Du sköna nya år

I dag är det nyårsafton! Det firar vi med en-till-sån-här badrumsbild.

It all ends here

I början av nästa år, 2012, det sista året i mänsklighetens historia, har jag passande nog min sista praktikperiod. Och då hade man ju antagit att det skulle bli en cirkelslutning i form av På vift i Vännäs 4 - The epic conclusion, för när jag går till studievägledarna och gnäller över min ödeslott så ger de mig alltid grumliga motiveringar i stil med: "jomen Vännäs har ju som blivit ditt ställe". Vem bestämde det?? Men, alas, de har sagt det så många gånger att jag börjat tro på det själv. Och det är i sak inget fel med Vännäs heller, eller jo, lite fel är det kanske, någonting mörkt i människornas ögon, någonting dunkelt, med ett ord, there is something rotten in the småbygd of Vännäs. Men nu visade det sig alltså att P.V.I.V: IV går om intet (vilket var lite synd för det är en sådan effektfull akronym) och jag hamnar i stället på Dragonskolan - vilket är ball, för det ligger i stan! Detta innebär större armbågsutrymme för mig och mina 200%-studier, mer DN-läsning på morgonen, samt ett bekvämt After Work-avstånd till citykrogarna på fredagseftermiddagarna ;-))

Juldagen som den var

På juldagen bevistar man traditionellt sett en hemvändarfest - men inte jag, inte. Jag låg hopplöst förkyld i TV-soffan och tittade på 2 and a half men; för fet för att byta kanal och för apatisk för att gräma mig över det.

Den enda i hushållet som var mer pyjamassjuk än jag var möjligtvis vår nuvarande katt. Det är nog den tråkigaste katt vi någonsin ägt. Verkligen skittråkig. Sällskapsdjur brukar ju vara rätt festliga i sig och sådär, men det är banne mig roligare att titta på min mamma eller för all del min lillebror. Keligare är de också.

Mot aftonen gled Janson förbi i en stulen eller lånad bil, oklart vilket. Han verkade inte ha något egentligt ärende, utan tycktes mest vilja skryta om hur hårt han skulle festa senare på kvällen. "Oj, oj, oj, jag kan dricka", skrockade han upprepade gånger och slog sig för låret. Jag upplevde det hela som ganska kaxigt och störande och Malena har lärt mig att alla känslor är lika värdefulla.

Så jag dödade Janson, styckade kroppen och gjorde frestelse av den. Den blev alright, om än något översaltad.

Det Borsgårdska 2011

Den årliga följetongen "Det Borsgårdska 20-yadda-yadda" utgår p.g.a. ointresse från alla inblandade parter.

Som kompensation får ni en stenhård bild från min brors student tidigare i år. Det är SÅDÄR man bygger ett varumärke.

God jul!

GARDE SLÄPPER NYTT!!! AAAAAAAAHH!!!!

http://soundcloud.com/garde-ume/garde-the-elephant-man-demo

Asså SÅÅ sjuk humor ändå (sms)

Gustav:
I dag på skolan har jag lärt mig att det är olika från muslim till muslim och att dom som tycker det är lika, dom är fel
Gustav:
Jag undrar hur många gånger under mitt yrkesliv jag kommer få höra att det är olika från fall till fall. Typ 4ggr/ dag i 40 år
Martin:
5 arb.dar per vecka. Du jobbar kanske 40 v per år. 5x40 är 200. 200 arb.dar per år. 200x40 år är 8000 arb.dar x 4 ggr per dag. Alltså kommer du höra det 32000 gånger.
Martin:
Men, det där är ju säkert olika från fall till fall...

I brist på talang - ha hybris!

Ibland kommer unga författare upp till mig och frågar: "Gustaaaf, hur kan du skriva så många böcker? Hur kommer man i gång? Har du några bra tips?". Mitt svar är alltid detsamma: lita till din hybris, och låt den vara din motor. Hybris är en väldigt underskattad konstnärlig drivkraft. Att tro att det man gör saknar motstycke. Sen blir det förstås aldrig så svinbra i slutändan, men om man när sin hybris blir någonting gjort i alla fall. Och det är bättre än att inte göra alls.

Yes, I've been brokenhearted

Benny Andersson är sur för Stockholms nyligen klubbade slussenförslag. Han är så sur, att han hotar med att plocka ned sitt nylle från ankomsthallen på Arlanda där flertalet kanoniserade svenskar - kungafamiljen, Strindberg, Bergman, Garbo - tronar på väggen för att med döda leenden välkomna nyanlända turister. Vilket fruktansvärt straff för alla dessa resenärer. Jag kan se framför mig hur familj efter familj grips av oro när de vandrar genom ankomsthallen, gladlynta till en början, upprymda och fria som man är när man reser, sedan alltmer missmodiga när ABBA-Bennys nuna inte syns till, och pappan börjar svettas för han har utlovat Benny Andersson, det är som att åka till Disneyland och inte få se Musse Pigg, och vid det här laget börjar barnen gråta och yngsta dottern bara säckar ihop PANG BOM, hon faller platt på marken och kommer inte att resa sig på ett bra tag, och pappan försöker desperat hålla god min och lovar sonen att det här, det här handlar om ett missförstånd, Benny finns nog här nånstans ska du se, och sonen bara stirrar på sin pappa och försöker att vara så stark som pappan förväntar sig, och man märker det inte på honom där han står, men i sonens huvud dör i den stunden någonting oerhört viktigt, någonting som hjälper till att göra människor till människor, och mamman, å, mamman, ja hon orkar inte med längre utan släpper väskorna och går raka spåret till hotellbaren, som är stängd, så hon sätter sig på McDonalds i Sky City och börjar hinka starköl, en efter en efter en, och klockan är bara åtta på morgonen och synen av henne ensam på McDonalds med alla dessa tomma plastglas är så outsägligt sorglig, i fem år har hon varit nykter men nu är all vett och sans kastad överbord, allting är över, och vem kan klandra henne, hon måste ju få dricka för Benny Andersson var inte där

Is it Friday?

I dag är det fredag! Det firar vi med ett tomtebloss, men bara ett, det får inte bli slöseri av det hela, det får inte bli själlöst och blaserat, det måste betyda något, varje gång man tänder ett tomtebloss måste det kännas, ända in i hjärtat, ba - ZOOOM!

Aldrig kunnat stanna nånstans

Härom dagen ringde min mamma - mina dagars självaste upphov! Jag blev lite starstruck, det skall villigt medges. Hur som helst ringde hon för att hon var sur på diverse saker och behövde ett forum för att uttrycka detta. En del av denna ilska missriktades mot mig, men det hela hade egentligen med huset att göra, golvdrag eller motsvarande. Detta kan jag unna henne. Hon är i övrigt ganska exemplarisk och har gjort sig förtjänt av varje tillfälle att bete sig oregerligt. Jag tänkte förut att allas mammor väl var bra mammor, det där kommer naturligt, det hör till Urmoderns essens att vara fin och klok och rättvis. Först på senare år har jag förstått att sådana garantier inte existerar. Jag har träffat andras mammor. De är inte som min.

Trots detta vill man väl i ärlighetens namn inte wear out ones welcome när man exempelvis åker hem över jullov till föräldrahemmet, man undviker gärna att stanna för länge (nu skriver jag "man" fastän jag helt uppenbarligen menar "jag"), för hur mycket jag än tycker om min mamma så vill jag inte och kan jag inte leva med henne. Och det gäller för samtliga av mina familjemedlemmar; de är fina och jag älskar dem men umgänget med dem passar bäst i små doser. När jag och min mamma träffas för mycket börjar vi bråka.

Och det där måste ju ha att göra med att de maktförhållanden som historiskt sett existerat mellan en själv och ens föräldrar tenderar att solka ner ens relation i nuet; man har själv blivit vuxen och kan omöjligt finna sig i den gamla ordningen, en snedvriden om än behövlig maktbalans där ens föräldrar typ ägde en, och jag tror inte att min mamma anser att hon fortfarande borde äga mig, men dessa mönster är så djupt rotade och väl invanda att tendenserna likväl bubblar upp och förpestar för att inte säga omöjliggör en kontinuerlig samvaro. Kort sagt, jag vet inte riktigt vad man ska med sin familj till när man själv blivit vuxen.

"Om mannen har en kraft som är av godo", skriver Lundell, "en konstruktiv kraft, så är det förmodligen meningen att ta kvinnan från hennes familj, som har tjänat ut, och bilda en ny familj". Och det är väl obehagligt av Lundell att likställa det hela med ett slags manligt bortrövande, men när han uttrycker det som att familjen har "tjänat ut" och bör ersättas med en ny familj så tror jag honom. Och detta kan man konstatera tämligen nyktert som barn i en uttjänad familj, men som förälder (nu gissar jag igen) är det nog inte alldeles så smärtfritt att se sina barn gå vidare på egen hand, vilket får mig att tänka på det där fantastiskt vemodiga partiet ur Min kamp 2 som jag fordom citerat:

http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/gustavevangeliet.html

(R)evolution, eller Illa underbyggda argument för paranoia gentemot oskyldiga djur

Jävlar i mig man ska passa sig för apor. Har sett en hel del naturprogram på sistone och byggt upp en oerhörd respekt för dessa egendomliga djur, en respekt som tangerar rädsla och växer för varje avsnitt jag tillgodogör mig. Säkrast är nog att betrakta aporna som ett hot, och behandla dem därefter. Apor är liksom alldeles för nyfikna och pigga på att lära sig nya saker och benägna att ta risker för att hitta belöningar, och allt det där påminner lite för mycket om människan på ett osunt sätt. En schimpans är typ lika smart som en tre- eller fyraåring (jag har extremt lite belägg för allt jag säger nu) och så har vi ju det här som Björn Ranelid säger ibland, att människan delar genuppsättning med apan till 98,5%. Å andra sidan har jag hört att vi är typ 80% lika en gurka så det kanske inte betyder så jävla mycket.

C-dur

I går var jag på tentafest med litteraturvetenskapen. Det var kul! Alla log bakom uppfällda kragar. Ett särskilt glädjande moment var att jag av kurskamrater ombads förevisa Tranströmerdansen(http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/transtromer-revisited-eller-att-dansa.html), vilket kändes helt rätt sådär Nobeldagen i ära.

Sedan gick vi på en efterfest där en man hade Knausgårds 4:a i originalspråk på nattygsbordet och då fick jag en sådan feeling att det i princip svartnade för ögonen

En superhjälte för dig

Dagen i dag avslutar vi med en bild på min lillebror (känd från Idol!) när han övar på superhjälteposer i syfte att göra sig redo inför tidpunkten då det är dags för honom att ta över manteln som Purple Rain, allt enligt en dyr ed som gått i arv i min familj i generationer:
http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/04/langfredagen-i-inte-mer-tre-bilder.html

Ingenmansland

I kursboken i religionspsykologi står det om det s.k. "re-entry-problemet", d.v.s. de svårigheter att acklimatisera sig till "den vanliga världen" som kan följa på en fängelsevistelse, en repmånad i lumpen, ja till och med en häftig förälskelse, etc etc (att slapphänt slänga in ett "etc etc" i prosatext är f.ö. någonting som äldre tiders författare, som Dostojevskij, faktiskt ägnade sig åt; detta har alltid förbryllat mig). Nåväl - i Istanbul mötte jag en svensk snubbe runt de tjugo på en bar. Likt mången ung svensk kändes han igen på sin klanderfria klädstil och detsamma drog honom till mig, sade han, ja det var som en sorts telepati kan man säga (med viss hjälp av en smal, svensk acne-silhuett). Snubben hette Aron och bodde på den asiatiska sidan av Bosporen, han hade varit i Istanbul i två veckor och "typ nästan glömt hur man pratar svenska" eftersom han bara pratat engelska the last fortnight, en besvärlighet som han ideligen påpekade för mig. Jag ringaktade honom ganska intensivt för denna löjeväckande utsaga, men det höll jag tyst om, dessutom älskar jag allt och alla när jag dricker. Men det var hur som helst tydligt hur min svenska apparition slungade Aron in i "re-entry-problemet", ett problem som jag alltså förhåller mig ganska föraktfull till, åtminstone i sin småskalighet, även fast jag måste tillstå att en egendomlig känsla drabbade även mig när jag återvände till Sverige i svartaste januari 2011. Den kan bästa beskrivas som en mild melankoli och är inte värd att lägga någon vikt vid. Men kanske skulle det finnas en sorts kliniker för sådana som Aron eller andra som varit på charter i en vecka och förlorat sig själva, och det ska avslutningsvis bli intressant att se hur Per Juntti kommer att te sig när han i januari återvänder till Umeå från sitt halvår i England: kommer han att fumla efter navigeringspunkter då, kommer han att framstå som om han vantrivdes i sin egen kropp - ja, kommer han rentav att bryta på cockneydialekt?

Dagens andra tanke

Kollar på filmen Source Code. "Do you have internet in your phone?" frågar Jake Gyllenhaal vid ett tillfälle, jävlar vad den repliken kommer att kännas mossig om bara ett fåtal år

Dagens tanke

Är det inte märkligt hur skådespelarna Michael Madsen och Mads Mikkelsen typ har inverterade namn

Dagens definition av absurditet nr. vem-fan-bryr-sig

Kryddhyllan tar kort - på sin egen kryddhylla! Jävligt meta!

They

I dag har jag tillagat blåmusselsoppa. Man ångrar sig alltid lite när man köpt ett knippe musslor. Obehaget börjar krypa upp på en när man går hem med dem i sin kasse, det är nåt jävligt olustigt över att de typ lever, och att man kånkar runt på en massa små oformliga levande äckel med exoskelett (till saken hör att jag tittat på John Carpenters The Thing dagen innan musselinköpet). Kort sagt: man blir illa till mods av att handskas med musslor, och det som verkligen tar emot är att föra dem med sig in i hemmet. Det var mig en välsignelse att till sist få koka de små kräken, och sedan åts de upp fort FORT för att så att säga få dem "out of sight and out of mind" så snabbt som möjligt. Och nu kan jag andas ut, glad över att det hela är över. Musslor gör man bäst i att äta med extremt långa mellanrum, gärna så sällan som möjligt, ja helst inte alls.

Alla skriver på sin biografi

I senaste numret av Vertex kan ni läsa min recension av Knausgårds tvåa tillika hanses trea. Love-bombing, naturligtvis, för jag är ju kär i Knausgård, å, så kär - så kär! Det är allt bra härligt att vara kär. Karl Ove Knausgård får kanske aldrig veta det, men ingenting kan hindra mig från att älska honom i evighet. Den kärleken existerar oavhängigt hans medverkan. Den kärleken är inte hans eller ens vår; den kärleken är min. Jag har ensamrätt till den och ingen kan förhindra mig från att känna den – nej, just det – ingen i hela världen kan hindra mig från att älska Karl Ove Knausgård tills dess att jag dör. Han blir kanske aldrig min, men min kärlek till honom förblir min. Den kärleken rår ingen på.