Ett negativt och apatiskt blogginlägg utan finess

I går var jag på vinprovning på Systembolaget. Systembolaget, det är väl ändå ganska trist, det luktar väl ändå lite väl mycket undantagstillstånd över det, eller va. Det är anmärkningsvärt hur till och med expediternas skjortor är tråkiga, som för att verkligen understryka hur osexig hela instansen är, det är som att Systembolagets varje enskild komponent är utformad på ett sätt som minimerar risken för att folk ska få feeling. Men vinprovningen var spännande - det som mest föll mig i smaken var en vattnig Beaujolais med underton av vildhallon och vanilj. Och det är förstås bland det mest n00biga man kan hitta i vinväg.

Och i dag på skolan talade folk om Springsteen som spelar i Sverige i sommar igen som vanligt, oerhört oexklusivt alltihop. Jag förstår inte hetsen, blir utmattad bara jag tänker på det. Springsteen är ju bra, men att stå upprätt i nåt jävla publikhav timmar i sträck och veva med armarna och klappa händer med brännande handflator och ha nån idiot som luktar svett och skriker en i örat bredvid och långsamt nyktra till redan innan förbandet börjat spela och sedan pliktskyldigt genomlida det trötta skådespel som är väntan på extranummer, ja, jag känner mig så otroligt färdig med allt vad konserter heter för resten av mitt liv, jag vill aldrig någonsin mer i mitt liv lyssna på livemusik och hur det kan roa någon annan än möjligtvis människorna uppe på scen begriper jag inte.

Systembolaget och Springsteen har ingenting med varandra att göra och i dag kommer jag inte att knyta ihop någon säck, jag har inte betalt för det och är för övrigt bragd ur balans av november och hösten/vintern, med ett ord, jag bryr mä'nte

... Eller möjligtvis kan man säga såhär: två saker som svenskar uppfattar som trygga och goa' men som egentligen bara är tråkiga = systembolag och springsteenspelningar.

Ännu ett testamente

Fruktansvärd dag i går. Blev på tok för överförfriskad i lördags, dessutom hade vi i skoluppgift att under helgen besöka valfri kyrka för att psykologisera dess medlemmar. Därför föll det sig så att jag satt i mormonernas högborg på Carlshem klockan elva på söndagsförmiddagen med sprängande huvudvärk och tårar som rann för kinderna vid varje gäspning. Min röst svek mig och mina ögon var sargade och röda, oförmögna till varje kritisk blick som inte riktades inåt. De sköna psalmerna och mormonernas milda och vänliga sätt skulle därför visa sig ha en vederkvickande effekt, för när man är bakrusig vill man bli omhändertagen av vem fan som helst, och i mitt bräckliga sinnestillstånd tilltalades jag av mormonernas ratande av alkohol, nikotin och koffein - leve den sunda stammen! Samtidigt skulle ju mitt eget beroende underhållas, varför jag fick sitta och smussla med min äckliga portionssnus längst bak i lokalen som nån spattig jävla tjackpundare.

Å, vore jag bara lite bättre

Att prata eller inte prata

I ett lustigt parti ur Knausgårds 3:a skriver författaren om hur han som ung pojke får sin första flickvän, något som får honom att nästan brisera av lycka, samtidigt som han genast fylls av fasa och mindervärdeskomplex. För vad ska de egentligen prata om när de umgås, vad ska de göra med varandra? Hur i helvete ska han lyckas roa henne?

Jag kan känna igen den paniken, inte bara från barndomsår utan från vuxen ålder. Jag gillar egentligen bara människor jag redan känner. Det nya kostar på för mycket, man måste förklara saker om sig själv som är uttråkande att berätta eftersom man redan vet om det, det är som att summera handlingen ur en film som inte ens var särskilt bra, man måste hitta en form och en jargong, man måste fixera sina positioner gentemot varandra. I min första roman (å, så ranelidskt att citera sig själv!) har jag kallat förloppet "en enda krampartad strävan efter att skaffa sig interna grejer att skoja om [...] En jakt efter minsta gemensamma nämnare vilket blir till ett hysteriskt halmstrågripande". Vänskap är ju typ bara summan av en rad interna skämt, strösslad med en gnutta ömhet som helt och hållet bygger på vana.

I Istanbul talade jag med min turkiske kamrat (som naturligtvis aldrig hade blivit min kamrat om jag inte hade vett nog att göra våld mot mina egna impulser) Can om detta, jag ifrågasatte om det var så jävla viktigt att prata hela tiden, om inte pratandet generellt sett innehåller väl mycket dödkött som man kväker ur sig bara för att tystnad är för jobbigt. Can opponerade sig mot detta och hävdade att det alltid finns saker att prata om, världen innehåller så mycket, det finns alltid någonting som är värt att diskutera, och Malena höll väl med mig om att det här med att lära känna någon kan vara ett ängsligt projekt, styltigt välmenande till en början, men att det är som det skall. Det finns inga genvägar.

Och det är väl sant. Eller så är det, som jag var inne på för många år sedan (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/01/det-som-r-skrivet-r-skrivet-och-livet-r.html) så att det finns muntliga människor och skriftliga människor där jag definitivt är mer bekväm som det sistnämnda. Så ring mig aldrig, sms:a bara. Jag drabbas av ett kraftigt obehag varje gång telefonen ringer. Eller skriv ett brev, det får man ju så sällan numera.

Jag fick ett vykort där du frågade mig hur livet var

Jag tycker mycket om där jag bor nu. Skulle rentav vilja hävda att Öst på stan är det ultimata området för umeåstudenten. Strax utanför dörren har jag 57:ans kvarterskrog; maten är inget vidare, men Zeunerts 50cl på flaska kostar 45 spänn. 57:ans är estetiskt anskrämligt, med sin bruna träpanel och sina neddragna persienner, och på söndagar samlas alkisarna där för förmiddagsfest. Men jag gillar tanken på att ha en egen kvarterskrog och alldeles nyligen har människorna bakom disken börjat känna igen mig, vilket jag kämpat för som ett djur i snart ett års tid. När de började tilltala mig familjärt blev jag så överrumplad att jag bara kunde stamma till svars, man är sällan förberedd när ens drömmar slår in. Man frågar sig ofta hur man hanterar sorg, mer sällan hur man hanterar lycka, som om det senare vore helt oproblematiskt.

Några tvärgator bort ligger Pihlgatans Bokcafé, en mix av café och antikvariat, som jag i och för sig besöker alldeles för sällan, egentligen bara när Joel är på besök. Men jag gillar att Bokcafét finns. Ibland kommer renommerade författare och skribenter på besök dit, vid ett tillfälle var jag där och såg Fredrik Strage riva av anekdotiska backstageskrönor; en annan gång bevistade Stig Larsson stället för att tala om sitt litterära universum och att jag missade den begivenheten, å, det grämer mig än.

Mitt boende Öst på stan ligger också på ett perfekt avstånd - uträknat och avvägt med nästan matematisk precision - mellan stadskärna och universitetet. Man kan lika sömlöst slinka ner på stan som man kan traska uppför backen förbi Östra gymnasiet och i en föga besvärande manöver befinna sig i Humhuset (särskilt om man tar genvägen genom skogen, vars stigar jag känner som linjerna i min egen hand). Lägg därtill att Östra station ligger i bekväm anslutning ifall man måste göra en quick getaway nån gång. En annan bonus är att Katolska kyrkan är beläget ett stenkast därifrån, vilket gynnar mig, som kämpar så hårt för att bli religiös.

Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen

I går intervjuades Per Morberg i DN Söndag - ja, han prydde förstås omslaget i nån jävla vadmalskostym och musköt typ - och jag kände mig så hjärtligt trött på Morberg och ovillig att bidra till mytbildningen kring hans person, direkt eller indirekt, att jag svor vid min faders kranium att aldrig läsa intervjun. Men sedan läste jag den ändå. Och den var verkligen inget vidare; skribenten dansade efter Morbergs pipa, gudasagan växte, och egentligen gillar jag ju män som bygger myter kring sig själva - jag tycker det är coolt - men då vill jag ändå att de ska ha gjort något, stått för nåt, sett eller sagt något nytt, något man kan häpna inför, men Per Morberg är ju för faen en TV-KOCK (!!!) och jag hoppas innerligt att ni alla förstår hur absurt detta börjar bli, hur tomt tunnan skramlar, hur dårskaperna snart måste få ett slut.

Och som vanligt när man hatear på kända personer kan man här föreställa sig hur ofattbart lite Per Morberg bryr sig om min åsikt

ÖAR!!!!!!!1 ÄNNU EN JÄVLA RECENSION!!!!

Dagens gästrecensent: Ulf Liljegren (s)

Textlänk: http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/oar 

Som ständig recensent av Borsgård skönlitterära verk, ser jag det som min uppgift att dämpa euforin lite och föra in lite sans, efter att ”gästrecensenterna” så som Hannes har yttrat sig, utan att han för den delen verkligen yttra sig. Vi känner igen mönstret, ett par oseriösa nära bekanta till Borsgård(läs Joel) skriver någon hyllningsartikel, mot att få en öl på puben eller en positiv recension för någon av deras egna skivor. Sådan klia varandra på ryggen-mentalitet köper jag inte. Så jobbar inte jag. Gustav sätter ingen deadline för mig, min recension kommer när den kommer, och den är alltid snäppet ärligare än de tidigare. Sen går jag ut så sällan nu för tiden så det blir aldrig av att jag bli bjuden.

 Handlingen har tidigare på ett föredömligt sätt gåtts igenom av Joel och Hannes. Men vår syn på pjäsen skiljer sig däremot. I pjäsen så leker karaktären Olof diskussionsledare och ämnena är många, i mitt tycke är de för många och alldeles för outtömmande. För tyvärr upplever jag diskussionsämnena som att de inte täcker allt, utan endast en persons perspektiv, då meningsmotståndarna till Olof är ofta alldeles för passiva och avskalade i sina resonemang. Det är mycket möjligt att det är realistiskt, men för mig som läsare/åhörare så upplever jag det inte så intressant, när det sker upprepade gånger. För diskussionerna får funktionen att berätta formeln, men inte logiken bakom, så som när matteläraren berättar att 3+5=8 och inte hur det blir 8. Det är möjligt att det är meningen, att tanken med pjäsen är att visa på karaktären Olofs självsäkra åsikter och ställning i familjen. Men det fördunklar de intressanta och möjligen de underliggande temana, som pjäsen tar upp.

För i pjäsen så behandlas den mycket intressanta frågeställning om kärlek till varandra, men också kärlek till nära och kära. I mitt tycke är det pjäsens nerv, det är kring den diskussionen samtal om pjäsen och i pjäsen ska ligga. Måste vi älska vår far eller en mor? Kan man älska någon man verkligen inte känner? I dagens moderna samhälle måste vi då känna kärlek till släkten, villkorslös? Och varför gör Åsa det i pjäsen? Älskar vi våra föräldrar av tacksamhet eller på grund av tradition.

I det gamla samhället då människor levde på gården efter sina förfäder, så fanns det en självklarhet att de skulle värna om förfäderna och framtida generationer. Då de möjliggjorde långsiktiga investeringar som kommande generationer hade nytta av. I en sådan materialistisk bas, så är det inte konstigt att det byggs upp en syn i samhället om att vi människor ska känna tacksamhet och hedra vår fader. I dagens samhälle ser det inte riktigt ut så, du är en produkt av den säng du gjordes på, men du kommer inte att leva där. Det innebär självklart att människor kommer uppleva att de normer som finns om relationen med föräldrar, far- och morföräldrar inte överensstämmer.

Om författaren vågar låta en eller ett par frågeställning tar mer plats, så skulle pjäsen kanske vinna på det. Då de andra diskussionerna på ett tydligare sätt skulle få en annan roll som transportsträckor. Pjäsen som form skulle också kunna användas mer flitigt, med att lyfta olika perspektiv, skapa monologsituationer. Författaren låter detta ske ett par korta gånger, som när Olof och Andreas får sitta ihop. För Andreas bidrag till samtalen är minimal, och är därför en utmärkt karaktär att sätta i dialog med någon av de andra, för att på så sätt bryta upp tempot, dynamiken mellan karaktärerna och lyfta andra perspektiv på frågeställningar eller ge oss en personligare inblick i en karaktärs tankar. Det skulle kunna vara i ett sådant ögonblick som vi skulle få ett förtydligande om huvudkonflikten i pjäsen. Något som får oss läsare att inte bara ana konflikten, utan att den presenteras för oss.

 Avslutningsvis vill jag väl säga det att Gustav Borsgård är för tillfället bättre i romanform och har en del att öva på i pjässkrivandet. Då särkilt när det kommer till formen, för språket är som vanligt bra skrivet, med trovärdiga svar och repliker. Gustav som jag tycker är duktig på att väva in miljön i sina berättelser, lägger i pjäsformen bojor på sig själv. Extra plus dock till att jag själv kan läsa in vad jag sagt till Gustav i pjäsen. Men att händelser är med som jag inte varit med om är självklart ett minus. Som recensent tycker jag självklart att jag är både viktigare än författaren eller pjäsen. Gustav är som författare bra på att hitta intressanta ämnen och teman för mig som läsare, men ibland lite sämre på att låta dem växa och ta plats. Tyvärr blir de intressantaste temana denna gång lidande.

/Ulf Liljegren, ständig recensent av Borsgårds verk.

Horaces gonna hate

Läser Horaces nya aforismsamling Cigaretten efteråt. I likhet med sin upphovsman ger den ett mycket förnumstigt intryck. Ett utdrag: "När intellektuella skriver om fotboll och matlagning och andra folkliga ämnen är det som när kungar fordom [vem fan skriver 'fordom'? reds. anm.] reste under antaget namn för att slippa den vanliga ståten men blev upprörda om inte deras inkognito genomskådades". Ha ha! Åh! Bravo! Spot on, monsieur! Hatten av - åh! Tally-ho! Hah!

Horace hatear också på bloggar som varandes ett forum för tonårsflickor att rabbla upp sina liv i skoningslös detaljrikedom. Och visst är de flesta bloggar ohyggliga, och nog är det väl så att innehållet inte har någon fullkomlig oavhängighet i förhållande till det medie där det stöps, men samtidigt kan man la se bloggen som en distributionskanal som vilken annan - ja, inte minst denna webportal berättigar väl bloggens existens, eller va? Nog är vi väl kloka nog att skåda innehållet bortom mediet, inte sant? Horace använder några "bad apples" för att döma ut hela bloggen som sådan och jo, det finns en hel del ruttna äpplen i bloggosfären. Men att hatea på bloggen i sig är som att hatea på Gutenberg för att Sofi Fahrman släppt en bok.

Men vad fan, jag gillar att Horace hatar bloggar. Horace behärskar typ elva språk, Horace är född i en superborgerlig miljö, Horace will be Horace och det är som det skall. Jag undrar hur Horace var som tioåring. Gissningsvis provocerande lillgammal; en vattenkammad streber i äppelknyckarbyxor; en medietränad barnskådis i Lettermans TV-soffa; en Haley Joel Osment anno - 98; en otäck vuxen man i miniatyr; en von Oben utan könshår; kort sagt, en sån där unge som hela kroppen skriker efter att få snöbada.

Om objektrelationsteorin, eller Skrivandet som snuttefilt

I skolan läser vi för närvarande religionspsykologi - och det är allt bra fascinerande, må ni tro! I dag talte vi om objektrelationsteorin, d.v.s. hur människan utvecklas i sitt samspel med andra människor, och hur ex. snuttefilten kan vara till gagn för unga barn som försöker lära sig separeras från tryggheten hos mor eller motsvarande. Snuttefilten som objekt får då representera en del av den moderliga tryggheten och fungera som ett slags krycka när det gäller att ta sig vidare i livet, bärandes den tunga gryende insikten om att ens mor inte är en del av en själv, utan helt och hållet sin egen.

Jag kan egentligen inte minnas någon snuttefilt eller nallebjörn som betytt något särskilt för mig i ung ålder, och det här med napp, ja det tyckte jag alltid var ganska bög. Däremot kan jag känna igen objektrelationsteorin från modern tid, inte i specifika objekt men i tröstande tankar och handlingar, nämligen när det handlar om skrivandet. För vad blev nedtecknandet av Den sorgesamma krönikan för mig år 2007, om inte just ett slags snuttefiltssubstitut?

Det finns inga sätt för mig att blunda för skrivandets terapeutiska verkan som krishantering i mitt eget liv, och när jag tänker tillbaka inser jag att jag skrivit kontinuerligt, fast intensivare - och kanske bättre?? - under dystrare perioder (framtidens litteraturvetare lär fastslå att Kryddhyllan var mest produktiv under singelepoker). Lid för konsten och allt det där, jajaja, det är trött, men så kanske det är. Hur som helst inser jag att skrivandet alltid varit min snuttefilt.

Med ett anmärkningsvärt undantag. Åren 2005-2007, d.v.s. den tid som föregick Den sorgesamma krönikan, upplevde jag min första egentliga förälskelse. Eller ja; förälskad blir man väl på dagis, men under de där två åren var jag för första gången kär på ett sätt som jag inte varit förut - och kanske heller inte varit senare, vilket förmodligen beror mindre på kvinnan i fråga och mer på känslans dåvarande unicitet. Hur som helst ser jag en lucka i detta mitt "skrivande liv", och det är just mellan de två åren, 2005-2007. De åren skrev jag ingenting. Som om jag var så tillfreds att snuttefilten inte behövdes.

Men det här ska inte tolkas som någon tårögd spaning efter tider som flytt; snarare som en amatörpsykologisk observation som må eller inte må ha någon bärighet. Och vad fan, det kanske är värt att göra avkall på lite lycka om man får skriva, det är ju kul det med. Det kanske är som det där Proust-citatet, att perioderna då man var lycklig, de ser man tillbaka på som bortkastade och blinda, medan tiderna i armod var de som faktiskt lärde en något; det var de stunderna som det egentligen var något med.

Nej, åren har nog slitit hårdare på mig

Nu är jag tillbaka från autobahn, sjuk och jävlig. Men helgens festivitas gick bra! I fredags uppsalamaskerad med temat "Det blir inte alltid som man tänkt sig" - jag var Heinrich Himmler, Janson Usama Bin Laden, Jonte Khadaffi och Pontus obegripligt nog Tintin. Om jag inte varit så blaserad hade jag bifogat bilder. På lördag en förvirrad kryssning mellan stockholmskrogarna i sällskap med Joel. Men, ack - åldern tar ut sin rätt, återhämtningen är långsammare än förut, snart är jag nog för gammal för dessa ybussweekends. Jag säger som Knausgård när han har bajsat: "Men var det värt det?" 

Och jag är med er alla dagar till tidens slut

I morgon är det exakt fyra år sedan denna blogg sjösattes, och dessförinnan fanns ju den sedan länge kanoniserade På vift i Vännäs-bloggen som hängivna läsare må erinra sig. Vi kör väl ett år till, tänkte jag, innan vi lägger ner hela skiten. Det är kanske sorgligt. Men Kryddhyllan startade med studentlivet och måste få dö med studentlivet, allt annat vore en skymf mot henne. Se där! - SWOOSCH! - Kryddhyllans kön är nu röjt; hon är en kvinna.

Nej, nu talar jag strunt. Men betänk hur jag i över fyra år skänkt er all denna förstklassiga underhållning, dag efter dag, på denna fula jävla blogg som jag aldrig styrt upp estetiskt eftersom jag inte vet hur man gör, eftersom sådant inte intresserar mig, eftersom det inte betyder mycket hur något ser ut. Inte ett öre har jag fått heller! Det är ju skamligt, egentligen.

Men ibland får jag belöning i form av vänliga ord från min omgivning: kamrater, älskare och andra mer eller mindre perifera bekantskaper. När jag skriver det här fylls jag av ömhet för er. Tyvärr är jag så dålig på att hantera sådant; jag lyckas alltid orsaka någon form av konstig stämning, vilket jag antar grundar sig i en oförmåga att handskas med beröm, eller en oförmåga att handskas med människor. Ibland tror jag att det finns något i mig, någonting som jag utstrålar, som gör att folk känner sig genuint obekväma i min närhet. Och det är ju en ganska rutten egenskap. Men vet att jag uppskattar alla fina ord även då jag i ögonblicket ter mig märklig och disträ.

Baby this town rips the bones from your back

Nu är de här igen.

De förstulna blickarna, viskningarna bakom ryggen när jag promenerar förbi. Drevet som går och jag som måltavla. Det är outhärdligt, jag måste bort, i väg. Jag behöver fly ut på autobahn, ensammen, och köra långt och skitfort och lyssna på Springsteen. Manshjärtat bultar. Det är dags för mig att gå i exil - igen. Med andra ord, nu drar jag till Uppsala

Min ehh, kamp

För stora författare är inget ämne för litet eller för banalt för att dekonstruera. I Min kamp 3 skriver Knausgård om att skita:

"Det var en härlig känsla när den trängde längre och längre ut, ögonblicket när den hängde där och dinglade innan den till sist släppte taget och dunsade i marken. Ibland kunde jag hålla mig i flera dagar, både för att få till en riktigt stor en, och för att det var skönt att göra det. När jag verkligen var skitnödig, så häftigt att jag nästan inte kunde stå rak utan måste böja mig framåt, ilade det så fruktansvärt härligt i hela kroppen om jag inte gav efter, utan drog ihop musklerna i ändan allt vad jag kunde, och liksom tryckte upp skiten på plats igen. Men det var farliga grejer, för om man gjorde det för många gånger blev korven till slut så hård att den nästan var omöjlig att skita ut. Å, fy fabian, vad ont det kunde göra när en sådan jättekorv skulle ut! Det var faktiskt outhärdligt, smärtan fyllde hela mig, det var som en explosion av smärta, ÅÅÅÅÅHHH!! stånkade jag, ÅÅÅÅÅÅHHH!! och så, när det såg som allra mörkast ut, var den plötsligt ute. Herregud, så skönt det var då! Vilken fantastisk känsla som fyllde mig då! Smärtan borta. Skiten i toan. Lugnet och friden spred sig i hela mig. Ja, det var nästan så fridfullt att jag inte hade lust att resa mig och torka mig, ville bara sitta kvar. Men var det värt det?"

Det kan också vara så att man får uppfinna konflikter i det lilla och banala om man har sex självbiografier att fylla. Med så mycket textmassa är det väl oundvikligt att somt av det blir - ja, skit.

Fyllebloggstentafeströdvinyaddayaddaaforism

Jag saknar min ungdom, men jag saknar inte mig själv som ung.



Den, du.

De löjliga preciöserna

Har precis färdigställt och skickat in en hemtenta i religion. Den var av haltande stilistisk kvalitet, inget av mina mästerverk. Nu sitter jag vid skrivbordet och tentafestar med en halv flaska rödvin som min besökande mor lämnat efter sig, Gud signe henne. Det är en tämligen avslagen tentafest: att stå och röka utanför trapphuset med ett vinglas i handen klockan tre på eftermiddagen och få onda blickar från grannarna. Annat var det förr, då var tentafesterna spektakulära. Tiderna förändras. Man blir äldre. Man vill fortfarande tentafesta.

Min mor har alltså varit på besök, i går såg vi Molières Den girige på Idunteatern. Den var mycket underhållande och förhöll sig dugligt till franskklassicismens regelverk om tidens, rummets och handlingens enhet - om än späckad med diverse publikfriande, krystat kontemporära inslag som låg farligt nära pappahumor. Johan Rabaeus sade "softa" och hela publiken tjöt av skratt. Å, det är för platt, för enkelt.

Men Rabaeus gestaltning av Harpagon var ändå svår att värja sig mot där han lunkade runt med sin stora mage och lekte med tungan i munnen som en annan Heath Ledger, spottade och rosslade (vad är det med dramatenskådisar och deras fäbless för att rossla? Krister Henriksson uppvisade ett lika autentiskt rosslande som pastor Gregorius i Doktor Glas) och vände ut och in på sitt ansikte och sig själv. Publiken röt och tjoade - ja, till och med jag skrockade! - och det är klart att det tangerade överspel och på ett sätt var fullkomligt over-the-top, men som sagt: svårt att värja sig mot.

Dagen efter, alltså i dag, läser jag på PH:s facebookwall att Rabaeus varit på krogen i natt och argumenterat för att få mer rödvin klockan 02.30 med att "ni måste ju se att det är skillnad på folk och folk". Jag gör mig inga illusioner om att Rabaeus är en skön kille; det känns snarare som att PH:s statusuppdatering bekräftade min världsbild. Jag skiter i om Rabaeus är en skitstövel - nej - jag tror banne mig jag föredrar det så, eftersom jag av grumliga anledningar vurmar för en sorts romantikens genikult. Det är som med Persbrandt:

http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/03/det-ar-ett-idogt-jobb-att-driva.html

Men skit i det - nu fortsätter tentafesten!

Och själva dikten! Och dess lindansarmöda; dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå

Jag har i princip festat varje helg de senaste tio åren - men i går gjorde jag det inte, utan var på Folkets Bio och såg den rosade svenska långfilmen Apflickorna. Den var väl alright, även om jag kan störa mig på att alla människor i alternativa svenska filmer beter sig som autister. Varenda jävel sitter och stirrar och tiger och beter sig kufiskt och svarar inte på direkt tilltal. Vad är det för en artificiell värld dessa filmer porträtterar? Osäkra människor håller inte käften; osäkra människor pratar för att käften ska gå. Osäkra människor är livrädda för tystnad. Att ignorera rakt ställda frågor är en härskarteknik, inte ett socialt handikapp. BU FÖR SVENSK INDIEFILM OCH DERAS FÖRKONSTLADE BILD AV DEN OSÄKRA MÄNNISKAN

Detta helt oaktat är det alltid kul att gå på Folkets Bio, av tvenne orsaker: 1) De har sköna fåtöljer 2) Det är hit man ska gå ifall man undrar var Umeås alla raggsockor och rastaflätor håller hus när de inte äter ingefärstofu på Hamnmagasinet. Här kan man bevittna dessa människor i sin naturliga miljö, snaskandes fairtrade-nappar och Ubuntu Cola, och jag har egentligen ingenting emot sådana människor - de är att föredra framför callcentrens säljcoacher - men däremot har jag en fallenhet att vilja gå i opposition mot alla sällskap där jag uppfattar mig själv som en minoritet, vilket är de flesta sällskap, eftersom jag söker den rollen, för jag vill ju inte vara som alla andra; jag vill sätta mig på tvären, jag vill inte definiera mig genom att tillhöra utan genom att inte tillhöra, genom att inta ett underdogperspektiv och en offermentalitet som i realiteten naturligtvis är befängd eftersom jag är en rik vit snygg smart man i ett I-land.

I själva verket är hela världen på min sida, men den sitsen är så hutlöst priviligerad att den inte går att ta till sig. Så i stället gör skam, dåligt samvete och självförakt sitt jobb genom att få mig att tro att jag är den utsatte, den vars position är hotad, den som måste vara anti-allting för att undvika att gå under.

GARDE!!! EXKLUSIV RELEASE!!!

Umeåbandet TV & Nightmares har bytt namn och kallar sig numer för Garde och har sin första demo upplagd på soundcloud (länk bifogas nedan). Kolla in 'et, vetja!

Garde består av (från vänster) Jocke "Åse" Åsberg på sång och gitarr, Hannes Johansson på gitarr, Joakim Andersson på bas, Viktor Åsberg på keyboard och Lars Marjavaara på trummor. Låten heter Monkeys och handlar säkert om Darwin och sånt där. Riktigt catchy, alltihop!

http://soundcloud.com/garde-ume/garde-monkeys-demo

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar

I dag pratade vi om Bellman på skolan, det var roligt. Jag tror att om jag fick välja en historisk tid och plats att tillfälligtvis bli placerad i så skulle jag välja 1700-talets Stockholm för en krogrunda med Bellman på några av stadens sexhundra uteställen. Möjligen hade jag också kunnat tänka mig ett riktigt bröligt vikingagästabud anno 900 där man frossar i hårdstekta djur och häller i sig mjöd så det rinner nerför bröstet. Eller kanske att bara glida runt i toga i antikens Grekland, softa med Sokrates och lapa sol på trappan till Akropolis medan man pratar en massa smörja. Fast då hade jag nog velat ha en försäkran från Sokrates om att vi skulle gå ut senare på kvällen också.

Ja, när jag tidsreser vill jag festa. Vad hade ni valt då? Martin Luther Kings tal? Jävla töntar

En mörkare reboot av livet

Inom Hollywoodindustrin har det de senare åren, som bekant (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/08/det-var-latt-tomas-transtromer.html), blivit allt vanligare med reboots av diverse urvattnade franchises; reboots som i regel har en mörkare ton än föregångaren (Batman, Bond, Spider-Man, etc). Och det är väl gott så, för när biopubliken har lite pengar och är arbetslös så vill de inte ha nåt världsfrånvänt Joel Schumacher-lall i spandex och neon, då vill de ha bisterhet och dunkel och våld och illusionslös jävlar anamma.

Men vore det inte lustigt om man lyfte denna tendens ur sitt sammanhang och började ägna sig åt mörkare reboots av enskilda händelser ur livet? Om man är missnöjd med en fest - kanske var den för uddlös och glättig - kan man samla ihop festgänget igen och köra en mörkare reboot av festen, där alla är lite mer deppiga och dekiga och säger kärva saker och utstrålar dödsförakt. Och om man inser vid tiosnåret att en pågående dag varit alldeles för lättsam och beskedlig - vad fan är det här för trams, liksom - så kan man gå och lägga sig igen, sova en timme och vakna upp dyster, förbannad och allvarsam, redo att reboota hela skiten i en mer ljusfattig kulör. Vore inte det något??

jaja ni fattar inte skit i det hejdå

White man's burden

Ibland händer det att jag uppsöker biblioteken och tvingar dem att köpa in böcker som jag anser att de skall ha i sin ägo. Det rör sig ofta om något smalare eller åtminstone mindre eftertraktade verk som jag vill läsa men är för snål för att inhandla själv. Och eftersom biblioteken, som tidigare konstaterats, är som en jagsvag kamrat så fogar de sig alltid under mina förmaningar och hot (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/09/att-vara-full-hos-optikern-eller.html).

Jag kan på rak arm minnas tre titlar som jag är ansvarig för att Umeå stadsbibliotek har köpt in: Staffan Vahlquists Jag sköt Paulo Coelho, Malte Perssons Underjorden och just i dag Horaces senaste (Horace är, jämte Zlatan och Cornelis, en av få svenskar som kan benämnas vid förnamnet blott, vilket i Horaces fall mest beror på att han är den enda människan i världen som heter Horace).

Hur som helst skänker det mig tillfredställelse att bringa bildningen till bygden på det här sättet. Jag ser det som att jag gör en stor kulturgärning och lämnar - med nästan obeskrivligt högmod - biblioteket, uppfylld av mitt oerhörda folkbildningspatos; ja, alldeles som en kvalitetslitteraturens kolonialist, som kämpar för att sprida civilisationens ljus på dessa tanketomhetens latituder.

Cigaretten efteråt (sms)

Gustav:
Horace is back!!!
Joel:
Va?
Gustav:
Horace, ja. Hans nya aforismsamling är recenserad i dagens DN. Vem fan skriver aforismer these days
Joel:
Haha, jaha. Trodde han hade ersatt Englund eller nåt. Har inte läst DN än, men jag skall
Gustav:
Haha, vilken skräll - och jesus kristus vad jag hade rubbed it in your face i månader, år - ifall Horace "petat" Englund från sekreterarposten
Joel:
Haha. Jag älskar att vi har en beef om vem som bör vara den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. What's our age again, 76?