLÄPPER NYTT!!! AAAAAAAAHH!!!!

2011-12-20T13:08:00.002+01:00

http://soundcloud.com/garde-ume/garde-the-elephant-man-demo

Asså SÅÅ sjuk humor ändå (sms)

2011-12-19T12:36:00.004+01:00

Gustav:
I dag på skolan har jag lärt mig att det är olika från muslim till muslim och att dom som tycker det är lika, dom är fel
Gustav:
Jag undrar hur många gånger under mitt yrkesliv jag kommer få höra att det är olika från fall till fall. Typ 4ggr/ dag i 40 år
Martin:
5 arb.dar per vecka. Du jobbar kanske 40 v per år. 5x40 är 200. 200 arb.dar per år. 200x40 år är 8000 arb.dar x 4 ggr per dag. Alltså kommer du höra det 32000 gånger.
Martin:
Men, det där är ju säkert olika från fall till fall...

I brist på talang - ha hybris!

2011-12-18T21:12:00.003+01:00

Ibland kommer unga författare upp till mig och frågar: "Gustaaaf, hur kan du skriva så många böcker? Hur kommer man i gång? Har du några bra tips?". Mitt svar är alltid detsamma: lita till din hybris, och låt den vara din motor. Hybris är en väldigt underskattad konstnärlig drivkraft. Att tro att det man gör saknar motstycke. Sen blir det förstås aldrig så svinbra i slutändan, men om man när sin hybris blir någonting gjort i alla fall. Och det är bättre än att inte göra alls.

Yes, I've been brokenhearted

2011-12-17T11:57:00.000+01:00

Benny Andersson är sur för Stockholms nyligen klubbade slussenförslag. Han är så sur, att han hotar med att plocka ned sitt nylle från ankomsthallen på Arlanda där flertalet kanoniserade svenskar - kungafamiljen, Strindberg, Bergman, Garbo - tronar på väggen för att med döda leenden välkomna nyanlända turister. Vilket fruktansvärt straff för alla dessa resenärer. Jag kan se framför mig hur familj efter familj grips av oro när de vandrar genom ankomsthallen, gladlynta till en början, upprymda och fria som man är när man reser, sedan alltmer missmodiga när ABBA-Bennys nuna inte syns till, och pappan börjar svettas för han har utlovat Benny Andersson, det är som att åka till Disneyland och inte få se Musse Pigg, och vid det här laget börjar barnen gråta och yngsta dottern bara säckar ihop PANG BOM, hon faller platt på marken och kommer inte att resa sig på ett bra tag, och pappan försöker desperat hålla god min och lovar sonen att det här, det här handlar om ett missförstånd, Benny finns nog här nånstans ska du se, och sonen bara stirrar på sin pappa och försöker att vara så stark som pappan förväntar sig, och man märker det inte på honom där han står, men i sonens huvud dör i den stunden någonting oerhört viktigt, någonting som hjälper till att göra människor till människor, och mamman, å, mamman, ja hon orkar inte med längre utan släpper väskorna och går raka spåret till hotellbaren, som är stängd, så hon sätter sig på McDonalds i Sky City och börjar hinka starköl, en efter en efter en, och klockan är bara åtta på morgonen och synen av henne ensam på McDonalds med alla dessa tomma plastglas är så outsägligt sorglig, i fem år har hon varit nykter men nu är all vett och sans kastad överbord, allting är över, och vem kan klandra henne, hon måste ju få dricka för Benny Andersson var inte där

Is it Friday?

2011-12-16T12:34:00.001+01:00

I dag är det fredag! Det firar vi med ett tomtebloss, men bara ett, det får inte bli slöseri av det hela, det får inte bli själlöst och blaserat, det måste betyda något, varje gång man tänder ett tomtebloss måste det kännas, ända in i hjärtat, ba - ZOOOM!

Aldrig kunnat stanna nånstans

2011-12-14T13:40:00.001+01:00

Härom dagen ringde min mamma - mina dagars självaste upphov! Jag blev lite starstruck, det skall villigt medges. Hur som helst ringde hon för att hon var sur på diverse saker och behövde ett forum för att uttrycka detta. En del av denna ilska missriktades mot mig, men det hela hade egentligen med huset att göra, golvdrag eller motsvarande. Detta kan jag unna henne. Hon är i övrigt ganska exemplarisk och har gjort sig förtjänt av varje tillfälle att bete sig oregerligt. Jag tänkte förut att allas mammor väl var bra mammor, det där kommer naturligt, det hör till Urmoderns essens att vara fin och klok och rättvis. Först på senare år har jag förstått att sådana garantier inte existerar. Jag har träffat andras mammor. De är inte som min.

Trots detta vill man väl i ärlighetens namn inte wear out ones welcome när man exempelvis åker hem över jullov till föräldrahemmet, man undviker gärna att stanna för länge (nu skriver jag "man" fastän jag helt uppenbarligen menar "jag"), för hur mycket jag än tycker om min mamma så vill jag inte och kan jag inte leva med henne. Och det gäller för samtliga av mina familjemedlemmar; de är fina och jag älskar dem men umgänget med dem passar bäst i små doser. När jag och min mamma träffas för mycket börjar vi bråka.

Och det där måste ju ha att göra med att de maktförhållanden som historiskt sett existerat mellan en själv och ens föräldrar tenderar att solka ner ens relation i nuet; man har själv blivit vuxen och kan omöjligt finna sig i den gamla ordningen, en snedvriden om än behövlig maktbalans där ens föräldrar typ ägde en, och jag tror inte att min mamma anser att hon fortfarande borde äga mig, men dessa mönster är så djupt rotade och väl invanda att tendenserna likväl bubblar upp och förpestar för att inte säga omöjliggör en kontinuerlig samvaro. Kort sagt, jag vet inte riktigt vad man ska med sin familj till när man själv blivit vuxen.

"Om mannen har en kraft som är av godo", skriver Lundell, "en konstruktiv kraft, så är det förmodligen meningen att ta kvinnan från hennes familj, som har tjänat ut, och bilda en ny familj". Och det är väl obehagligt av Lundell att likställa det hela med ett slags manligt bortrövande, men när han uttrycker det som att familjen har "tjänat ut" och bör ersättas med en ny familj så tror jag honom. Och detta kan man konstatera tämligen nyktert som barn i en uttjänad familj, men som förälder (nu gissar jag igen) är det nog inte alldeles så smärtfritt att se sina barn gå vidare på egen hand, vilket får mig att tänka på det där fantastiskt vemodiga partiet ur Min kamp 2 som jag fordom citerat:

http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/gustavevangeliet.html

(R)evolution, eller Illa underbyggda argument för paranoia gentemot oskyldiga djur

2011-12-13T20:53:00.001+01:00

Jävlar i mig man ska passa sig för apor. Har sett en hel del naturprogram på sistone och byggt upp en oerhörd respekt för dessa egendomliga djur, en respekt som tangerar rädsla och växer för varje avsnitt jag tillgodogör mig. Säkrast är nog att betrakta aporna som ett hot, och behandla dem därefter. Apor är liksom alldeles för nyfikna och pigga på att lära sig nya saker och benägna att ta risker för att hitta belöningar, och allt det där påminner lite för mycket om människan på ett osunt sätt. En schimpans är typ lika smart som en tre- eller fyraåring (jag har extremt lite belägg för allt jag säger nu) och så har vi ju det här som Björn Ranelid säger ibland, att människan delar genuppsättning med apan till 98,5%. Å andra sidan har jag hört att vi är typ 80% lika en gurka så det kanske inte betyder så jävla mycket.

C-dur

2011-12-11T16:34:00.001+01:00

I går var jag på tentafest med litteraturvetenskapen. Det var kul! Alla log bakom uppfällda kragar. Ett särskilt glädjande moment var att jag av kurskamrater ombads förevisa Tranströmerdansen(http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/transtromer-revisited-eller-att-dansa.html), vilket kändes helt rätt sådär Nobeldagen i ära.

Sedan gick vi på en efterfest där en man hade Knausgårds 4:a i originalspråk på nattygsbordet och då fick jag en sådan feeling att det i princip svartnade för ögonen

En superhjälte för dig

2011-12-08T17:58:00.001+01:00

Dagen i dag avslutar vi med en bild på min lillebror (känd från Idol!) när han övar på superhjälteposer i syfte att göra sig redo inför tidpunkten då det är dags för honom att ta över manteln som Purple Rain, allt enligt en dyr ed som gått i arv i min familj i generationer:
http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/04/langfredagen-i-inte-mer-tre-bilder.html

Ingenmansland

2011-12-08T14:18:00.001+01:00

I kursboken i religionspsykologi står det om det s.k. "re-entry-problemet", d.v.s. de svårigheter att acklimatisera sig till "den vanliga världen" som kan följa på en fängelsevistelse, en repmånad i lumpen, ja till och med en häftig förälskelse, etc etc (att slapphänt slänga in ett "etc etc" i prosatext är f.ö. någonting som äldre tiders författare, som Dostojevskij, faktiskt ägnade sig åt; detta har alltid förbryllat mig). Nåväl - i Istanbul mötte jag en svensk snubbe runt de tjugo på en bar. Likt mången ung svensk kändes han igen på sin klanderfria klädstil och detsamma drog honom till mig, sade han, ja det var som en sorts telepati kan man säga (med viss hjälp av en smal, svensk acne-silhuett). Snubben hette Aron och bodde på den asiatiska sidan av Bosporen, han hade varit i Istanbul i två veckor och "typ nästan glömt hur man pratar svenska" eftersom han bara pratat engelska the last fortnight, en besvärlighet som han ideligen påpekade för mig. Jag ringaktade honom ganska intensivt för denna löjeväckande utsaga, men det höll jag tyst om, dessutom älskar jag allt och alla när jag dricker. Men det var hur som helst tydligt hur min svenska apparition slungade Aron in i "re-entry-problemet", ett problem som jag alltså förhåller mig ganska föraktfull till, åtminstone i sin småskalighet, även fast jag måste tillstå att en egendomlig känsla drabbade även mig när jag återvände till Sverige i svartaste januari 2011. Den kan bästa beskrivas som en mild melankoli och är inte värd att lägga någon vikt vid. Men kanske skulle det finnas en sorts kliniker för sådana som Aron eller andra som varit på charter i en vecka och förlorat sig själva, och det ska avslutningsvis bli intressant att se hur Per Juntti kommer att te sig när han i januari återvänder till Umeå från sitt halvår i England: kommer han att fumla efter navigeringspunkter då, kommer han att framstå som om han vantrivdes i sin egen kropp - ja, kommer han rentav att bryta på cockneydialekt?

Dagens andra tanke

2011-12-07T20:11:00.001+01:00

Kollar på filmen Source Code. "Do you have internet in your phone?" frågar Jake Gyllenhaal vid ett tillfälle, jävlar vad den repliken kommer att kännas mossig om bara ett fåtal år

Dagens tanke

2011-12-07T15:43:00.001+01:00

Är det inte märkligt hur skådespelarna Michael Madsen och Mads Mikkelsen typ har inverterade namn

Dagens definition av absurditet nr. vem-fan-bryr-sig

2011-12-05T14:34:00.003+01:00

Kryddhyllan tar kort - på sin egen kryddhylla! Jävligt meta!

They

2011-12-02T19:46:00.001+01:00

I dag har jag tillagat blåmusselsoppa. Man ångrar sig alltid lite när man köpt ett knippe musslor. Obehaget börjar krypa upp på en när man går hem med dem i sin kasse, det är nåt jävligt olustigt över att de typ lever, och att man kånkar runt på en massa små oformliga levande äckel med exoskelett (till saken hör att jag tittat på John Carpenters The Thing dagen innan musselinköpet). Kort sagt: man blir illa till mods av att handskas med musslor, och det som verkligen tar emot är att föra dem med sig in i hemmet. Det var mig en välsignelse att till sist få koka de små kräken, och sedan åts de upp fort FORT för att så att säga få dem "out of sight and out of mind" så snabbt som möjligt. Och nu kan jag andas ut, glad över att det hela är över. Musslor gör man bäst i att äta med extremt långa mellanrum, gärna så sällan som möjligt, ja helst inte alls.

Alla skriver på sin biografi

2011-12-01T20:34:00.001+01:00

I senaste numret av Vertex kan ni läsa min recension av Knausgårds tvåa tillika hanses trea. Love-bombing, naturligtvis, för jag är ju kär i Knausgård, å, så kär - så kär! Det är allt bra härligt att vara kär. Karl Ove Knausgård får kanske aldrig veta det, men ingenting kan hindra mig från att älska honom i evighet. Den kärleken existerar oavhängigt hans medverkan. Den kärleken är inte hans eller ens vår; den kärleken är min. Jag har ensamrätt till den och ingen kan förhindra mig från att känna den – nej, just det – ingen i hela världen kan hindra mig från att älska Karl Ove Knausgård tills dess att jag dör. Han blir kanske aldrig min, men min kärlek till honom förblir min. Den kärleken rår ingen på.

Ett negativt och apatiskt blogginlägg utan finess

2011-11-30T16:27:00.001+01:00

I går var jag på vinprovning på Systembolaget. Systembolaget, det är väl ändå ganska trist, det luktar väl ändå lite väl mycket undantagstillstånd över det, eller va. Det är anmärkningsvärt hur till och med expediternas skjortor är tråkiga, som för att verkligen understryka hur osexig hela instansen är, det är som att Systembolagets varje enskild komponent är utformad på ett sätt som minimerar risken för att folk ska få feeling. Men vinprovningen var spännande - det som mest föll mig i smaken var en vattnig Beaujolais med underton av vildhallon och vanilj. Och det är förstås bland det mest n00biga man kan hitta i vinväg.

Och i dag på skolan talade folk om Springsteen som spelar i Sverige i sommar igen som vanligt, oerhört oexklusivt alltihop. Jag förstår inte hetsen, blir utmattad bara jag tänker på det. Springsteen är ju bra, men att stå upprätt i nåt jävla publikhav timmar i sträck och veva med armarna och klappa händer med brännande handflator och ha nån idiot som luktar svett och skriker en i örat bredvid och långsamt nyktra till redan innan förbandet börjat spela och sedan pliktskyldigt genomlida det trötta skådespel som är väntan på extranummer, ja, jag känner mig så otroligt färdig med allt vad konserter heter för resten av mitt liv, jag vill aldrig någonsin mer i mitt liv lyssna på livemusik och hur det kan roa någon annan än möjligtvis människorna uppe på scen begriper jag inte.

Systembolaget och Springsteen har ingenting med varandra att göra och i dag kommer jag inte att knyta ihop någon säck, jag har inte betalt för det och är för övrigt bragd ur balans av november och hösten/vintern, med ett ord, jag bryr mä'nte

... Eller möjligtvis kan man säga såhär: två saker som svenskar uppfattar som trygga och goa' men som egentligen bara är tråkiga = systembolag och springsteenspelningar.

Ännu ett testamente

2011-11-28T17:52:00.001+01:00

Fruktansvärd dag i går. Blev på tok för överförfriskad i lördags, dessutom hade vi i skoluppgift att under helgen besöka valfri kyrka för att psykologisera dess medlemmar. Därför föll det sig så att jag satt i mormonernas högborg på Carlshem klockan elva på söndagsförmiddagen med sprängande huvudvärk och tårar som rann för kinderna vid varje gäspning. Min röst svek mig och mina ögon var sargade och röda, oförmögna till varje kritisk blick som inte riktades inåt. De sköna psalmerna och mormonernas milda och vänliga sätt skulle därför visa sig ha en vederkvickande effekt, för när man är bakrusig vill man bli omhändertagen av vem fan som helst, och i mitt bräckliga sinnestillstånd tilltalades jag av mormonernas ratande av alkohol, nikotin och koffein - leve den sunda stammen! Samtidigt skulle ju mitt eget beroende underhållas, varför jag fick sitta och smussla med min äckliga portionssnus längst bak i lokalen som nån spattig jävla tjackpundare.

Å, vore jag bara lite bättre

Att prata eller inte prata

2011-11-24T22:52:00.001+01:00

I ett lustigt parti ur Knausgårds 3:a skriver författaren om hur han som ung pojke får sin första flickvän, något som får honom att nästan brisera av lycka, samtidigt som han genast fylls av fasa och mindervärdeskomplex. För vad ska de egentligen prata om när de umgås, vad ska de göra med varandra? Hur i helvete ska han lyckas roa henne?

Jag kan känna igen den paniken, inte bara från barndomsår utan från vuxen ålder. Jag gillar egentligen bara människor jag redan känner. Det nya kostar på för mycket, man måste förklara saker om sig själv som är uttråkande att berätta eftersom man redan vet om det, det är som att summera handlingen ur en film som inte ens var särskilt bra, man måste hitta en form och en jargong, man måste fixera sina positioner gentemot varandra. I min första roman (å, så ranelidskt att citera sig själv!) har jag kallat förloppet "en enda krampartad strävan efter att skaffa sig interna grejer att skoja om [...] En jakt efter minsta gemensamma nämnare vilket blir till ett hysteriskt halmstrågripande". Vänskap är ju typ bara summan av en rad interna skämt, strösslad med en gnutta ömhet som helt och hållet bygger på vana.

I Istanbul talade jag med min turkiske kamrat (som naturligtvis aldrig hade blivit min kamrat om jag inte hade vett nog att göra våld mot mina egna impulser) Can om detta, jag ifrågasatte om det var så jävla viktigt att prata hela tiden, om inte pratandet generellt sett innehåller väl mycket dödkött som man kväker ur sig bara för att tystnad är för jobbigt. Can opponerade sig mot detta och hävdade att det alltid finns saker att prata om, världen innehåller så mycket, det finns alltid någonting som är värt att diskutera, och Malena höll väl med mig om att det här med att lära känna någon kan vara ett ängsligt projekt, styltigt välmenande till en början, men att det är som det skall. Det finns inga genvägar.

Och det är väl sant. Eller så är det, som jag var inne på för många år sedan (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/01/det-som-r-skrivet-r-skrivet-och-livet-r.html) så att det finns muntliga människor och skriftliga människor där jag definitivt är mer bekväm som det sistnämnda. Så ring mig aldrig, sms:a bara. Jag drabbas av ett kraftigt obehag varje gång telefonen ringer. Eller skriv ett brev, det får man ju så sällan numera.

Jag fick ett vykort där du frågade mig hur livet var

2011-11-24T14:00:00.001+01:00

Jag tycker mycket om där jag bor nu. Skulle rentav vilja hävda att Öst på stan är det ultimata området för umeåstudenten. Strax utanför dörren har jag 57:ans kvarterskrog; maten är inget vidare, men Zeunerts 50cl på flaska kostar 45 spänn. 57:ans är estetiskt anskrämligt, med sin bruna träpanel och sina neddragna persienner, och på söndagar samlas alkisarna där för förmiddagsfest. Men jag gillar tanken på att ha en egen kvarterskrog och alldeles nyligen har människorna bakom disken börjat känna igen mig, vilket jag kämpat för som ett djur i snart ett års tid. När de började tilltala mig familjärt blev jag så överrumplad att jag bara kunde stamma till svars, man är sällan förberedd när ens drömmar slår in. Man frågar sig ofta hur man hanterar sorg, mer sällan hur man hanterar lycka, som om det senare vore helt oproblematiskt.

Några tvärgator bort ligger Pihlgatans Bokcafé, en mix av café och antikvariat, som jag i och för sig besöker alldeles för sällan, egentligen bara när Joel är på besök. Men jag gillar att Bokcafét finns. Ibland kommer renommerade författare och skribenter på besök dit, vid ett tillfälle var jag där och såg Fredrik Strage riva av anekdotiska backstageskrönor; en annan gång bevistade Stig Larsson stället för att tala om sitt litterära universum och att jag missade den begivenheten, å, det grämer mig än.

Mitt boende Öst på stan ligger också på ett perfekt avstånd - uträknat och avvägt med nästan matematisk precision - mellan stadskärna och universitetet. Man kan lika sömlöst slinka ner på stan som man kan traska uppför backen förbi Östra gymnasiet och i en föga besvärande manöver befinna sig i Humhuset (särskilt om man tar genvägen genom skogen, vars stigar jag känner som linjerna i min egen hand). Lägg därtill att Östra station ligger i bekväm anslutning ifall man måste göra en quick getaway nån gång. En annan bonus är att Katolska kyrkan är beläget ett stenkast därifrån, vilket gynnar mig, som kämpar så hårt för att bli religiös.

Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen

2011-11-21T16:41:00.001+01:00

I går intervjuades Per Morberg i DN Söndag - ja, han prydde förstås omslaget i nån jävla vadmalskostym och musköt typ - och jag kände mig så hjärtligt trött på Morberg och ovillig att bidra till mytbildningen kring hans person, direkt eller indirekt, att jag svor vid min faders kranium att aldrig läsa intervjun. Men sedan läste jag den ändå. Och den var verkligen inget vidare; skribenten dansade efter Morbergs pipa, gudasagan växte, och egentligen gillar jag ju män som bygger myter kring sig själva - jag tycker det är coolt - men då vill jag ändå att de ska ha gjort något, stått för nåt, sett eller sagt något nytt, något man kan häpna inför, men Per Morberg är ju för faen en TV-KOCK (!!!) och jag hoppas innerligt att ni alla förstår hur absurt detta börjar bli, hur tomt tunnan skramlar, hur dårskaperna snart måste få ett slut.

Och som vanligt när man hatear på kända personer kan man här föreställa sig hur ofattbart lite Per Morberg bryr sig om min åsikt

ÖAR!!!!!!!1 ÄNNU EN JÄVLA RECENSION!!!!

2011-11-19T23:21:00.001+01:00

Dagens gästrecensent: Ulf Liljegren (s)

Textlänk: http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/oar

Som ständig recensent av Borsgård skönlitterära verk, ser jag det som min uppgift att dämpa euforin lite och föra in lite sans, efter att ”gästrecensenterna” så som Hannes har yttrat sig, utan att han för den delen verkligen yttra sig. Vi känner igen mönstret, ett par oseriösa nära bekanta till Borsgård(läs Joel) skriver någon hyllningsartikel, mot att få en öl på puben eller en positiv recension för någon av deras egna skivor. Sådan klia varandra på ryggen-mentalitet köper jag inte. Så jobbar inte jag. Gustav sätter ingen deadline för mig, min recension kommer när den kommer, och den är alltid snäppet ärligare än de tidigare. Sen går jag ut så sällan nu för tiden så det blir aldrig av att jag bli bjuden.

Handlingen har tidigare på ett föredömligt sätt gåtts igenom av Joel och Hannes. Men vår syn på pjäsen skiljer sig däremot. I pjäsen så leker karaktären Olof diskussionsledare och ämnena är många, i mitt tycke är de för många och alldeles för outtömmande. För tyvärr upplever jag diskussionsämnena som att de inte täcker allt, utan endast en persons perspektiv, då meningsmotståndarna till Olof är ofta alldeles för passiva och avskalade i sina resonemang. Det är mycket möjligt att det är realistiskt, men för mig som läsare/åhörare så upplever jag det inte så intressant, när det sker upprepade gånger. För diskussionerna får funktionen att berätta formeln, men inte logiken bakom, så som när matteläraren berättar att 3+5=8 och inte hur det blir 8. Det är möjligt att det är meningen, att tanken med pjäsen är att visa på karaktären Olofs självsäkra åsikter och ställning i familjen. Men det fördunklar de intressanta och möjligen de underliggande temana, som pjäsen tar upp.

För i pjäsen så behandlas den mycket intressanta frågeställning om kärlek till varandra, men också kärlek till nära och kära. I mitt tycke är det pjäsens nerv, det är kring den diskussionen samtal om pjäsen och i pjäsen ska ligga. Måste vi älska vår far eller en mor? Kan man älska någon man verkligen inte känner? I dagens moderna samhälle måste vi då känna kärlek till släkten, villkorslös? Och varför gör Åsa det i pjäsen? Älskar vi våra föräldrar av tacksamhet eller på grund av tradition.

I det gamla samhället då människor levde på gården efter sina förfäder, så fanns det en självklarhet att de skulle värna om förfäderna och framtida generationer. Då de möjliggjorde långsiktiga investeringar som kommande generationer hade nytta av. I en sådan materialistisk bas, så är det inte konstigt att det byggs upp en syn i samhället om att vi människor ska känna tacksamhet och hedra vår fader. I dagens samhälle ser det inte riktigt ut så, du är en produkt av den säng du gjordes på, men du kommer inte att leva där. Det innebär självklart att människor kommer uppleva att de normer som finns om relationen med föräldrar, far- och morföräldrar inte överensstämmer.

Om författaren vågar låta en eller ett par frågeställning tar mer plats, så skulle pjäsen kanske vinna på det. Då de andra diskussionerna på ett tydligare sätt skulle få en annan roll som transportsträckor. Pjäsen som form skulle också kunna användas mer flitigt, med att lyfta olika perspektiv, skapa monologsituationer. Författaren låter detta ske ett par korta gånger, som när Olof och Andreas får sitta ihop. För Andreas bidrag till samtalen är minimal, och är därför en utmärkt karaktär att sätta i dialog med någon av de andra, för att på så sätt bryta upp tempot, dynamiken mellan karaktärerna och lyfta andra perspektiv på frågeställningar eller ge oss en personligare inblick i en karaktärs tankar. Det skulle kunna vara i ett sådant ögonblick som vi skulle få ett förtydligande om huvudkonflikten i pjäsen. Något som får oss läsare att inte bara ana konflikten, utan att den presenteras för oss.

Avslutningsvis vill jag väl säga det att Gustav Borsgård är för tillfället bättre i romanform och har en del att öva på i pjässkrivandet. Då särkilt när det kommer till formen, för språket är som vanligt bra skrivet, med trovärdiga svar och repliker. Gustav som jag tycker är duktig på att väva in miljön i sina berättelser, lägger i pjäsformen bojor på sig själv. Extra plus dock till att jag själv kan läsa in vad jag sagt till Gustav i pjäsen. Men att händelser är med som jag inte varit med om är självklart ett minus. Som recensent tycker jag självklart att jag är både viktigare än författaren eller pjäsen. Gustav är som författare bra på att hitta intressanta ämnen och teman för mig som läsare, men ibland lite sämre på att låta dem växa och ta plats. Tyvärr blir de intressantaste temana denna gång lidande.

/Ulf Liljegren, ständig recensent av Borsgårds verk.

Horaces gonna hate

2011-11-17T15:23:00.001+01:00

Läser Horaces nya aforismsamling Cigaretten efteråt. I likhet med sin upphovsman ger den ett mycket förnumstigt intryck. Ett utdrag: "När intellektuella skriver om fotboll och matlagning och andra folkliga ämnen är det som när kungar fordom [vem fan skriver 'fordom'? reds. anm.] reste under antaget namn för att slippa den vanliga ståten men blev upprörda om inte deras inkognito genomskådades". Ha ha! Åh! Bravo! Spot on, monsieur! Hatten av - åh! Tally-ho! Hah!

Horace hatear också på bloggar som varandes ett forum för tonårsflickor att rabbla upp sina liv i skoningslös detaljrikedom. Och visst är de flesta bloggar ohyggliga, och nog är det väl så att innehållet inte har någon fullkomlig oavhängighet i förhållande till det medie där det stöps, men samtidigt kan man la se bloggen som en distributionskanal som vilken annan - ja, inte minst denna webportal berättigar väl bloggens existens, eller va? Nog är vi väl kloka nog att skåda innehållet bortom mediet, inte sant? Horace använder några "bad apples" för att döma ut hela bloggen som sådan och jo, det finns en hel del ruttna äpplen i bloggosfären. Men att hatea på bloggen i sig är som att hatea på Gutenberg för att Sofi Fahrman släppt en bok.

Men vad fan, jag gillar att Horace hatar bloggar. Horace behärskar typ elva språk, Horace är född i en superborgerlig miljö, Horace will be Horace och det är som det skall. Jag undrar hur Horace var som tioåring. Gissningsvis provocerande lillgammal; en vattenkammad streber i äppelknyckarbyxor; en medietränad barnskådis i Lettermans TV-soffa; en Haley Joel Osment anno - 98; en otäck vuxen man i miniatyr; en von Oben utan könshår; kort sagt, en sån där unge som hela kroppen skriker efter att få snöbada.

Om objektrelationsteorin, eller Skrivandet som snuttefilt

2011-11-15T21:16:00.001+01:00

I skolan läser vi för närvarande religionspsykologi - och det är allt bra fascinerande, må ni tro! I dag talte vi om objektrelationsteorin, d.v.s. hur människan utvecklas i sitt samspel med andra människor, och hur ex. snuttefilten kan vara till gagn för unga barn som försöker lära sig separeras från tryggheten hos mor eller motsvarande. Snuttefilten som objekt får då representera en del av den moderliga tryggheten och fungera som ett slags krycka när det gäller att ta sig vidare i livet, bärandes den tunga gryende insikten om att ens mor inte är en del av en själv, utan helt och hållet sin egen.

Jag kan egentligen inte minnas någon snuttefilt eller nallebjörn som betytt något särskilt för mig i ung ålder, och det här med napp, ja det tyckte jag alltid var ganska bög. Däremot kan jag känna igen objektrelationsteorin från modern tid, inte i specifika objekt men i tröstande tankar och handlingar, nämligen när det handlar om skrivandet. För vad blev nedtecknandet av Den sorgesamma krönikan för mig år 2007, om inte just ett slags snuttefiltssubstitut?

Det finns inga sätt för mig att blunda för skrivandets terapeutiska verkan som krishantering i mitt eget liv, och när jag tänker tillbaka inser jag att jag skrivit kontinuerligt, fast intensivare - och kanske bättre?? - under dystrare perioder (framtidens litteraturvetare lär fastslå att Kryddhyllan var mest produktiv under singelepoker). Lid för konsten och allt det där, jajaja, det är trött, men så kanske det är. Hur som helst inser jag att skrivandet alltid varit min snuttefilt.

Med ett anmärkningsvärt undantag. Åren 2005-2007, d.v.s. den tid som föregick Den sorgesamma krönikan, upplevde jag min första egentliga förälskelse. Eller ja; förälskad blir man väl på dagis, men under de där två åren var jag för första gången kär på ett sätt som jag inte varit förut - och kanske heller inte varit senare, vilket förmodligen beror mindre på kvinnan i fråga och mer på känslans dåvarande unicitet. Hur som helst ser jag en lucka i detta mitt "skrivande liv", och det är just mellan de två åren, 2005-2007. De åren skrev jag ingenting. Som om jag var så tillfreds att snuttefilten inte behövdes.

Men det här ska inte tolkas som någon tårögd spaning efter tider som flytt; snarare som en amatörpsykologisk observation som må eller inte må ha någon bärighet. Och vad fan, det kanske är värt att göra avkall på lite lycka om man får skriva, det är ju kul det med. Det kanske är som det där Proust-citatet, att perioderna då man var lycklig, de ser man tillbaka på som bortkastade och blinda, medan tiderna i armod var de som faktiskt lärde en något; det var de stunderna som det egentligen var något med.

Nej, åren har nog slitit hårdare på mig

2011-11-14T17:02:00.001+01:00

Nu är jag tillbaka från autobahn, sjuk och jävlig. Men helgens festivitas gick bra! I fredags uppsalamaskerad med temat "Det blir inte alltid som man tänkt sig" - jag var Heinrich Himmler, Janson Usama Bin Laden, Jonte Khadaffi och Pontus obegripligt nog Tintin. Om jag inte varit så blaserad hade jag bifogat bilder. På lördag en förvirrad kryssning mellan stockholmskrogarna i sällskap med Joel. Men, ack - åldern tar ut sin rätt, återhämtningen är långsammare än förut, snart är jag nog för gammal för dessa ybussweekends. Jag säger som Knausgård när han har bajsat: "Men var det värt det?"

Och jag är med er alla dagar till tidens slut

2011-11-11T11:02:00.000+01:00

I morgon är det exakt fyra år sedan denna blogg sjösattes, och dessförinnan fanns ju den sedan länge kanoniserade På vift i Vännäs-bloggen som hängivna läsare må erinra sig. Vi kör väl ett år till, tänkte jag, innan vi lägger ner hela skiten. Det är kanske sorgligt. Men Kryddhyllan startade med studentlivet och måste få dö med studentlivet, allt annat vore en skymf mot henne. Se där! - SWOOSCH! - Kryddhyllans kön är nu röjt; hon är en kvinna.

Nej, nu talar jag strunt. Men betänk hur jag i över fyra år skänkt er all denna förstklassiga underhållning, dag efter dag, på denna fula jävla blogg som jag aldrig styrt upp estetiskt eftersom jag inte vet hur man gör, eftersom sådant inte intresserar mig, eftersom det inte betyder mycket hur något ser ut. Inte ett öre har jag fått heller! Det är ju skamligt, egentligen.

Men ibland får jag belöning i form av vänliga ord från min omgivning: kamrater, älskare och andra mer eller mindre perifera bekantskaper. När jag skriver det här fylls jag av ömhet för er. Tyvärr är jag så dålig på att hantera sådant; jag lyckas alltid orsaka någon form av konstig stämning, vilket jag antar grundar sig i en oförmåga att handskas med beröm, eller en oförmåga att handskas med människor. Ibland tror jag att det finns något i mig, någonting som jag utstrålar, som gör att folk känner sig genuint obekväma i min närhet. Och det är ju en ganska rutten egenskap. Men vet att jag uppskattar alla fina ord även då jag i ögonblicket ter mig märklig och disträ.

Baby this town rips the bones from your back

2011-11-10T12:00:00.000+01:00

Nu är de här igen.

De förstulna blickarna, viskningarna bakom ryggen när jag promenerar förbi. Drevet som går och jag som måltavla. Det är outhärdligt, jag måste bort, i väg. Jag behöver fly ut på autobahn, ensammen, och köra långt och skitfort och lyssna på Springsteen. Manshjärtat bultar. Det är dags för mig att gå i exil - igen. Med andra ord, nu drar jag till Uppsala

Min ehh, kamp

2011-11-09T19:12:00.000+01:00

För stora författare är inget ämne för litet eller för banalt för att dekonstruera. I Min kamp 3 skriver Knausgård om att skita:

"Det var en härlig känsla när den trängde längre och längre ut, ögonblicket när den hängde där och dinglade innan den till sist släppte taget och dunsade i marken. Ibland kunde jag hålla mig i flera dagar, både för att få till en riktigt stor en, och för att det var skönt att göra det. När jag verkligen var skitnödig, så häftigt att jag nästan inte kunde stå rak utan måste böja mig framåt, ilade det så fruktansvärt härligt i hela kroppen om jag inte gav efter, utan drog ihop musklerna i ändan allt vad jag kunde, och liksom tryckte upp skiten på plats igen. Men det var farliga grejer, för om man gjorde det för många gånger blev korven till slut så hård att den nästan var omöjlig att skita ut. Å, fy fabian, vad ont det kunde göra när en sådan jättekorv skulle ut! Det var faktiskt outhärdligt, smärtan fyllde hela mig, det var som en explosion av smärta, ÅÅÅÅÅHHH!! stånkade jag, ÅÅÅÅÅÅHHH!! och så, när det såg som allra mörkast ut, var den plötsligt ute. Herregud, så skönt det var då! Vilken fantastisk känsla som fyllde mig då! Smärtan borta. Skiten i toan. Lugnet och friden spred sig i hela mig. Ja, det var nästan så fridfullt att jag inte hade lust att resa mig och torka mig, ville bara sitta kvar. Men var det värt det?"

Det kan också vara så att man får uppfinna konflikter i det lilla och banala om man har sex självbiografier att fylla. Med så mycket textmassa är det väl oundvikligt att somt av det blir - ja, skit.

Fyllebloggstentafeströdvinyaddayaddaaforism

2011-11-09T01:46:00.001+01:00

Jag saknar min ungdom, men jag saknar inte mig själv som ung.

Den, du.

De löjliga preciöserna

2011-11-08T15:14:00.001+01:00

Har precis färdigställt och skickat in en hemtenta i religion. Den var av haltande stilistisk kvalitet, inget av mina mästerverk. Nu sitter jag vid skrivbordet och tentafestar med en halv flaska rödvin som min besökande mor lämnat efter sig, Gud signe henne. Det är en tämligen avslagen tentafest: att stå och röka utanför trapphuset med ett vinglas i handen klockan tre på eftermiddagen och få onda blickar från grannarna. Annat var det förr, då var tentafesterna spektakulära. Tiderna förändras. Man blir äldre. Man vill fortfarande tentafesta.

Min mor har alltså varit på besök, i går såg vi Molières Den girige på Idunteatern. Den var mycket underhållande och förhöll sig dugligt till franskklassicismens regelverk om tidens, rummets och handlingens enhet - om än späckad med diverse publikfriande, krystat kontemporära inslag som låg farligt nära pappahumor. Johan Rabaeus sade "softa" och hela publiken tjöt av skratt. Å, det är för platt, för enkelt.

Men Rabaeus gestaltning av Harpagon var ändå svår att värja sig mot där han lunkade runt med sin stora mage och lekte med tungan i munnen som en annan Heath Ledger, spottade och rosslade (vad är det med dramatenskådisar och deras fäbless för att rossla? Krister Henriksson uppvisade ett lika autentiskt rosslande som pastor Gregorius i Doktor Glas) och vände ut och in på sitt ansikte och sig själv. Publiken röt och tjoade - ja, till och med jag skrockade! - och det är klart att det tangerade överspel och på ett sätt var fullkomligt over-the-top, men som sagt: svårt att värja sig mot.

Dagen efter, alltså i dag, läser jag på PH:s facebookwall att Rabaeus varit på krogen i natt och argumenterat för att få mer rödvin klockan 02.30 med att "ni måste ju se att det är skillnad på folk och folk". Jag gör mig inga illusioner om att Rabaeus är en skön kille; det känns snarare som att PH:s statusuppdatering bekräftade min världsbild. Jag skiter i om Rabaeus är en skitstövel - nej - jag tror banne mig jag föredrar det så, eftersom jag av grumliga anledningar vurmar för en sorts romantikens genikult. Det är som med Persbrandt:

http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/03/det-ar-ett-idogt-jobb-att-driva.html

Men skit i det - nu fortsätter tentafesten!

Och själva dikten! Och dess lindansarmöda; dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå

2011-11-06T12:23:00.001+01:00

Jag har i princip festat varje helg de senaste tio åren - men i går gjorde jag det inte, utan var på Folkets Bio och såg den rosade svenska långfilmen Apflickorna. Den var väl alright, även om jag kan störa mig på att alla människor i alternativa svenska filmer beter sig som autister. Varenda jävel sitter och stirrar och tiger och beter sig kufiskt och svarar inte på direkt tilltal. Vad är det för en artificiell värld dessa filmer porträtterar? Osäkra människor håller inte käften; osäkra människor pratar för att käften ska gå. Osäkra människor är livrädda för tystnad. Att ignorera rakt ställda frågor är en härskarteknik, inte ett socialt handikapp. BU FÖR SVENSK INDIEFILM OCH DERAS FÖRKONSTLADE BILD AV DEN OSÄKRA MÄNNISKAN

Detta helt oaktat är det alltid kul att gå på Folkets Bio, av tvenne orsaker: 1) De har sköna fåtöljer 2) Det är hit man ska gå ifall man undrar var Umeås alla raggsockor och rastaflätor håller hus när de inte äter ingefärstofu på Hamnmagasinet. Här kan man bevittna dessa människor i sin naturliga miljö, snaskandes fairtrade-nappar och Ubuntu Cola, och jag har egentligen ingenting emot sådana människor - de är att föredra framför callcentrens säljcoacher - men däremot har jag en fallenhet att vilja gå i opposition mot alla sällskap där jag uppfattar mig själv som en minoritet, vilket är de flesta sällskap, eftersom jag söker den rollen, för jag vill ju inte vara som alla andra; jag vill sätta mig på tvären, jag vill inte definiera mig genom att tillhöra utan genom att inte tillhöra, genom att inta ett underdogperspektiv och en offermentalitet som i realiteten naturligtvis är befängd eftersom jag är en rik vit snygg smart man i ett I-land.

I själva verket är hela världen på min sida, men den sitsen är så hutlöst priviligerad att den inte går att ta till sig. Så i stället gör skam, dåligt samvete och självförakt sitt jobb genom att få mig att tro att jag är den utsatte, den vars position är hotad, den som måste vara anti-allting för att undvika att gå under.

GARDE!!! EXKLUSIV RELEASE!!!

2011-11-05T15:30:00.004+01:00

Umeåbandet TV & Nightmares har bytt namn och kallar sig numer för Garde och har sin första demo upplagd på soundcloud (länk bifogas nedan). Kolla in 'et, vetja!

Garde består av (från vänster) Jocke "Åse" Åsberg på sång och gitarr, Hannes Johansson på gitarr, Joakim Andersson på bas, Viktor Åsberg på keyboard och Lars Marjavaara på trummor. Låten heter Monkeys och handlar säkert om Darwin och sånt där. Riktigt catchy, alltihop!

http://soundcloud.com/garde-ume/garde-monkeys-demo

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar

2011-11-04T16:26:00.002+01:00

I dag pratade vi om Bellman på skolan, det var roligt. Jag tror att om jag fick välja en historisk tid och plats att tillfälligtvis bli placerad i så skulle jag välja 1700-talets Stockholm för en krogrunda med Bellman på några av stadens sexhundra uteställen. Möjligen hade jag också kunnat tänka mig ett riktigt bröligt vikingagästabud anno 900 där man frossar i hårdstekta djur och häller i sig mjöd så det rinner nerför bröstet. Eller kanske att bara glida runt i toga i antikens Grekland, softa med Sokrates och lapa sol på trappan till Akropolis medan man pratar en massa smörja. Fast då hade jag nog velat ha en försäkran från Sokrates om att vi skulle gå ut senare på kvällen också.

Ja, när jag tidsreser vill jag festa. Vad hade ni valt då? Martin Luther Kings tal? Jävla töntar

En mörkare reboot av livet

2011-11-03T15:04:00.004+01:00

Inom Hollywoodindustrin har det de senare åren, som bekant (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/08/det-var-latt-tomas-transtromer.html), blivit allt vanligare med reboots av diverse urvattnade franchises; reboots som i regel har en mörkare ton än föregångaren (Batman, Bond, Spider-Man, etc). Och det är väl gott så, för när biopubliken har lite pengar och är arbetslös så vill de inte ha nåt världsfrånvänt Joel Schumacher-lall i spandex och neon, då vill de ha bisterhet och dunkel och våld och illusionslös jävlar anamma.

Men vore det inte lustigt om man lyfte denna tendens ur sitt sammanhang och började ägna sig åt mörkare reboots av enskilda händelser ur livet? Om man är missnöjd med en fest - kanske var den för uddlös och glättig - kan man samla ihop festgänget igen och köra en mörkare reboot av festen, där alla är lite mer deppiga och dekiga och säger kärva saker och utstrålar dödsförakt. Och om man inser vid tiosnåret att en pågående dag varit alldeles för lättsam och beskedlig - vad fan är det här för trams, liksom - så kan man gå och lägga sig igen, sova en timme och vakna upp dyster, förbannad och allvarsam, redo att reboota hela skiten i en mer ljusfattig kulör. Vore inte det något??

jaja ni fattar inte skit i det hejdå

White man's burden

2011-11-01T14:21:00.001+01:00

Ibland händer det att jag uppsöker biblioteken och tvingar dem att köpa in böcker som jag anser att de skall ha i sin ägo. Det rör sig ofta om något smalare eller åtminstone mindre eftertraktade verk som jag vill läsa men är för snål för att inhandla själv. Och eftersom biblioteken, som tidigare konstaterats, är som en jagsvag kamrat så fogar de sig alltid under mina förmaningar och hot (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/09/att-vara-full-hos-optikern-eller.html).

Jag kan på rak arm minnas tre titlar som jag är ansvarig för att Umeå stadsbibliotek har köpt in: Staffan Vahlquists Jag sköt Paulo Coelho, Malte Perssons Underjorden och just i dag Horaces senaste (Horace är, jämte Zlatan och Cornelis, en av få svenskar som kan benämnas vid förnamnet blott, vilket i Horaces fall mest beror på att han är den enda människan i världen som heter Horace).

Hur som helst skänker det mig tillfredställelse att bringa bildningen till bygden på det här sättet. Jag ser det som att jag gör en stor kulturgärning och lämnar - med nästan obeskrivligt högmod - biblioteket, uppfylld av mitt oerhörda folkbildningspatos; ja, alldeles som en kvalitetslitteraturens kolonialist, som kämpar för att sprida civilisationens ljus på dessa tanketomhetens latituder.

Cigaretten efteråt (sms)

2011-11-01T11:22:00.000+01:00

Gustav:
Horace is back!!!
Joel:
Va?
Gustav:
Horace, ja. Hans nya aforismsamling är recenserad i dagens DN. Vem fan skriver aforismer these days
Joel:
Haha, jaha. Trodde han hade ersatt Englund eller nåt. Har inte läst DN än, men jag skall
Gustav:
Haha, vilken skräll - och jesus kristus vad jag hade rubbed it in your face i månader, år - ifall Horace "petat" Englund från sekreterarposten
Joel:
Haha. Jag älskar att vi har en beef om vem som bör vara den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. What's our age again, 76?

We might as well burn our flesh and bones

2011-10-31T16:43:00.000+01:00

I senaste numret av Vertex (8:2011) finns ett kåseri av mig som berör missledda fadersideal och en lustig gubbe jag mötte i Turkiet, samt (bland recensionerna) en sågning av Jan Henrik Swahns svintråkiga självbiografi Mitt liv som roman. Ja! Så! Låten er väl läsa!

Vintertid

2011-10-30T16:19:00.002+01:00

Under en kort stund i dag kunde jag på fullaste allvar inte minnas om jag var 26 eller 27 år gammal. Det var lite spännande att vila i den ovissheten. Jag försökte dra ut på sensationen genom att aktivt undvika att samla tankarna, men då blev det till sist lite obehagligt alltihop, så jag räknade bakåt och fann att jag var 27. Det var en mild besvikelse. Kändes lite grand som att ha berövats ett helt år av sitt liv. Men å andra sidan fick jag ju en timme.

Renässansmänniska i medeltida kostym

2011-10-29T15:25:00.002+02:00

I dag skrev jag hemtenta i Litteraturvetenskap. Det blev naturligtvis fantastiskt, sitter och flämtar till av min egen briljans, etc etc. I rätta händer, om någon tog hand om mig och vårdade mig som en liten blomma, hade jag nog kunnat utföra stordåd. Men skit i det - i dag är det halloweenfest och jag och mina helcrejsy polare kör Harry Potter-tema. Hannes är Harry Potter, Jocke A är Ron Weasley, Lasse är Hermione, Martin är Sirius Black, Åse är Voldemort (tror jag) och själv är jag typecastad som Draco Malfoy, blond och ond.

Le Mythe de Sisyphe

2011-10-28T09:43:00.000+02:00

Sitter på jobbet på fredagsförmiddagen och chefar. Ägnar mig åt att flytta över siffror från en Excelfil till en annan. Har ingen aning om vad siffrorna handlar om. Det kan vara en israelisk dödslista for all I know. Och det är väl så världen fungerar. Någon flyttar Excelsiffrorna, någon annan fraktar metallen, någon svetsar ihop delarna och ingen är skyldig och ingen är oskyldig men helt plötsligt har man en jävla atombomb.

Om inte annat är det väl ett regelrätt sisyfosarbete, att hänge sig åt en syssla som helt saknar uppenbart mål eller mening. Men vad i hela friden är i så fall inte ett sisyfosarbete, eller va. Jag har ju inte mer koll på varför jag lever än varför jag flyttar dessa siffror. Ändå verkar det som att jag väljer att fortsätta leva, och väljer att fortsätta flytta siffrorna. Jag kommer nog aldrig att ta livet av mig. Det är som Camus säger: man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Två förslag på "nya" saker att "hate:a" som delgivits mig av en källa som av grumliga anledningar får passera som anonym

2011-10-27T08:51:00.004+02:00

1. Folk som tjatar om att de "har så himla lätt att ta efter dialekter" och som tillägger att "alltså jag TÄNKER inte ens på att jag gör det!"

2. Folk som inte är religiösa och absolut inte tror på Gud eller något liknande på något sätt men ändå envisas med att hävda, som en konkluderande kommentar på en teologisk diskussion, att "men det vore ju som ändå skönt att ha en tro"

Riddaren av den sorgesamma skepnaden

2011-10-25T12:41:00.003+02:00

Lasse, som är något av en rymden-fanboy, brukar ibland ägna sig åt att titta på fullkomligt värdelösa science fiction-filmer såsom Red Planet och Mission to Mars. För detta förtjänar han naturligtvis kritik. Men Lasses försvar är att det i varje science fiction-film - ja, även i de allra blodfattigaste - finns åtminstone en enstaka scen eller replik som på något sätt kan väcka intresse och förundran; som erbjuder ett slags WOW!-perspektiv som skänker existentiell svindel inför det här med oändligheten och rymden.

Mina seminarier i litteraturvetenskap fungerar på ett likartat sätt. Oftast tycker jag mig veta allting på förhand - och inte sällan gör jag det - men varje lektion brukar ändå innehålla någon enskild formulering som öppnar för ett nytt sätt att tänka och förstå. Just i dag var det lärarinnans påstående om att Don Quijote är "en berättelse med himlen som tak" som orsakade denna kontemplativa hmm-sinnesstämning.

Tyvärr förstörde jag alltihop genom att i slutet av lektionen tala om en "röd linje" när jag naturligtvis menade en "röd tråd" - en ohygglig lapsus som jag nu sitter hemma och grämer mig över. Det jag menade var ett sammanhängande element i en berättelse; det jag faktiskt sade var ett tunnelbanespår till Ropsten. Så nu har jag sökt tillflykt i hemmets härd, fullkomligt handlingsförlamad av skam. Hoja, hoja. Man kan nog påstå att jag inte mår så bra just nu.

Om konstens framtid

2011-10-24T17:16:00.004+02:00

Hade en spännande diskussion med min litteraturvetenskapslärare om vilken konstströmning som kommer att följa på postmodernismen; sagde lärare är över huvud taget försiktig med att nyttja det begreppet eftersom han anser postmodernismen vara en oskiljbar del av modernismen som inte riktigt förtjänar en egen etikett. Men om nu modernismen var en revolt mot den traditionella konsten i ett icke-industrialiserat samhälle, d.v.s. innan modernitetens omvälvningar, och därför med nödvändighet radikal, så finns det väl en distinktion i att postmodernismen inte strävar efter att vara radikal på samma sätt - snarare handlar den om att omstöpa ett redan befintligt källmaterial i enlighet med den enskilde konstnärens principer. Allt är s.a.s. redan sagt av andra och det postmodernistiska konstyttrandet blir ett slags återvinningsprocess, som inte är lika uttalat radikalt, då den rentav erkänner - om än indirekt - att den inte har så mycket nytt att komma med, annat än språkliga krumbukter och formexperiment (vilket är en grov och elak generalisering av mig).

Nåväl, vi enades om att ifall man använder begreppet postmodernism i den bemärkelsen (återvinning i stället för radikal motreaktion) så kan den vara meningsfull - åtminstone just nu. Sen är det naturligtvis stört omöjligt att utvärdera och dra slutsatser kring en epok som inte är "färdig", en strömning man är mitt inne i, för visst är det tänkbart att begreppet är en fluga som om hundra år kommer att betraktas som en fullkomligt avhängig del av begreppet "modernism" som helhet. Skit i det - när vi dragit dessa slutsatser började vi alltså fundera på vad tusan som må följa efter modernismen/ postmodernismen, och enligt konstens pendeleffekt och fallenhet att motreagera sig själv torde alltså nästa steg innebära en tillbakagång till mer "traditionell" konst och mindre formässig/ språklig akrobatik, ja kanske rak jävla epik i litteraturen och inom måleriet tavlor som faktiskt liknar det de avbildar.

Men denna spådom kändes inte riktigt klockren, den saknade espri, så i stället beslutade vi oss för att nästa konstepok förmodligen kommer att förhålla sig till den nya tekniken/ de nya medierna på ett sätt som i dagsläget är mycket svårt att föreställa sig. Denna truism fick också bli den slutgiltiga profetian: nästa konstepok kommer att ha en stark relation till den nya tekniken och den s.k. hypertexten på ett svårbedömt sätt, och i det giftet är det rimligt att tänka sig att någon form av växelverkan lär uppstå; vi kommer att nyttja tekniken men tekniken kommer också att nyttja oss (i bemärkelsen ha betydande inverkan på det konstnärliga skapandet/ uttrycket).

"Men nog är det synd att läsplattan inte har de här små banden att lägga mellan papperen", avrundade min lärare drömskt och fingrade på det fina lilla röda snöret som går att lägga mellan sidorna i Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter. Och jag tänkte att min lärare är en fin man på vilken ingen skugga må falla, men det är också tydligt hur människor måste dö med jämna mellanrum för att utvecklingen skall kunna fortskrida; så även jag, naturligtvis, någon gång i framtiden.

Berättelser om lyckliga människor

2011-10-21T10:19:00.001+02:00

Jag tycker mycket om de kurser jag läser nu. Under religionsvetenskapen kan jag komma på mig själv med att tänka "helvete vad jag tycker det här är intressant" och under litteraturvetenskapen kan jag slås av känslor som "fa-an alltså vad jag älskar litteratur ändå" eller rentav bli tårögd när läraren citerar något välfunnet parti ur ex.vis Dante, tårögd för att konsten är så lång och livet är så kort, ja så pass tagen att jag måste vända bort mitt ansikte från resten av klassen för att de inte ska lägga märke till den gråtmilde gamle bögen.

Det är helt enkelt "roligt" att hamna i ett sammanhang där man kan diskutera böcker på ett djuplodande vis. En kurskamrat i litteraturen har ett mycket fascinerande sätt att läsa romaner. Han bryr sig föga om intriger eller personporträtt och vill inte lära sig något särskilt eller ta del av författarens finurliga insikter, utan är i grunden mest ute efter stämningar, atmosfärer. Han gillar Söderbergs Den allvarsamma leken, men inte främst för dess (olyckliga) kärlekshistoria, utan därför att han får feeling av inledningsscenen och dess air av midsommarskymning i skärgården, känslan av att smita i väg i buskaget med en vacker ungmö. Han gillar Lars Gustafssons Tennisspelarna men skiter ganska blankt i den allegoriska handlingen - det han får vibb av är känslan som romanen förmedlar av att hoppa upp på en tioväxlad hoj i gryningen för att sätta av mot tennisbanorna i ett sommarsömnigt Texas.

Fler människor borde skita i böckers intriger och fokusera på stämningar i stället. Vilket förmodligen skulle vara ett dråpslag mot hela den frodande deckargenren, som lever på sitt jävla pusselmakeri.

Morgonblogg, eller Oredigerade intryck av Nyhetsmorgon på TV4

2011-10-20T08:39:00.001+02:00

Nu är det morgon och strax ska jag till skolan. I väntan tittar jag på Nyhetsmorgon på TV4, det är idel stolpiga intervjuer och forcerade programledarskratt. Ett grundläggande problem med fyrans nyhetsmorgon är att endast två (2) programledare har uppgiften att sköta ALLA intervjuer, även när det är mycket uppenbart att intervjuerna rör ämnen som programledarna inte har koll på eller intresse för. Vilket alltså leder till gubbiga muttranden från Anders Kraft när Fredrik Strage recenserar någon gangsterrappare, eller tappat humör från Jenny Östergren när någon indiebralla beter sig retsamt svårmodigt, likt artisten Nordpolen i ett renommerat youtubeklipp. Man skulle kunna tänka sig att redaktionen delade upp arbetet bättre, så att någon som faktiskt är insatt i musik får diskutera musiken, och så vidare. Men å andra sidan är det väl mest gamla människor, icke-initierade i nya kulturella uttryck, som tittar på nyhetsmorgon och då må väl programledarna fungera som en spegel för dem med sin betryggande konservativa utstrålning. I dag sitter för övrigt Jenny Östergren och Steffo i soffan, vilket är roligt, eftersom de är så olika. Jenny Östergren är smart och skriver böcker om feministiska ting (typ, har inte läst dem), och Steffo, ja han är ju Steffo, d.v.s. ett slags gubbarnas gubbe som tycker om cigarrer och att vila på maten. Men de sköter sig proffsigt och Steffo drar någon ordvits och Jenny Östergren skrattar ett forcerat programledarskratt.

Och det tar hundratals år att dölja felen

2011-10-19T07:51:00.020+02:00

I samband med att jag skrev mitt examensarbete kom jag i kontakt med ett garde av äldre, akademiska herrar (det rör sig uteslutande om herrar) som i olika grad kom att bli involverade i mitt projekt (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/01/age-before-beauty.html). Sedan uppsatsen blev klar har den akademiska djungeltrumman ljudit och samma herrar har hört av sig för att ta del av slutprodukten.

I går fick jag diverse reflektioner skickade till mig och förutom gott beröm ("Befinner sig de övriga svensklärarstudenterna på samma nivå som du är den så hårt kritiserade lärarutbildningen verkligen att gratulera") erhöll jag också viss kritik, nämligen att "Din utmärkta redogörelse för användningen av Doktor Glas klarar sig utmärkt utan den modebetonade termsörja som sen 60- och 70-talen krävts i början av avhandlingar" och då åsyftas rent specifikt begrepp såsom didaktik, narrativ och metanarrativ, intertextualitet, etc etc.

Nu är det ju emellertid så att förklaringen till att jag använder denna terminologi är mycket enkel: det är den terminologi jag fått lära mig på universitetsnivå. Ett begrepp som "metodik" (som åberopas av en herre) förekommer knappast längre på lärarutbildningen, utan har ersatts med just "didaktik". Och jag påstår inte att de nya termerna skulle vara de äldre överlägsna, men anledningen att jag nyttjar dem är just denna: det är dessa termer jag fått lära mig att nyttja. Det är dessa termer jag kan.

Men man har väl en fallenhet att alltid se sin egen tid som blomstring och norm (tänk Lundell), vilket jag säkerligen också kommer att göra. I samband med detta kan man fundera över hur hopplöst mossigt det kommer att låta att mitt examensarbete handlade om "postmodernism" när jag själv blivit 70-80.

En akademisk gentleman avslutar med att hylla min avrundande utvikning om en så kallad Heidenstamrenässans (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/03/jag-ar-sa-ensam-som-en-man-kan-bli.html) som varandes både "förnuftig och provocerande". Ja, jag vet inte jag, det var mest ett infall och jag betvivlar att det blir så mycket av den där renässansen. Men vi kan väl låta Heidenstam få en blygsam upprättelse genom att avrunda detta inlägg med en av hans dikter, som kanske handlar om just detta med tidens tand:

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Den sorgesamma krönikan (4/8 2007)

2011-10-18T23:29:00.010+02:00

14.05

Lördag. Sitter och trycker i mig chokladfingrar efter en timmeslång promenad, verkligen vältrar mig, det är underbart. Jag är Ajvides Oskar. Minnesserie om Ingmar Bergman på TV:n, R.I.P. Han har aldrig betytt något för mig som filmskapare, men det kan ju också bero på att jag aldrig sett hans filmer. Satan, en kaffe till dessa fingrar vore verkligen ljuvligt, synd att jag glömde pulverkaffet i bodelningen.

Är inte bakfull trots att jag drack en del whiskey precis innan jag gick och la mig igår. Det här bådar ju gott; jag blir inte ens bakfull längre. I och för sig går min mage åt helvete om jag super mer än ett par dagar i sträck, kroppen börjar verkligen stöta bort alkohol så fort jag får det i mig (det var nästan komiskt i Bulgarien när jag fick springa på toa efter varje smutt av grogg), så det kanske kan bli min räddning och stoppa min dekadenta framfart.

20.06

Småseg dag ändå. Har inte gjort mycket, det blev fint väder så jag satt ute i solen ett tag och läste och rökte cigaretter, det var inte gott men boken var bra. Sedan försökte jag spela dator, det var tråkigt. Talade med mamma ett tag på telefon. Har läst lite gamla berättelser jag skrivit, dom var av skiftande kvalitet.

20.39

Jag saknar kompisar. Jag cyklade till ICA för att köpa något, en flicka ropade på mig från en balkong. Det var fest däruppe. Jag var sämst och förvirrad och slängde upp en osäker vinkning. Ångrar nu såhär i efterhand att jag inte tog chansen att höra vad hon ville. Kanske kunde hon ha bjudit in mig på festen, jag kunde ha sprungit hem och duschat av mig och hämtat gin. Festat och skrattat och pratat och älskat natten lång. Istället köpte jag fiberhavregryn och cyklade hem igen. Funderade på att stjäla en chokladkaka men beslöt mig för att det var en ganska dålig idé.

Har tråkigt. Kunde ju kanske försöka tigga mig in på fest hos någon. Kunde dricka mig full, cykla ner på stan och låta saker hända. Men jag vet inte om det skulle hända så mycket. Saknar ett umgänge. Det har jag väl lite mer i Boden, fastän vi är sämst på att umgås. Men känns dumt att lägga ner såhär bara för att man är lite sällskapssjuk emellanåt. Boden är ju också tragik. Blir nog bättre när lärarutbildningen börjar.

Nej, en sån här kväll skulle man antingen supit i goda vänners lag eller krupit ner i TV-soffan med en fager dam och ätit lösviktsgodis. Inte sitta i kallingar själv framför datorn och undra vart fan den där lyckan tog vägen egentligen.

Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

2011-10-18T13:55:00.000+02:00

Det tycks som att DN-skribenten Johan Croneman, sannolikt till en följd av min lobbyism/ smutskastningskampanj (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/05/vi-langtar-in-men-saknar-inuti.html) valt att faktiskt låta lockarna falla och bli sin ålder, som synes på bilden ovan.

Förvånande nog gör det mig lite ledsen. Varför kunde jag inte bara ha älskat honom för den han var.

Om metaforer, eller Ett mästrande resonemang

2011-10-17T16:42:00.004+02:00

Huruvida metaforen har någon plats i litteraturen förblir alltjämt ett samtalsämne. Trött och förljuget ornament, anser vissa. Nyckel till djupare förståelse, hävdar andra. Att sluta bort metaforen helt ur skönlitterära texter förblir dock ett scenario utan vidare verklighetsförankring - särskilt i dessa tider då Tranströmer ju hyllas unisont för sitt finurliga bildspråk. Kanske är det så att man bara bör nyttja metaforerna om man har något nytt och uppfinningsrikt att komma med.

"Metaphors help eliminate what separates you and me", menar Haruki Murakami, känd för sina överrumplande liknelser. Hos Murakami beskrivs exempelvis en dialog mellan två romanfigurer som att "förmodligen skulle ett samtal mellan en Dalai Lama på dödsbädden och jazzmusikern Eric Dolphy, kring vikten av att välja motorolja till bilar efter basklarinettens tonskala, ha varit betydligt mer givande".

En annan oortodox metaforbrukare är Roberto Bolaño, som har en spännande tendens att erbjuda två separata alternativ för sina liknelser, exempelvis att någonting låter "som en ångvält eller som en lungsjuk sädesärla med näbben faststucken i mynningen på en tvärflöjt" (OBS!!! PÅHITTAT EXEMPEL!).

Helt visst kan metaforen vara en poetisk väg till sanning. Men ibland kanske man bara bör skriva vad fan man tänker. Eller som Shakespeare uttrycker det i en bildspråks-hate:ande sonett:

Min flickas blick är inte alls en sol,
koraller rodnar mer än hennes mun,
hon har en kropp så vit: som snön från ifjol
och hårväxten är svart och sträv och tunn.
I hennes kinder har jag fåfängt strävat
att återfinna rosens röda lyster;
jag vet parfymer vilkas vällukt jävat
den krassa pust som slår ifrån vår syster.
Jag älskar hennes röst som klingar grant
men föredrar musiken, om jag får;
hur nymfer rör sig? Vet ej, det är sant;
min flicka går på jorden, när hon går.

Och hon är skön; men ni, ni understår er
att ljuga på med gamla metaforer.

Med samma svall som på Odyssevs stränder

2011-10-15T16:33:00.009+02:00

I dag: bilutflykt med Mallan till Norrmjöle Havsbad. På sommaren en sjudande oas för solbadare, på hösten en karg och ödslig men fortfarande mycket vacker plats för introspektion och veka vemodsstämningar. Jag ägnade mig mest åt att plocka upp stenar och kasta dem i vattnet; ett enkelt men lysande nöje som bringat glädje till människan i över två miljoner år.

Jag tror att stenkastandet är ett nödvändigt uttryck när man befinner sig vid platser såsom havet, platser som är så provocerande sublima och eviga; man känner sig nödgad att störa det där övermäktiga lugnet genom att vräka en stor stenjävel i vattnet, genom att på något sätt interagera, väsnas, förstöra. Som för att bevisa att man också finns. Naturen är äldre än jag och kommer med all säkerhet att överleva mig. Men genom stenkastandet kan jag åtminstone rubba dess homeostas för ett litet litet ögonblick, och i det ögonblicket känna att jag lever.

Och to top it off skrev jag "kuk" med en pinne i sanden.