Inga kommentarer

I senaste numret av Vertex (2:2012) kan ni läsa min recension av Bengan Ohlssons Rekviem för John Cummings, en måttligt intressant recension av en måttligt intressant bok.

I övrigt har jag fått läsarklagomål från många håll (1) för att det inte går att kommentera på bloggen på ett enkelt sätt längre, det är mycket riktigt, jag råkade fippla med några inställningar, men problemet är nu åtgärdat.

Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril Part Deux

Som av en händelse (obegripligt uttryck, verkligen) gick jag på eftermiddagen förbi Pihlgatans bokcafé för att påta i den litterära blomjorden, och fann då en pytteliten bok med hopsamlade arbetsanteckningar signerade H.P. Lovecraft, som nämndes senast för några inlägg sedan. Boken var liten både till formatet och omfånget och sidorna så glesa att jag faktiskt hann läsa ut den där jag stod, mitt i butiken. Och allt det här är ju tämligen ointressant. Men det som är skälet till att jag skriver detta, och vad som förbinder detta inlägg med det förbigående, är att Lovecrafts anteckningar var just tidigare nämnda typ av drömfragment eller nattliga bilder som författaren rafsat ned i sin anteckningsbok som uppslag för novell- eller romanskrivande. Kul läsning! Här är några "greatest hits":

86. Att hitta något fasansfullt i en (kanske välbekant) bok, och inte kunna hitta stället igen.

93. En plats där man varit - vacker solnedgångsutsikt över en by eller en dal beströdd med gårdar - som man inte kan hitta igen eller placera i minnet. 

118. Någonting skymtar i burspråksfönster till förbjudet rum i gammal herrgårdsbyggnad.

127. Gamla och okända ruiner - märklig och odödlig fågel som TALAR på ett för upptäcksresandena skrämmande och avslöjande sätt.

137. Underlig man ses i enslig bergtrakt tala med stor bevingad varelse som flyger bort då andra närmar sig.

138. Några eller något skriker av skräck vid åsynen av den uppstigande månen, som om den var något främmande.

151. Man tvingas ta skydd i främmande hus. Värden har yvigt skägg och mörka glasögon. Drar sig tillbaka. Under natten stiger gästen upp och ser värdens kläder ligga kringströdda - liksom en mask som dolde ansiktet av vad än värden var. Flykt.

Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril

Med ojämna mellanrum händer det att jag vaknar upp på morgonen med en aforismliknande formulering av skiftande kvalitet i huvudet, som en rest av en dröm jag inte kan minnas. Under min exil i Istanbul hösten 2010 vaknade jag en morgon och det första jag tänkte - eller jag tänkte det inte ens, tanken fanns där färdig innan jag vaknade, det var bara att se den - var den floskelartade meningen: "All den kärlek som ryms i ett knappnålshuvud är nog för att omstörta världen". Varför tänkte jag det? Hur hade de orden hamnat i mitt huvud? Jag var tvungen att googla smörjan för att se om det var något Björn Ranelid hade hasplat ur sig i ett svagt ögonblick, men det var det inte. Detta roade mig så pass mycket att jag lade det pekorala uttrycket i munnen på John Ruben Anderson i min andra roman, som jag då skrev. Det var ju ingenting jag själv ville stå för, men det passade utmärkt för en överspänd trollkarl med välmenande men klena retoriska ambitioner.

I morse hände något liknande, men då löd tanken som drömmen lämnat kvar: "Om världen vore förnuftig, skulle den inte finnas". Jag avstår från att recensera mina egna hugskott i sömnen, men jag blir alltid glad när det undermedvetna låter sig höras, även då det låter som Björn Ranelid. En annan gång, som var avgjort mer otäck, lämnade drömmen mig med ett enda ord och mer om det kan man läsa här (oerhört mycket länkar till repriser på Kryddhyllan nu, måste vara finanskrisen):

http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/10/och-jag-sag-ett-annat-odjur-stiga-upp.html

It reminds me I'm no longer young

Jag har fordom gjort mig lustig över Clint Eastwoods chinosmidja (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/12/so-get-off-stage-you-silly-old-man.html) och det har han kanske förtjänat, men i går tittade jag på Extremely loud and incredibly close och ser hur Max von Sydow valt att bära sina pantalonger, och det tycks mig plötsligt som om den gamle västernhjälten (visste ni att Clint Eastwood är ett anagram för "Old West Action"?) mött sin överman. Men så är ju också von Sydow ett år äldre.

Substance over style

Kryddhyllan har alltid varit en jävligt ful internetsida, något människor ibland påpekar. Blek och kall och ödslig, endast pyntad av de där eländiga små krukorna till höger, ja hela designen skriker default settings, inte sant? Man skulle kunna ljuga och säga att det är ett medvetet val att "dress down" på detta vis och låta texten tala för sig själv. Men mest beror det på att jag saknar kunnande och intresse att göra nåt åt det. Ibland är det bäst att inte värja sig mot kritik, vända andra kinden till eller rentav sänka sitt eget skepp innan nån annan gör't (http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/10/forsvarsmekanism.html) och om någon säger "fan vad ful sidan är" godmodigt replikera: "Jaså säger du det! Och vad tycker du om det usla innehållet?"

Men ser ni nu att jag - hör och jävla häpna - har lyckats byta teckensnitt till Georgia? Fantastiskt, eller hur! Kryddhyllans signum, att get with the times, lever vidare.

Horaces gudomliga kuk, eller Kroppen har inte läst genusvetenskap

Det finns mycket att anmärka på vad gäller Horace Engdahl(http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/11/horace-gonna-hate.html). Men nu ser jag att en formulering ur hans aforismsamling Cigaretten efteråt görs till allmänt åtlöje - "I författandet liksom i erotiken är megalomanin för män en ojämförlig kraftkälla, och varje anfall av förnuft innebär en riskabel energiförlust. Den man som tvivlar på att hans stil eller hans kuk är gudomlig, har inte en chans" - på diverse bloggar och i diverse recensioner (i regel sådana författade av kvinnor, som ju i ärlighetens namn måste veta mycket lite om vad det innebär att vara man eller att ha kuk. Vilket inte är kritik - jag vet ingenting om vad det innebär att vara kvinna eller att ha fitta - utan ett enkelt konstaterande).

Själv finner jag formuleringen välfunnen, och tanken skarp och riktig: hybris är en förutsättning för den relativt klene författaren, annars gör självkritiken eller insikten i den egna begränsade förmågan så att ingenting blir skrivet, vilket torde gälla för såväl författande kvinnor som författande män. Och vad gäller kuken så är det ett måhända ömkansvärt men ändå obestridligt faktum att den kuk som inte tror på sig själv riskerar att falna likt en undervattnad trädgårdstulpan. Jag är ledsen att behöva säga det, men utan ett mått av manlig megalomani i sexualakten så blir det tyvärr inga samlag. Jag är ledsen att världen inte är vackrare än den är. Men detta är mannens svaghet och hans kors att bära; det är inget kukskryt, det är ett erkännande av en ynklighet! Är det likadant för kvinnor? Det vet jag som sagt mycket lite om. Men Horace måste ju få säga hur det känns från hans horisont utan att bli häcklad på autopilot för att det står "kuk" i texten.

Born under a bad sign

Herman Lindqvist "rasar" (ett så förbaskat roligt ord, ändå! Man tänker sig hur Herman Lindqvist verkligen skakar av raseri, hur han står där och inte vet vad han ska göra av sig själv medan ursinnet svämmar över kroppen, armarna rör sig som i spasmer, ansiktet är knallrött, ådrorna som löper över hans tinningar spräcker näst intill huden, knogarna är vita och naglarna nerborrade i hans handflator, blod rinner från de stigmataliknande såren, kavajen är genomdränkt av svett och snustorr fradga stöts ut från mungiporna i små pustar när han försöker formulera ord starka nog för att uttrycka sin indignation) mot valet av prinsessnamn. "Mycket olämpligt", menar Lindqvist.

Och detta är ju världens enklaste dörr att sparka in, att förlöjliga Herman Lindqvist i detta skeende, men jag slås mest av hur ingen annan människa verkar vilja leva i en annan tid såsom Herman Lindqvist gör. Skräckförfattaren H.P. Lovecraft (1890-1937) var en människa av samma sort, superkonservativ, han förbannade sitt öde för att han inte fick leva under romantiken, och jag inbillar mig att Herman Lindqvist på ett motsvarande sätt gråter varje kväll för att han inte föddes för 200-300 år sen, men ingen människa har någonsin fått välja av vem eller när de föds, varken Estelle Silvia Ewa Mary Bernadotte eller Herman Lindqvist. Och när jag ser honom i hans lilla kravatt så är det ömkan jag känner, medlidande, stackars Herman Lindqvist för att han föddes några århundraden efter sin tid för i denna kommer han aldrig att få någon vettig plats. 

I övrigt höll jag nyss i en mycket bra lektion om bilden av islam under 2000-talet, kanske min bästa lektion någonsin - en sådan kick det är att undervisa när det går vägen, och vilken icke-kick det är när det går tvärs emot! Men så är det väl att jobba med människor, förmodar jag. Lektionen i dag var hur som helst lyckad, och bäst av allt är att jag lyckades trycka in Knausgård på ett hörn också hehe

Nu när kungen är död

I dag gratulerar vi kungafamiljen till tillskottet i släkten. Monarkin och kungafamiljen som sådan är naturligtvis en förlegad företeelse, en objektivt sett mossig och odemokratisk institution, ett egendomligt skådespel märkbart ur takt med tiden. Men nog fyller kungafamiljen (tillsammans med Hollywood och hela kändiskulturen) en sorts roll, nämligen den roll som gudarna fordom haft, och då snackar jag inte Jahve eller Allah eller andra immanenta skuggfigurer; jag snackar grekiska och romerska gudar, nordiska asagudar, old school-gudar i polyteistisk anda som sprang runt bland människorna på jorden och slogs och drack och förälskade sig, gudar som var kött och blod och kropp och som svek och bedrog och dödade varandra, för att därigenom fungera som förebilder eller avskräckande exempel på (mellan)mänskligt beteende.

De gudarna, å, de har sedan länge lämnat oss, och i stället får vi didaktiska budskap och moraliska skräckexempel om vad det innebär att vara människa genom att bevittna Demi Moores förvirrade medeasorg över Ashton Kutcher, Woody Allens elektrakomplexstinkande relation till sin adoptivdotter, Charlie Sheens besinningslösa megalomani, Jesse James äktenskapliga brott mot Sandra Bullock, Robert Downey Jr's fågelfenixresande ur den heroinvita askan, den skönsjungande nymfen Whitney Houstons uppgång och tragiska fall - och, givetvis, sedelärande sagor om Carl XVI Gustaf och hans sexklubbseskapader.

There is nothing like you(th)

Det är intressant på ett vemodigt sätt när man går på studentpub nuförtiden och ser människorna som är där, hur de liksom liknar de människor som alltid varit där, fast evigt unga och oföränderliga. Det är som om det fanns en uppsättning av likadana roller som alltid måste fyllas, och med jämna mellanrum byts aktörerna som spelar dem ut (bakom bardisken står alltid en ung "Daniel Hult", i hörnet en splitterny "Elin", och tamefan om det inte är "Lasse" som röker där utanför entrén, fast tjugo år gammal och rynkfri) men de bytena sker så sömlöst att man inte lägger märke till dem.

Så tänker jag när jag sitter där. Jag dricker ur min öl och går mot toaletten, och plötsligt står jag öga mot öga med - mig själv! En ny Gustav! En ny Gustav som just betalat inträde och hängt av sig ytterjackan för att komma in! En Gustav vars skjorta är likadan som min men vars ansikte kommer i en ung och fräsch tappning (som att titta i en välmenande spegelbild). En underlig stämning följer. Jag finner inga ord, men det behöver jag inte, för Gustav II – eller vad fan, det är väl Gustav CCLXII eller nåt, det här har ju pågått i centennier – sneglar på sin identiska klocka, tvekar ett ögonblick, lutar sig sedan fram mot mig med en lite besvärad min och viskar: "Du... det kanske är dags för dig att gå hem nu, va?"

Som twitter fast blogg

Dricker just nu te, och finner att det är mig likgiltigt

Det som är botten i dig är botten också i andra, eller Jag tänker ofta på Knausgård

Tidigt i somras efterlyste jag en ny "kraftfull litterär upplevelse" - http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/06/betraktelser.html - av det slag som inte bara erbjuder häpnad eller underhållning för stunden, utan biter sig fast i medvetandet på ett grundläggande plan, blir tongivande för hela ens tankevärld, något som på ett fundamentalt sätt formar eller omstrukturerar ens bild av världen eller konsten. Och föga anade jag att det hade ju redan hänt, och det var ju Knausgård. Numer går det inte en dag utan att jag tänker på Knausgård. Å andra sidan går det inte en dag utan att jag tänker på nästan varje människa jag någonsin känt, åtminstone alla jag räknat som vän eller varit tillsammans med. Gör inte alla det?

Dagen som den hittills varit

Vaknade klockan kvart i nio i eftermätningarna av en ljuvlig sovmorgon, och beslöt mig för att skippa frukost (dagens eländigaste mål) till förmån för bokstavstrogen DN-läsning. Bengt Ohlsson skriver ännu ett kåseri där han smyger sig upp bakom ryggen på floskelmänniskor och politiskt korrekta och ger dem små stick i ryggen med vad man kan tänka sig är en trubbig fickkniv, sticken känns inte mer än knottbett, de innebär en mycket försumbar olägenhet för de drabbade. Det var väl ingen revolutionerande text, man jag gillar Bengt Ohlsson, ja jag ser mig i honom och honom i mig. Fredrik Strage skrev en annan text om något populärkulturellt fenomen som jag redan glömt. Jag vet inte, börjar tiden springa ifrån Fredrik Strage? Är det över nu? Förra veckan hejtade han på särskrivningar, vilket väl är legitimt, men jag förväntar mig nånstans mer av Fredrik Strage. Han kan gott skriva om det han kan, det populärkulturella, men inte genom putslustiga exempel på särskrivningar ("en lång hårig sjuk sköterska") som min egen svensklärare tog upp på högstadiet någon gång i slutet av nittiotalet.

Sedan lämnade jag lägenheten och gick mot den avsedda skolan för min praktik och passerade på vägen en förskola där förskolelärarna i just den stunden samlade in de små barnen med hjälp av en fysisk ringklocka, det lät alldeles som en kobjällra, och när jag tänkte på det så såg jag ordet KOBJÄLLRA i mitt huvud, och jag började fundera på hur det egentligen skiljer sig det där med tankar och hjärnan, om det är så att vissa är mer benägna att tänka i bilder och andra i text. Skulle en mer visuellt lagd människa ha sett detta:

... i sitt huvud när klockan ljöd? Det vet jag inte. Men jag kom i alla fall fram till skolan och genomförde min lektion och den gick bra, långt bättre än i går, och det kändes ju fint att ha avslutat veckan on a good note så det var med triumfatoriska steg jag lämnade mitt värv. Lyckan grumlades lite av att jag såg ett vagt bekant ansikte på håll vid Stadshuset, jag hade ingen lust att småprata med denna människa så jag tog en liten omväg. Varför har jag svårt att svara på, jag tycker inte illa om människan i fråga, men vi brukade känna varandra ganska bra en gång i tiden och nu gör vi det inte, och sådana möten är så plågsamma i all sin vemodighet. Man står och tittar in i ögon som man inte känner längre men en gång har känt mycket väl, och det där syns i ögonen, det framträder som en lätt sorgsenhet, och man kan inte direkt tala om det - "jaha, vi har inte så mycket gemensamt längre, nej" - för då blir det alldeles för naket och genant. Hur i helvete kan det egentligen komma sig att det är svårt att titta i människors ögon, det är ju bara en kroppsdel, det borde inte vara svårare än att titta på ett par fötter eller en armbåge.

Men jag lät inte detta nedslå mig för det var ändå fredag förmiddag och öppen himmel ovanför skallen - ja, himlen syntes för en gångs skull! - och den påminde bestämt om marmor i sin ljusblåhet, pyntad med små sjok av skira bomullsmoln, mönstret ledde tankarna till de där porslinskulorna man tramsade runt med på lågstadiet. En gammal tant kom emot mig på Renmarkstorget just som vi passerade ett hus med knakande snömassor på taket, och vi kastade oroliga blickar uppåt fasaden, sedan möttes våra oroliga blickar och det såg så fånigt ut, tyckte vi båda, att vi brast ut i ett unisont skratt! Ha ha ha! Jag och denna gamla kärring som jag aldrig träffat, vi delade ett litet ögonblick, och det bästa med det hela var att skrattet pågick också i det att vi passerade varandra, vi hann aldrig med den där tomma och nästan lite pinsamma tystnaden som följer på alla skratt, för alla skratt tar ofrånkomligen slut och då blir det alltid en kort stund av desorientering just efteråt, man kastas in i den vanliga världen igen, det är som den lätta förvirring och tafatthet som kan följa efter klimax i ett samlag. Men jag och kärringen slapp landa tillsammans och det tror jag gjorde oss båda gott.

Och jag fortsatte gatan ned, på ett strålande humör, och tände till och med en cigarett och som så ofta vid dessa tillfällen, då jag går runt och vibbar och tycker att tillvaron känns ovanligt angenäm, så dök den där tranströmerraden upp: "Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta". Ja, precis så kändes det! Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta! Sen kan man fundera över hur mycket av den känslan som grundade sig i tanken på att få dricka öl senare på kvällen, men vad fan, det är väl missunnsamt att ställa en känsla till svars för något sånt.

Hey ängel, New York är okay

Försöker hitta en duglig sentida dikt att infoga i en analys till kommande litteraturtentamen. Urvalet är väl inte jättesnävt, vi har fått en lista med ett antal namn, men ändå har jag svårt att hitta något jag fastnar för. Katarina Frostenson, intetsägande. Göran Greider, för mycket politisk pamflett. Bruno K. Öijer kanske? Bläddrar i Öijers samlade dikter medan frustrationen klättrar uppför ryggen. Vad gillar ni exempelvis detta alster:

1500-talet

zebror står i regn

Fantastiskt, inte sant? Visst blev vi alla lite klokare nu? Visst lärde vi oss något om våra liv? Läser vidare medan ilskan växer; ilska mot mig själv som inte fattar poesi och ilska mot Öijer som skriver så fullkomligt godtyckligt. Droppen som får bägaren att svämma är en dikt som Öijer gett den utomordentligt löjliga titeln Mina sista rader om Paris:

Paris, vad hände egentligen

Paris, kan du förklara...

Mer än så gitter jag inte läsa, ty min blick har grumlats av leda, och det slår mig: att det här sanslöst uttjatade sättet att tala till sanslöst uttjatade städer som ett subjekt, som ett du, är så ofattbart trött att manövern bör skrinläggas i kanske hundra år på order ifrån statsmakten. Över huvud taget bör man förhålla sig trevande och fördomsfull mot all konst som gör ett stort nummer av att namedroppa denna typ av kanoniserade städer, för det är ett sådant enkelt och billigt sätt att strö lite finlitterärt stjärndamm över sin text, som om man genom att nämna Paris i sitt verk kan åka snålskjuts på allt det som Paris är, allt det som Paris utstrålar; dess karisma, dess poetiska star quality om ni så vill, och att man därigenom räknar kallt med att den överromantiserade staden Paris och själva dess aura ska göra ens egen text viktigare och större än  den någonsin förtjänat vara. Det är bara så jävla dåligt och slött. Så om jag någon gång i framtiden kommer viftande med en dikt som heter Från det sjätte arrondisementet i Paris eller Fislukt från en vindsvåning i Venedig så ser jag gladeligen att ni, om inte skadar mig, så i vart fall lägger krokben på mig eller kallar mig för glasögonorm.

Det är synd om människorna

I går var jag på Victoria med Mallan Brallan och åt upp de sista resterna av mina novellprispengar. Det var mycket gott! Ripa med terrin gjord av drontägg and what not. Det jag dock tyckte mindre om var hovmästarens röst per telefon vid bordsbokning, hans milt överseende och lite medlidsamma stämma, som om han tyckte synd om eller rentav kände ömhet för mig när jag skulle boka bord på denna fina restaurang, ja allt i hans röst sade: "nämen lilla gubben, ska vi slå på stora trumman nu på alla hjärtans dag alltså, är det dags för årets enda fina måltid, hur många uppoffringar har du varit tvungen att göra för att få studiebidraget att räcka till detta" och det kändes inget vidare. Allt är ju förvisso sant, nej det finns ingenting i hans förmodan som strider mot rådande förhållanden, men det betyder ju inte att jag vill att han ska veta det. Sedan är det väl på sin plats att lägga in en reservation för att laddningen i rösten var något som inte kom från rösten i sig, utan från mina inre demoner, som på inre demoners vis applicerade denna undertext på hovmästarens stämma.

Kristina Lugn lindrar dödsångest

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

Söndagen som den fortsatte (nu i bilder)

I avsaknad av bl.a. DN gick jag och hälsade på hos Martin: 

Martin var lite bakfull men förutom det vid förhållandevis god vigör. Det första ämne vi var tvungna att avhandla var förstås Whitney Houstons tragiska bortgång. Min ståndpunkt var att jag kommer att minnas henne för den fantastiska covern av I will always love you, men i övrigt hade jag räknat bort Whitney Houston för länge sedan till en följd av alla narkotikaskandaler, ja hon var s.a.s. redan "död" i min bok. Martin påpekade att det saknades en riktigt fungerande dramaturgi i fallet Whitney Houston - förvisso gjorde hon väl nåt slags comeback här för ett par år sen, men då var hon ju halvfet och risig och hade en röst som lämnade åtskilligt att önska. För att det hela skulle ha blivit mer optimalt, för att hennes död verkligen skulle kännas, så borde Whitneys comeback ha varit avsevärt mer storslagen. Jag höll med. Martin tillade sedan hur han verkligen beundrar Kevin Costners frisyr i filmen Bodyguard (där Whitney Houstons cover figurerar), en fantastisk frisyr i Martins tycke, en s.k. "vuxenfrisyr" som fungerar utan vare sig gelé eller hårspray. Jag höll med, igen:

Därefter såg vi den bedrövliga Ben Stiller-filmen Tower Heist som vi båda tyckte väldigt illa om. Ja, den var alldeles som en komedi utan skämt, tyckte vi, och vi var ense om att Matthew Broderick måste vara världens tråkigaste skådespelare jämte Dennis Quaid. Som ett intressant sidospår kom vi också att tala om Alan Alda (som var med i filmen) och Alan Arkin, och hur lätt det är att sammanblanda dessa två skådespelare, då de båda heter ungefär samma sak och har samma typ av generiska gubbutseende: 

                                       

Martin föreslog att man bör använda den gamla militärserien M*A*S*H (som Alan Alda var med i... eller var det Alan Arkin) som riktmärke men på vilket sätt framkom inte riktigt, men skitsamma, jag orkade inte tjata mer om det. Dessutom tystnade vi båda tvärt när skådespelaren Stephen Henderson dök upp i Tower Heist, eftersom ingen av oss någonsin sett en vitare svart man förut:

Söndagsmorgonen som den blev

Kliver upp på söndagsmorgonen och märker till min fasa att DN inte har kommit. Vad nu? En lång stund blir jag stående i hallen med tom blick, oförmögen att ta in det som har hänt. När chocken väl har sköljt över och förbi mig skrider jag till handling: stingsligt roffar jag åt mig gårdagens DN och läser om den i stället. Vakar som en jävla hök över texten, vid minsta lilla tvetydighet eller oklar formulering vrålar jag ut "MEN DET DÄR STÄMMER JU INTE!" så högt jag kan. Slänger till sist undan tidningen och grubblar över vad som kan ha gått snett. I flera månaders tid har vi av grumliga skäl fått två (2) DN av brevbäraren just på söndagar. Kanske har brevbäraren bestämt sig för att nu får det vara slut på allmosorna, det räcker nu, vi har haft vårt lilla roliga. Funderar på om jag ska försöka skada brevbäraren på något sätt, om jag skulle ta och gillra en fälla, men det vore kanske att göra en höna av en fjäder. Funderar vidare på om man på motsatt sätt kan säga "göra en fjäder av en höna" om man ägnar sig åt obefogade underdrifter. Kommer ingenvart. Släpper tankespåret och beslutar mig för att inte låta de jävlarna ta mig, gråt med magen i stället för med ögonen, låt de aldrig se dig blöda. Tänker att det bästa jag kan göra är att försöka efterlikna Majakovskijs reaktion på kvinnan som inte vill ha honom, som jag (i brist på DN) läste i litteraturvetenskapens diktkompendium:

Titta hitåt ett slag,

alla småfuskare

i brott, blodbad

och gudlöshet

— ni skall få se

det fruktansvärdaste av allt:

mitt ansikte

när det är

alldeles oberört

och kallt!

Arla i urtid fanns ingenting

I dag höll jag i "Kristendomens Jeopardy" med en klass - en sån rungande succé! Barnen skrek och grät av lycka. Tyvärr råkade jag i samband med detta skriva på whiteboardtavlan med en permanent spritpenna. Vad i HELVETE gör permanenta spritpennor bland andra whiteboardpennor, kan man fråga sig om man upprörs av slika ting. Vi mixade inte skarpa skott med lösplugg i lumpen (o fy fan för lumpenreferenser döda mig SNÄLLA).

En whiteboardtavla kostar säkert tolv miljoner kronor eller liknande (alla såna där attiraljer och manicker är alltid förbluffande dyra) och det ville jag ogärna betala, så jag sökte upp skolans reception. Det är något med bemötandet där som får en att alltid känna sig ovälkommen, som om man stör; om man så frågar om vägen till närmsta kopiatorrum stirrar de på en med halvöppen mun och ser ut som om man sagt nånting oregerligt. Men nej, nu är jag lite orättvis - flertalet är hjälpsamma, exempelvis den Urmoder som har befälet där, en robust kvinna med oskönt utseende, skolans själva hjärta och nav, ett slags orakel som man uppsöker med frågor om vad-som-helst som har med skolan att göra. "Jag tappade ett gem förra våren, har du sett det?" kan man fråga, och Urmodern plockar genast fram gemet ur sin ficka. Hon är fantastisk, och hela det samlade lärarkollegiet fasar inför den dag då Urmodern skall gå i pension, för då kommer hela rucklet att ramla ihop över sig själv som en halvfärdig lögn.

Urmodern hjälpte naturligtvis även mig, genom att ge mig en flaska sprit (sån där jättestark som får händerna att hetta) med vilken jag enkelt kunde tvätta bort skadeverkningarna efter mitt dåd. Slutet gott, allting gott. Tog mig en liten hutt ur flaskan när jag var klar också, det är ju fredag.

And a fucked up world it is too

I dag kom en lärare från universitetet och satte betyg på en lektion jag orkestrerat. Det gick bra! Min bästa lektion hittills under denna praktik! Jag började undervisa i stället för att redovisa; jag började leda eleverna i stället för att föra dem; jag gjorde avkall på min patologiska självmedvetenhet - å, denna självmedvetenhet! - och såg eleverna i stället för att spegla mina högskolepoäng i deras ögon. Och så vidare.

Universitetsläraren gav mig gott beröm, och sade bland annat att kopplingen jag gjort mellan arvssynden och Jesu sinnelagsetik var ett slags hallelujah moment för henne, ja det ställde rentav hela den kristna teologin i ny dager. Föga anade hon att det där var plankat direkt ur gymnasietreornas lärobok.

Duka din veranda till fest för en långväga gäst

Maria Sveland skriver välfunnet i dagens DN om oroväckande högermoln på mänsklighetens himmel, vilket blir en behövlig pendang till Bengt Ohlssons attack mot kulturvänstern i samma blaska. Snyggt! Bravo! Hon sätter fingret på något som många känner (att döma av alla ryggdunkningar hon fått från min vänsterorienterade vännerlista på facebook) och visst är det alarmerande när politisk korrekthet blir jämställt med floskler, precis som det är problematiskt - och här börjar kritiken - att klumpa ihop Karl Ove Knausgård med Anders Behring Breivik som Sveland gör mot slutet av sin text. Motsatsen till vänstern är inte med nödvändighet en högerextremist som skjuter ihjäl oskyldiga människor. Dessutom har jag ju en konstsyn (http://www.kryddhyllan.blogspot.com/2012/02/om-konstens-framtid-ii.html) som inte ålägger litteraturen ett ansvar att tycka och tänka snyggt i alla frågor, ja, med den ambition Knausgård nu haft med sitt verk vore det ju idiotiskt att kräva välfriserade åsikter, när själva idén med romanerna är den kompromisslösa transparensen, öppenheten med allt, också det skamfulla och fula. Plus att Knausgård gjorde upp med breivikgrejen på ett bra sätt i sitt sommarprogram där han också bemötte just den typ av kritik som mot artikelslutet lite slappt trillar ur Svelands ficka. Men vad fan, lyssna inte på mig, jag är ju i princip förälskad i karln! Svelands artikel var hursomhelst bra och befogad och förlänas tre sammanbitet nickande börsharar.

Skämsdöden

The girl with the dragon tattoo hade en fascinerande monolog i slutet när SPOILER Stellan Skarsgård står i begrepp att mörda Daniel Craig. Daniel Craig är och snokar kring Skarsgårds villa och inser väl mer eller mindre att det är Skarsgård som är Mannen Som Hatar Kvinnor, men går trots detta med på att ta en grogg med Skarsgård när denne ertappar Craig på sin tomt och bjuder in på en tätatät. Det uppdagas ganska omgående att Skarsgård är mördaren, men då är det försent för Craig att gitta. Och Skarsgård säger:

"Let me ask you something. Why don't people trust their instincts? They sense something is wrong, someone is walking too close behind them... You knew something was wrong, but you came back into the house. Did I force you, did I drag you? No. All I had to do was offer you a drink. It's hard to believe the fear of offending is more powerful than the fear of pain, but you know what? It is, and they always come willingly."

I dag ljöd brandlarmet i Humanisthuset just som vi på litteraturvetenskapen satt och glodde på en inspelning av I väntan på Godot på televisionsapparaten. Ingen rörde sig emellertid ur fläcken - nej, man skruvade på sig lite grann och sneglade sig oroligt omkring men eftersom ingen annan tog initiativet att fly så gjorde man det heller inte själv. Den mänskliga självbevarelsedriften är stor; rädslan för att göra bort sig större. "Vi är beredda att göra väldigt mycket för att undvika att känna skam", påstår Malena, skolad i människans psykologi. Man brinner hellre inne än tar den ensamma rollen som fegisen som bryter konvenansen genom att mana till flykt, för det är ju oftast falsklarm ändå och då blir det ju genant att ha varit den som ställde till med en scen. Man blir hellre flådd av Stellan Skarsgård än är otrevlig och besvärlig genom att tacka nej till en vänskaplig kvällsgrogg. Kanske är detta också en förklaring till att människor, enligt undersökningar i ämnet, är mer rädda för att tala inför folk än för att dö.

Jag vaknade av bruset från maskiner i djup sömn

Som brukligt behöver jag klippa mig och som brukligt drar jag ut på processen in absurdum. Min frisyr är avgjort ful: det är en smutsblond hockeyman, en avsigkommen kotlettfrilla, en coiffure för tonåriga innnebandyspelare. Men det finns någonting med den nyklippta "looken" som jag verkligen avskyr - man ser helt enkelt så jävla nyklippt ut. Jag vurmar för frisyrer som har sin bästa tid bakom sig, frisyrer som tillåtits leva sitt eget liv utanför trendkänslighetens ängsliga provinser, ja kort sagt: jag gillar cowboyfrisyrer, exempelvis av det slag som gestaltas i Jon Favreaus (i allt väsentligt bedrövliga) film Cowboys & Aliens. Senast jag klippte mig fick jag dessutom en Oskar Linnros-frilla utan att jag bad om det och den episoden gör jag ogärna om: http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/06/vi-vet-inte-vart-vi-ska-men-vi-ska.html

Ett snitsigt collage av Cowboys & Aliens urartade nacksvall!

Och Gud var god och människan var ärlig

I går var det, som ni alla känner till, verkligen svinkallt ute och det fanns absolut ingenting som talade för att man över huvud taget skulle lämna lägenheten och synnerligen inte knalla långkalsonglös till Nydala på sena kvällningen för att besöka en välmenande men i ärlighetens namn ganska dussinartad fest. Men när allting talar emot en på det där sättet så kan i alla fall jag bli lite motsträvig och anti,  och så vill jag visa moder Hertha att du bestämmer fan inte över mig din jävla kärring, kom an bara, ge mig allt du har för jag räds icke dina härskartekniker. Så jag gick trotsigt till festen i bitande kyla med min ölkasse i handen och när jag passerade Liljansberget tänkte jag att: hur många gånger har jag inte gjort det här! Gått med en ölkasse i handen till en fest! I kolmörka vinternatten dessutom! Det är ett så pass invant beteende att jag sällan reflekterar över det längre, det har blivit en lika självklar del av mig som min egen näsa eller tändernas placering i munnen. 

Apropå näsor och munnar och sånt: På krogen mötte jag en kvinna som helt saknade anletsdrag. Om man föreställer sig att Gud står vid ett rullande band där människor som skall födas rullar förbi en och en, och Gud ägnar kanske tio till trettio sekunder åt att skänka varje ansikte en viss unicitet - skulpterar en hakspets här och där, höjer några kindben, märker ut ett par smilgropar - så måste Hen ha varit på toaletten när denna kvinna rullade förbi, ty det fanns ingenting i kvinnans ansikte att ta fasta på, ingenting som stack ut, ingenting som över huvud taget syntes. Det var bara ett ansikte, tomt och fritt att projicera vad man ville i. Högst egendomligt.

Det som är boskap i andra är boskap också i dig

I går såg jag The Iron Lady på bio. Vilken gruvlig besvikelse! - jag som trodde det rörde sig om en fristående uppföljare till Iron Man! (jmfr. Stålmannen och hans Superwoman, reds. anm.)

Nej, nu driver jag gäck med Er; jag är förstås fullt på det klara med vad Järnladyn handlar om. Jag är också väl medveten om alla som åratal i förväg bestämt sig för att MERYL STREEP ÄR SÅÅ JÄVLA BRA i huvudrollen innan filmens första trailer ens hade dykt opp. Det finns vissa hollywoodskådisar som erhållit något slags diplomatisk immunitet i resten av världen - Streep, De Niro, Pacino och andra gamla rävar - trots att merparten av dem ägnat sig åt ren och skär dynga de senaste tio-femton åren.

En annan underlig tendens är att man i Hollywood värdesätter imitation framför skådespeleri; en aktörs/aktris kompetens hyllas som mest när de skickligt lyckas efterhärma en verklig förlagas utseende och manér, i stället för att (som i ex.vis Sverige och ja, resten av världen också, antar jag) bedöma ett rollporträtt för dess kraft, närvaro och nyanser, alldeles oaktat kopplingen till en historisk förebild i sinnevärlden.

Nej, i Hollywood imponeras man mest om någon bantar ner sig en massa - för det är ju typ skitjobbigt och kräver karaktärsfasthet och bör således vara synonymt med gott skådespeleri - eller om någon har en bra sminkör (eller sminkös? vad är värst här: om jag skriver 'sminkör' utgår jag från en manlig norm, men om jag skriver 'sminkös' tar jag för givet att alla som jobbar med smink är tjejer!? ibland går det inte att vinna. jag skriver nog sminkör) och är duktig på att förställa rösten och apa efter mimik och rörelsemönster. Ja, "apa efter" - Hollywood värdesätter apor. Bantande apor, helst.

Men vad säger jag! I själva verket älskar jag ju Hollywood, högaktar USA och tillber hamburgare och överflöd. Men nog är det ett märkligt faktum att av de oscar för bästa manliga huvudroll som hittills delats ut under 2000-talet har sex av elva, d.v.s. mer än hälften, tilldelats skådespelare som gjort porträtt av verkliga människor. Kvinnosidan är än värre: där har sju av elva oscarsvinnande rolltolkningar utgått från en reell förlaga. Man kan nästan tycka att man borde sjösätta en Official Imitations Award jämte Academy Awards, så man får alla dessa karbonkopior överstökade på ett effektivt sätt. 

Om Amir Chamdins Cornelis vore en hollywoodfilm kan man ge sig tusan på att drakarna i oscarsjuryn gett Hank von Helvete en oscar för bästa manliga huvudroll så fort de såg hans vreeswijkska svullenhet på filmplanschen, utan att för den delen ta i hänsyn att karln knappt kunde uttala sina repliker.

Om konstens framtid II, eller Att skriva för att beskriva eller förändra världen

I dag uppstod en lucka i mitt praktikschema som gjorde det möjligt för mig att besöka litteraturvetenskapen - ja, som jag ju också läser, för tusan! Vi pratade om modernismen/ postmodernismen och det var la intressant och så, men brände till gjorde det först när jag mot lektionsslutet frågade lärarinnan vad hon spår kommer att följa efter dessa förhärskande konstströmningar - ja alltså, vad kommer egentligen post-postmodernismen att utgöras av? Detta har jag fordom dryftat med en annan av våra lärare, vilket ledde till spralliga diskussioner:
http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/om-konstens-framtid.html

Lärarinnan chockade då med ett resonemang som på ytnivån nästan kunde tas för en racial slur; hon uttryckte kort sagt sin rädsla för kinesernas framfart och målade opp en dystopi där den kinesiska maktmaskinen kommer att rulla in över den självgoda västvärlden och sätta vår trygghet på spel vad gäller arbetsvillkor och annat. Jag frös ända in i märgen av denna sällsamma spökhistoria, inte minst vid tanken på vad detta undergångsscenario kommer att göra med konsten - postmodernismens avmätta ifrågasättande av alla centrala värden kommer alltså att bli en intellektuell lyx vi inte har råd med, då vi i stället måste stå upp för våra rättigheter mot Kinesdjävulen, vilket får sin preliminära följd i att konsten ånyo politiseras i ett slags subversiv sjuttiotalsanda.

Och fy för den lede: bespara mig vänligen störande politisk konst! Eller ja, det är väl åål-rajt, som i princip allt annat som finns, och postmodernismens agendor är ju rätt trötta. Men personligen har jag så svårt att uppbåda intresse för tendentiös konst med tydliga, ensidiga avsikter. Ibland läser jag i tidningarna att den och den boken är dålig för att den gestaltat, låt säga, en svag kvinna (AAAAH!! HUR-KUNDE-DOM-DOM-JÄVLA-SVINEN) och då fylls jag av lust att klättra ut på taknocken utanför mitt fönster, sätta en megafon mot läpparna och gasta: "HALLÅ! KONST HAR INGET ANSVAR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN OM DEN INTE VILL! VISSA KONSTUTÖVARE VILL BARA BESKRIVA VÄRLDEN SOM DEN TER SIG FÖR DEM OCH DET ÄR SOM DET SKALL"

Och det betyder inte att världen är funtad på ett sådant sätt att alla kvinnor är svaga, men däremot finns det svaga kvinnor i världen, precis som det finns svaga män, och ingen av dessa personlighetstyper bör strykas ur De Giltiga Gestaltningarnas Protokoll för att de på ett eller annat sätt strider mot hur vi tycker att det ska vara. Man kan skriva utopiska eller dystopiska berättelser som strävar efter förändring och det får man göra, men man måste också få skriva någonting annat, och framför allt inte ålägga all konst ett ansvar att gestalta världen som den borde se ut, för den verkliga världen består inte enbart av hjältar och hjältinnor.

Jag ger inte Euripides Medea underkänt för att det är taskigt att döda barn, jag fördömer inte det konstnärliga värdet i Kerstin Ekmans Mordets praktik för att huvudfiguren är pedofil, jag tycker inte att Knausgårds Min kamp är dålig litteratur för att berättarjaget har en föråldrad kvinnosyn. Om vi likställer det opassande med det dåliga så kommer litteraturen att bli fruktansvärt ointressant. Så låt gå för politisk(t korrekt) konst, men det är tamefanken inte konstens givna uppgift att springa politiska ärenden.

Den haltande viljan

När det kommer till läraryrket ligger inte min svaghet i ämneskunnande eller didaktisk kompetens, utan snarare i den haltande förmågan (eller snarast: den haltande viljan) att initiera småprat. Småprat fyller en nödvändig och viktig och hedervärd funktion i sociala sammanhang - jajaja, visst är det så - men det ligger inte för mig, det kommer inte gratis, och jag njuter inte av det. Jag känner mig som en lismare om jag försöker forcera fram nåt slags bonding moment med en elev. Jag är ingen som gör "pistolen"

åt mina elever i korridoren eller slänger upp en inställsam armbåge på deras bänk för att snacka bilar och aktuella hockeyresultat. Jag respekterar mina elever som människor och jag respekterar deras integritet och när jag talar med dem gör jag det med en värme som jag tror är äkta, men jag känner fördenskull inte att vi behöver bli bästa kompisar eller palla äpplen ihop på fritiden.

Kanske ska jag helt enkelt bli Den icke-småpratande-läraren. Jag har haft en sån lärare på universitetet; han var mycket närvarande och lyhörd på alla lektioner men så fort det blev rast drog han sig undan och satt på en stol i ett hörn av rummet i ensam majestät och malde med tungan i gommen. Han framstod väldigt hemlig, det var som om det fanns ett kraftfält av ensamhet omkring honom. Kanske gjorde det oss rentav lite rädda för karln, men det är ju fan att folk ska bli rädda så fort nån inte babblar.