We might as well burn our flesh and bones

I senaste numret av Vertex (8:2011) finns ett kåseri av mig som berör missledda fadersideal och en lustig gubbe jag mötte i Turkiet, samt (bland recensionerna) en sågning av Jan Henrik Swahns svintråkiga självbiografi Mitt liv som roman. Ja! Så! Låten er väl läsa!

Vintertid

Under en kort stund i dag kunde jag på fullaste allvar inte minnas om jag var 26 eller 27 år gammal. Det var lite spännande att vila i den ovissheten. Jag försökte dra ut på sensationen genom att aktivt undvika att samla tankarna, men då blev det till sist lite obehagligt alltihop, så jag räknade bakåt och fann att jag var 27. Det var en mild besvikelse. Kändes lite grand som att ha berövats ett helt år av sitt liv. Men å andra sidan fick jag ju en timme.

Renässansmänniska i medeltida kostym

I dag skrev jag hemtenta i Litteraturvetenskap. Det blev naturligtvis fantastiskt, sitter och flämtar till av min egen briljans, etc etc. I rätta händer, om någon tog hand om mig och vårdade mig som en liten blomma, hade jag nog kunnat utföra stordåd. Men skit i det - i dag är det halloweenfest och jag och mina helcrejsy polare kör Harry Potter-tema. Hannes är Harry Potter, Jocke A är Ron Weasley, Lasse är Hermione, Martin är Sirius Black, Åse är Voldemort (tror jag) och själv är jag typecastad som Draco Malfoy, blond och ond.

Le Mythe de Sisyphe

Sitter på jobbet på fredagsförmiddagen och chefar. Ägnar mig åt att flytta över siffror från en Excelfil till en annan. Har ingen aning om vad siffrorna handlar om. Det kan vara en israelisk dödslista for all I know. Och det är väl så världen fungerar. Någon flyttar Excelsiffrorna, någon annan fraktar metallen, någon svetsar ihop delarna och ingen är skyldig och ingen är oskyldig men helt plötsligt har man en jävla atombomb.

Om inte annat är det väl ett regelrätt sisyfosarbete, att hänge sig åt en syssla som helt saknar uppenbart mål eller mening. Men vad i hela friden är i så fall inte ett sisyfosarbete, eller va. Jag har ju inte mer koll på varför jag lever än varför jag flyttar dessa siffror. Ändå verkar det som att jag väljer att fortsätta leva, och väljer att fortsätta flytta siffrorna. Jag kommer nog aldrig att ta livet av mig. Det är som Camus säger: man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Två förslag på "nya" saker att "hate:a" som delgivits mig av en källa som av grumliga anledningar får passera som anonym

1. Folk som tjatar om att de "har så himla lätt att ta efter dialekter" och som tillägger att "alltså jag TÄNKER inte ens på att jag gör det!"

2. Folk som inte är religiösa och absolut inte tror på Gud eller något liknande på något sätt men ändå envisas med att hävda, som en konkluderande kommentar på en teologisk diskussion, att "men det vore ju som ändå skönt att ha en tro"

Riddaren av den sorgesamma skepnaden

Lasse, som är något av en rymden-fanboy, brukar ibland ägna sig åt att titta på fullkomligt värdelösa science fiction-filmer såsom Red Planet och Mission to Mars. För detta förtjänar han naturligtvis kritik. Men Lasses försvar är att det i varje science fiction-film - ja, även i de allra blodfattigaste - finns åtminstone en enstaka scen eller replik som på något sätt kan väcka intresse och förundran; som erbjuder ett slags WOW!-perspektiv som skänker existentiell svindel inför det här med oändligheten och rymden.

Mina seminarier i litteraturvetenskap fungerar på ett likartat sätt. Oftast tycker jag mig veta allting på förhand - och inte sällan gör jag det - men varje lektion brukar ändå innehålla någon enskild formulering som öppnar för ett nytt sätt att tänka och förstå. Just i dag var det lärarinnans påstående om att Don Quijote är "en berättelse med himlen som tak" som orsakade denna kontemplativa hmm-sinnesstämning.

Tyvärr förstörde jag alltihop genom att i slutet av lektionen tala om en "röd linje" när jag naturligtvis menade en "röd tråd" - en ohygglig lapsus som jag nu sitter hemma och grämer mig över. Det jag menade var ett sammanhängande element i en berättelse; det jag faktiskt sade var ett tunnelbanespår till Ropsten. Så nu har jag sökt tillflykt i hemmets härd, fullkomligt handlingsförlamad av skam. Hoja, hoja. Man kan nog påstå att jag inte mår så bra just nu.

Om konstens framtid

Hade en spännande diskussion med min litteraturvetenskapslärare om vilken konstströmning som kommer att följa på postmodernismen; sagde lärare är över huvud taget försiktig med att nyttja det begreppet eftersom han anser postmodernismen vara en oskiljbar del av modernismen som inte riktigt förtjänar en egen etikett. Men om nu modernismen var en revolt mot den traditionella konsten i ett icke-industrialiserat samhälle, d.v.s. innan modernitetens omvälvningar, och därför med nödvändighet radikal, så finns det väl en distinktion i att postmodernismen inte strävar efter att vara radikal på samma sätt - snarare handlar den om att omstöpa ett redan befintligt källmaterial i enlighet med den enskilde konstnärens principer. Allt är s.a.s. redan sagt av andra och det postmodernistiska konstyttrandet blir ett slags återvinningsprocess, som inte är lika uttalat radikalt, då den rentav erkänner - om än indirekt - att den inte har så mycket nytt att komma med, annat än språkliga krumbukter och formexperiment (vilket är en grov och elak generalisering av mig).

Nåväl, vi enades om att ifall man använder begreppet postmodernism i den bemärkelsen (återvinning i stället för radikal motreaktion) så kan den vara meningsfull - åtminstone just nu. Sen är det naturligtvis stört omöjligt att utvärdera och dra slutsatser kring en epok som inte är "färdig", en strömning man är mitt inne i, för visst är det tänkbart att begreppet är en fluga som om hundra år kommer att betraktas som en fullkomligt avhängig del av begreppet "modernism" som helhet. Skit i det - när vi dragit dessa slutsatser började vi alltså fundera på vad tusan som må följa efter modernismen/ postmodernismen, och enligt konstens pendeleffekt och fallenhet att motreagera sig själv torde alltså nästa steg innebära en tillbakagång till mer "traditionell" konst och mindre formässig/ språklig akrobatik, ja kanske rak jävla epik i litteraturen och inom måleriet tavlor som faktiskt liknar det de avbildar.

Men denna spådom kändes inte riktigt klockren, den saknade espri, så i stället beslutade vi oss för att nästa konstepok förmodligen kommer att förhålla sig till den nya tekniken/ de nya medierna på ett sätt som i dagsläget är mycket svårt att föreställa sig. Denna truism fick också bli den slutgiltiga profetian: nästa konstepok kommer att ha en stark relation till den nya tekniken och den s.k. hypertexten på ett svårbedömt sätt, och i det giftet är det rimligt att tänka sig att någon form av växelverkan lär uppstå; vi kommer att nyttja tekniken men tekniken kommer också att nyttja oss (i bemärkelsen ha betydande inverkan på det konstnärliga skapandet/ uttrycket).

"Men nog är det synd att läsplattan inte har de här små banden att lägga mellan papperen", avrundade min lärare drömskt och fingrade på det fina lilla röda snöret som går att lägga mellan sidorna i Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter. Och jag tänkte att min lärare är en fin man på vilken ingen skugga må falla, men det är också tydligt hur människor måste dö med jämna mellanrum för att utvecklingen skall kunna fortskrida; så även jag, naturligtvis, någon gång i framtiden.

Berättelser om lyckliga människor

Jag tycker mycket om de kurser jag läser nu. Under religionsvetenskapen kan jag komma på mig själv med att tänka "helvete vad jag tycker det här är intressant" och under litteraturvetenskapen kan jag slås av känslor som "fa-an alltså vad jag älskar litteratur ändå" eller rentav bli tårögd när läraren citerar något välfunnet parti ur ex.vis Dante, tårögd för att konsten är så lång och livet är så kort, ja så pass tagen att jag måste vända bort mitt ansikte från resten av klassen för att de inte ska lägga märke till den gråtmilde gamle bögen.

Det är helt enkelt "roligt" att hamna i ett sammanhang där man kan diskutera böcker på ett djuplodande vis. En kurskamrat i litteraturen har ett mycket fascinerande sätt att läsa romaner. Han bryr sig föga om intriger eller personporträtt och vill inte lära sig något särskilt eller ta del av författarens finurliga insikter, utan är i grunden mest ute efter stämningar, atmosfärer. Han gillar Söderbergs Den allvarsamma leken, men inte främst för dess (olyckliga) kärlekshistoria, utan därför att han får feeling av inledningsscenen och dess air av midsommarskymning i skärgården, känslan av att smita i väg i buskaget med en vacker ungmö. Han gillar Lars Gustafssons Tennisspelarna men skiter ganska blankt i den allegoriska handlingen - det han får vibb av är känslan som romanen förmedlar av att hoppa upp på en tioväxlad hoj i gryningen för att sätta av mot tennisbanorna i ett sommarsömnigt Texas.

Fler människor borde skita i böckers intriger och fokusera på stämningar i stället. Vilket förmodligen skulle vara ett dråpslag mot hela den frodande deckargenren, som lever på sitt jävla pusselmakeri.

Morgonblogg, eller Oredigerade intryck av Nyhetsmorgon på TV4

Nu är det morgon och strax ska jag till skolan. I väntan tittar jag på Nyhetsmorgon på TV4, det är idel stolpiga intervjuer och forcerade programledarskratt. Ett grundläggande problem med fyrans nyhetsmorgon är att endast två (2) programledare har uppgiften att sköta ALLA intervjuer, även när det är mycket uppenbart att intervjuerna rör ämnen som programledarna inte har koll på eller intresse för. Vilket alltså leder till gubbiga muttranden från Anders Kraft när Fredrik Strage recenserar någon gangsterrappare, eller tappat humör från Jenny Östergren när någon indiebralla beter sig retsamt svårmodigt, likt artisten Nordpolen i ett renommerat youtubeklipp. Man skulle kunna tänka sig att redaktionen delade upp arbetet bättre, så att någon som faktiskt är insatt i musik får diskutera musiken, och så vidare. Men å andra sidan är det väl mest gamla människor, icke-initierade i nya kulturella uttryck, som tittar på nyhetsmorgon och då må väl programledarna fungera som en spegel för dem med sin betryggande konservativa utstrålning. I dag sitter för övrigt Jenny Östergren och Steffo i soffan, vilket är roligt, eftersom de är så olika. Jenny Östergren är smart och skriver böcker om feministiska ting (typ, har inte läst dem), och Steffo, ja han är ju Steffo, d.v.s. ett slags gubbarnas gubbe som tycker om cigarrer och att vila på maten. Men de sköter sig proffsigt och Steffo drar någon ordvits och Jenny Östergren skrattar ett forcerat programledarskratt.

Och det tar hundratals år att dölja felen

I samband med att jag skrev mitt examensarbete kom jag i kontakt med ett garde av äldre, akademiska herrar (det rör sig uteslutande om herrar) som i olika grad kom att bli involverade i mitt projekt (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/01/age-before-beauty.html). Sedan uppsatsen blev klar har den akademiska djungeltrumman ljudit och samma herrar har hört av sig för att ta del av slutprodukten.

I går fick jag diverse reflektioner skickade till mig och förutom gott beröm ("Befinner sig de övriga svensklärarstudenterna på samma nivå som du är den så hårt kritiserade lärarutbildningen verkligen att gratulera") erhöll jag också viss kritik, nämligen att "Din utmärkta redogörelse för användningen av Doktor Glas klarar sig utmärkt utan den modebetonade termsörja som sen 60- och 70-talen krävts i början av avhandlingar" och då åsyftas rent specifikt begrepp såsom didaktik, narrativ och metanarrativ, intertextualitet, etc etc.

Nu är det ju emellertid så att förklaringen till att jag använder denna terminologi är mycket enkel: det är den terminologi jag fått lära mig på universitetsnivå. Ett begrepp som "metodik" (som åberopas av en herre) förekommer knappast längre på lärarutbildningen, utan har ersatts med just "didaktik". Och jag påstår inte att de nya termerna skulle vara de äldre överlägsna, men anledningen att jag nyttjar dem är just denna: det är dessa termer jag fått lära mig att nyttja. Det är dessa termer jag kan.

Men man har väl en fallenhet att alltid se sin egen tid som blomstring och norm (tänk Lundell), vilket jag säkerligen också kommer att göra. I samband med detta kan man fundera över hur hopplöst mossigt det kommer att låta att mitt examensarbete handlade om "postmodernism" när jag själv blivit 70-80.

En akademisk gentleman avslutar med att hylla min avrundande utvikning om en så kallad Heidenstamrenässans (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/03/jag-ar-sa-ensam-som-en-man-kan-bli.html) som varandes både "förnuftig och provocerande". Ja, jag vet inte jag, det var mest ett infall och jag betvivlar att det blir så mycket av den där renässansen. Men vi kan väl låta Heidenstam få en blygsam upprättelse genom att avrunda detta inlägg med en av hans dikter, som kanske handlar om just detta med tidens tand:

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Den sorgesamma krönikan (4/8 2007)

14.05

Lördag. Sitter och trycker i mig chokladfingrar efter en timmeslång promenad, verkligen vältrar mig, det är underbart. Jag är Ajvides Oskar. Minnesserie om Ingmar Bergman på TV:n, R.I.P. Han har aldrig betytt något för mig som filmskapare, men det kan ju också bero på att jag aldrig sett hans filmer. Satan, en kaffe till dessa fingrar vore verkligen ljuvligt, synd att jag glömde pulverkaffet i bodelningen.

Är inte bakfull trots att jag drack en del whiskey precis innan jag gick och la mig igår. Det här bådar ju gott; jag blir inte ens bakfull längre. I och för sig går min mage åt helvete om jag super mer än ett par dagar i sträck, kroppen börjar verkligen stöta bort alkohol så fort jag får det i mig (det var nästan komiskt i Bulgarien när jag fick springa på toa efter varje smutt av grogg), så det kanske kan bli min räddning och stoppa min dekadenta framfart.

20.06

Småseg dag ändå. Har inte gjort mycket, det blev fint väder så jag satt ute i solen ett tag och läste och rökte cigaretter, det var inte gott men boken var bra. Sedan försökte jag spela dator, det var tråkigt. Talade med mamma ett tag på telefon. Har läst lite gamla berättelser jag skrivit, dom var av skiftande kvalitet.

20.39

Jag saknar kompisar. Jag cyklade till ICA för att köpa något, en flicka ropade på mig från en balkong. Det var fest däruppe. Jag var sämst och förvirrad och slängde upp en osäker vinkning. Ångrar nu såhär i efterhand att jag inte tog chansen att höra vad hon ville. Kanske kunde hon ha bjudit in mig på festen, jag kunde ha sprungit hem och duschat av mig och hämtat gin. Festat och skrattat och pratat och älskat natten lång. Istället köpte jag fiberhavregryn och cyklade hem igen. Funderade på att stjäla en chokladkaka men beslöt mig för att det var en ganska dålig idé.

Har tråkigt. Kunde ju kanske försöka tigga mig in på fest hos någon. Kunde dricka mig full, cykla ner på stan och låta saker hända. Men jag vet inte om det skulle hända så mycket. Saknar ett umgänge. Det har jag väl lite mer i Boden, fastän vi är sämst på att umgås. Men känns dumt att lägga ner såhär bara för att man är lite sällskapssjuk emellanåt. Boden är ju också tragik. Blir nog bättre när lärarutbildningen börjar.

Nej, en sån här kväll skulle man antingen supit i goda vänners lag eller krupit ner i TV-soffan med en fager dam och ätit lösviktsgodis. Inte sitta i kallingar själv framför datorn och undra vart fan den där lyckan tog vägen egentligen.

Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften

Det tycks som att DN-skribenten Johan Croneman, sannolikt till en följd av min lobbyism/ smutskastningskampanj (http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/05/vi-langtar-in-men-saknar-inuti.html) valt att faktiskt låta lockarna falla och bli sin ålder, som synes på bilden ovan.

Förvånande nog gör det mig lite ledsen. Varför kunde jag inte bara ha älskat honom för den han var.

Om metaforer, eller Ett mästrande resonemang

Huruvida metaforen har någon plats i litteraturen förblir alltjämt ett samtalsämne. Trött och förljuget ornament, anser vissa. Nyckel till djupare förståelse, hävdar andra. Att sluta bort metaforen helt ur skönlitterära texter förblir dock ett scenario utan vidare verklighetsförankring - särskilt i dessa tider då Tranströmer ju hyllas unisont för sitt finurliga bildspråk. Kanske är det så att man bara bör nyttja metaforerna om man har något nytt och uppfinningsrikt att komma med.

"Metaphors help eliminate what separates you and me", menar Haruki Murakami, känd för sina överrumplande liknelser. Hos Murakami beskrivs exempelvis en dialog mellan två romanfigurer som att "förmodligen skulle ett samtal mellan en Dalai Lama på dödsbädden och jazzmusikern Eric Dolphy, kring vikten av att välja motorolja till bilar efter basklarinettens tonskala, ha varit betydligt mer givande".

En annan oortodox metaforbrukare är Roberto Bolaño, som har en spännande tendens att erbjuda två separata alternativ för sina liknelser, exempelvis att någonting låter "som en ångvält eller som en lungsjuk sädesärla med näbben faststucken i mynningen på en tvärflöjt" (OBS!!! PÅHITTAT EXEMPEL!).

Helt visst kan metaforen vara en poetisk väg till sanning. Men ibland kanske man bara bör skriva vad fan man tänker. Eller som Shakespeare uttrycker det i en bildspråks-hate:ande sonett:

Min flickas blick är inte alls en sol,
koraller rodnar mer än hennes mun,
hon har en kropp så vit: som snön från ifjol
och hårväxten är svart och sträv och tunn.
I hennes kinder har jag fåfängt strävat
att återfinna rosens röda lyster;
jag vet parfymer vilkas vällukt jävat
den krassa pust som slår ifrån vår syster.
Jag älskar hennes röst som klingar grant
men föredrar musiken, om jag får;
hur nymfer rör sig? Vet ej, det är sant;
min flicka går på jorden, när hon går.

Och hon är skön; men ni, ni understår er
att ljuga på med gamla metaforer.

Med samma svall som på Odyssevs stränder

I dag: bilutflykt med Mallan till Norrmjöle Havsbad. På sommaren en sjudande oas för solbadare, på hösten en karg och ödslig men fortfarande mycket vacker plats för introspektion och veka vemodsstämningar. Jag ägnade mig mest åt att plocka upp stenar och kasta dem i vattnet; ett enkelt men lysande nöje som bringat glädje till människan i över två miljoner år.

Jag tror att stenkastandet är ett nödvändigt uttryck när man befinner sig vid platser såsom havet, platser som är så provocerande sublima och eviga; man känner sig nödgad att störa det där övermäktiga lugnet genom att vräka en stor stenjävel i vattnet, genom att på något sätt interagera, väsnas, förstöra. Som för att bevisa att man också finns. Naturen är äldre än jag och kommer med all säkerhet att överleva mig. Men genom stenkastandet kan jag åtminstone rubba dess homeostas för ett litet litet ögonblick, och i det ögonblicket känna att jag lever.

Och to top it off skrev jag "kuk" med en pinne i sanden.

Som ett spikrakt spår mot Gud (om man tror på sånt)

Läser nu om judendomen i skolan och det är ju vid första anblick en ganska självbelåten klubb, men å andra sidan är det väl svårt att vara ödmjuk om man är utvald av Gud. Joel hyllar judendomen rent varumärkesmässigt som varandes en religion som på ett slipat sätt använder sig av "story-telling" och "branding", ja som skulle sälja som smör vore det ett klädesmärke.

Hur som helst, min föreläsare gjorde en intressant poäng: mycket av det som utgör judendomen har alltså konstituerats av förbundet mellan Moses och Gud på Sinai berg, d.v.s. när Gud langade över stentavlorna med sina budord. MEN - det allra första av dessa bud, "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig", utesluter ju inte förekomsten av andra gudar; tvärtom tycks det antyda att jo, här finns en viss valfrihet, ett slags sortiment, men det vore juste om ni höll er till mig, ändå. Gud påstår alltså inte nödvändigtvis att han skulle vara den ende gud som existerar, och det var först senare, när man plockade ihop det som skulle bli den hebreiska bibeln a.k.a. Gamla Testamentet, som prästerliga skriftställare ordnade upp det här med skapelseberättelsen, etc (influerade av ännu äldre skapelsemyter) och fick det till att läran nödvändigtvis var monoteistisk.

Detta funderar jag över i dag, den 14:e oktober 2011. I morgon kommer jag att fundera över något annat.

You had me at grälsjukt

SvD recenserar Lundells nya roman i dag: "Detta är en förfärlig bok. De första två tredjedelarna är nog det sämsta Lundell någonsin låtit ge ut. Grinigt och grälsjukt och illa gestaltat, eller inte gestaltat över huvud taget, utan bara en slarvig, planlös litania om allt vad han retar sig på. Helt utan humor."

Jävlar, jag ska read the shit out of that book!

ÖAR!!! GÄSTRECENSION AV HANNES!!!

Jag är inom kategorin som författaren själv påstår sig njuta av att få bruka det smått patroniserande tillmälet ”gosse” mot. Detta vore kanske ett läge för upprättelse. Tyvärr blir det svårt då jag starkt uppskattat det jag läst. Nåväl! Boys will be boys men gubbar will framförallt be gubbar. Nu kör vi.

Gustav Borsgårds manus Öar, som utgör den fjärde skönlitterära publikationen i ordningen, är enligt författaren ett stycke motreaktion på den senaste romanen Min broder Georg och dess ”högtravande språk” – ett tillkännagivande som bäddar för läsningen på olika sätt. Ett välladdat batteri? Risk för whiplasheffekt? Borsgård har litet att bevisa sedan sina tidigare skönlitterära verk och publikationer av banbrytande litteraturdidaktisk forskning, men fortsätter ändock briljera. Ibland kan det vara stimulerande att följa utvecklingen hos aspirerande storheter, jag tillhör emellertid samlingen som njuter mest av att se de redan träffsäkra skjuta. I fallet Borsgård känns det som att jag ägnar mig åt båda dessa aktiviteter samtidigt.

I två sittningar har jag haft nöjet att avverka transkriptionen från denna dramatiska familjemiddag där en udda samling personer placerats runt ett bord med sitt blod och sina familjedemoner som enda gemensamma nämnare. Bordet de sitter runt är i princip den enda rekvisita som skulle behövas för att iscensätta spektaklet. Desto viktigare är samtalet som förs mellan familjemedlemmarna runt det de tror att de vet och tycker om saker, och om varandra.

Den drivande profilen är äldsta sonen, Olof. Han är ständigt provocerande, självutnämnd debattledare och tar sig friheter att mata sina middagskumpaner balanserandes på gränsen för vad de kan äta upp. I syfte att upprätthålla god stämning tillåts detta av de övriga i sällskapet, vilket ger karaktären öppet mål för sina stundom raljanta utspel.

Manusets mest intressanta delar utgörs av de lika delar gräl som sylvass verbal tango som utspelas mellan Olof och dennes syster Åsa. Detta är även forumet för middagens flesta, i regel ”klockrena”, samtalsämnen. De berör allt ifrån Per Sinding-Larsen (med risk för att avslöja mitt polar-bias: jag var själv med när det hände; Gustav fann en insikt och fäktade bort en serie mothugg från Lasse om Per Sinding-Larsens existensberättigande, det han funnit utgjorde en ungefärlig vecka senare ett av de mer skarpsinta partierna i quattrologen. Proffsigt.) till Don Draper till döden till en rad djupare nutidsfilosofiska teman (enl. författarens presentation ”generations-, klass- och könsbarriärer”, smaka på det!).

Samtidigt haglar äldstesonens cynismer som kullersten under valfri klimatkongress. Metafysik och sarkasm gifter sig snyggt som voro cynismen förnuftets onda tvilling. Ond, men underhållande. Trots att projektidén varit känd under en period är innehållet ofta brännhett – vilket skvallrar om att produktionstiden varit kort och nyss. Jag kan inte minnas om jag någonsin läst eller sett någonting tilltänkt bestående som använt dagsaktuella händelser som stilgrepp på ett så markerat sätt, och det är dock just vad det blir – stiligt.

Man skulle kunna hävda att en författare har världens lättaste jobb. Att argumentera med en annan människa kräver både känsla och medkänsla. Om du frågar din näste: ”Vill du ha en banan?” så beror svaret på om denna person vill ha en banan eller ej. En författare behöver dock inte oroa sig för vad motargumentatören kommer att svara, utan kan bygga upp, serva och smasha i dialogen helt efter eget tycke och smak (se även: http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/ases-fiktionsskalva.html).

Denna paradox är dock ingenting man har tid att reflektera över i kryssandet mellan Öar, språket innehar en intensitet som gör det alldeles omöjligt. Du läsare sitter inte nedsjunken i en lusig läsfåtölj eller scrollande på din beröringskänsliga smart-phone-skärm, du är där (!) i den västkustska skärgården med ett stop calvados i näven, kväljande mätt på allehanda kulinariteter. Och du är inte orolig över ditt eget, utan har en malande känsla av vånda, svek och dåligt ölsinne från det att dörren öppnas tills det att den smälls igen (no spoilers).

I korthet:

Tranströmer? More like Trams-strömer.

Ge stålarna till Guz istället.

Av: Hannes Johansson
Textlänk: http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/oar

Varför jag är en jävla blankröst

Håkan Juholt är i blåsväder (och varför känns det alltid som att det är hans kulbo som drar in honom i dumheter?). Människor av samma ideologi som Juholt slår knut på sig själva i försök att avdramatisera det inträffade. Man vet med att säkerhet att de skulle lyncha Reinfeldt verbalt om han gjort sig skyldig till samma blunder. Men man ser världen genom ett (parti)politiskt raster som färgar ens värdeomdömen och gör att Juholt inte bedöms på samma grundvalar som Reinfeldt. Den andra sidan är naturligtvis likadan. ”Ondskan har ingen färg”, sade man angående Behring Breivik, som för att göra en (värdefull!) poäng av att han inte var en galen islamist. Nej, det är sant, ondskan har ingen färg. Men det har ju inte klantigheten heller.

Det finns ett välfunnet avsnitt av (det Fox-producerade) The Simpsons som handlar om hur Sideshow Bob ställer upp i ett val som demokrat. Han får folk att rösta på hans demokratiska värderingar, samtidigt som han i skymundan bedriver republikansk politik. När han avslöjas utgjuter sig Sideshow Bob i en monolog som handlar om att ”egentligen vill ni alla ha en republikan vid rodret, men ert dåliga samvete tvingar er att rösta demokratiskt”.

Man ska inte underskatta värdet av ett dåligt samvete. Och det är klart att åsikter, övertygelser, engagemang är något beundransvärt. Man kan – bör! – förstås ha en åsikt om vad som är ett rättvist samhälle, och världen blir uddlös om alla tillämpar sval objektivitet på allt hela tiden. Men vad händer om man tycker att ens egna åsikter är osunda?

Jag har många åsikter som jag själv finner osunda. Jag är kulturkonservativ och elitistisk, gillar (manlig) genikult och föraktar folk som inte läst på universitet; jag bryr mig föga om miljön och är ointresserad av alla världsdelar förutom Nordamerika och Europa. Med ett ord: min världs- och människosyn hade sina glansdagar under romantiken, eller möjligtvis i 1920-talets Italien.

Men jag har också en djupt rotad föreställning om högerns ondska (trots att de ansvariga för den övertygelsen, min familj, numer röstar på Moderaterna). Detta leder till ett slags ideologisk konflikt där överjaget är rött och drifterna blåa. Jag kan göra våld mot mig själv genom att rösta rött, eller så kan jag göra våld mot världen genom att rösta blått. Jag kanske vill ha det blått, men jag tror inte att blått styre gör världen till en trevligare plats.

Röstar jag däremot blankt så omyndigförklarar jag mina osunda åsikter genom att kastrera mig själv politiskt, likt pedofilen som är svinkåt på barn men inser att det är en dum idé att ligga med dem. Och så tror jag att det är: man kan inte lastas för att man har osunda åsikter så länge man inser det felaktiga i det och låter överjaget kväva skiten. Och det är klart att man kan tycka att allt det här är ryggradslöst eller rentav destruktivt i sin relativism. Men att inte välja är också ett val, sade Sartre.

Ondskan, eller Hate:ande på Jan Guillou, eller Blir jag gammal så skjut mig

Guillou uttalar sig om nobelpriset i litteratur (varför??) och menar att ingen svensk kan få priset sedan Harry Martinssons och Eyvind Johnsons fadäs år 1974 (då de som ledamöter i Svenska Akademien gav priset till sig själva) samt att poesi är "överskattat" och "obegripligt". Om sitt eget skrivande menar Guillou: "Jag skriver inte pristagarlitteratur, möjligen nu, men hittills aldrig. Det är ett medvetet val, man kan skriva pristagarlitteratur som få läser eller skriva för en bred publik – jag har valt det senare".

Guillou har naturligtvis rätt i att Sverige är orimligt överrepresenterade som vinnare av nobelpriset, och det blir ju i slutändan en fråga kring huruvida historiska oegentligheter bör vägas upp av positiv särbehandling i nuet, även om jag kan ifrågasätta om det i detta specifika fall är särskilt värdefullt att hänga fast vid dylik arvssynd. Men alright - det kanske man borde.

Jag kan också hålla med Guillou om att mycket poesi är obegriplig. Men det Guillou missar är att detta kanske säger mer om honom och mig än om poesin per se. Att vi två inte förstår poesi behöver ju inte betyda att den ska dömas ut för resten av världen. Men sådana som Guillou har väl alltid haft en dragning åt att sätta likhetstecken mellan vad han tycker och vad alla andra människor ska tycka.

Men det värsta i allt detta, och det som ringar in varför jag verkligen inte tycker särskilt mycket om Guillou, är det sista uttalandet om hur han "valt" att inte skriva pristagarlitteratur. Det Guillou indirekt menar är alltså att han kan "välja" att vinna nobelpriset om han skulle känna för det, vilket han hittills inte gjort.

Och det där är så otroligt dumt och samtidigt så otroligt Guillou, och därutöver ett sorgligt bevis för att ränderna aldrig går ur den generiske gubbjäveln. Jag har ju ägnat det senaste halvåret åt att aktivt hate:a på gubbar, jag skrev en pjäs om det, och Guillou är ett talande exempel på att det finns en essentiell gubbjävelkvalitet som inte försvinner hur beläst och intellektuell en gubbe är i övrigt: män över femtio kommer fortfarande att anse sig ofelbara, omnipotenta och förmögna att fatta beslut åt resten av mänskligheten. Och det gör mig lite sorgsen, att inte ens de uppenbart klipska gubbarna i slutändan blir annat än gubbjävlar.

Är det efterfest på eran balkong, eller Hannes fredagskväll i bilder

Tentorna var slut och det var fest - dessutom fyllde Malena år! Detta behövde firas. I soffan var vi minst fem näckar med håriga häckar.

Det fanns också tjejer på festen - aaaaaaaahhh!! *skriker av skräck* Av säkerhetsskäl fanns dock en klar uppdelning av manligt och kvinnligt där ena rummets halva fungerade som frizon för vardera kön. Vid själva gränsen mellan dessa riken skedde visst utbyte, men alltid trevande och lite försiktigt, några vänligheter viskades vördnadsfullt, men inte mer, nej det rörde sig om helt igenom diplomatiska förhandlingar. Och jag började tänka på skillnaden mellan kvinnor och män, om hur vi aldrig lyckats förstå varandra, och hela affären gjorde mig väldigt nedslagen och desillusionerad. Det finns verkligen ett kvinnofängelse, och ett mansfängelse också, och aldrig ska de tu förenas. Vi sträcker våra armar genom burarna så att axelfästena bränner mot gallret men vi når inte varandra.

Hannes hade svårt att hantera den kvinnliga närvaron; scenariot var ovant för honom vilket ledde till idel panikångestattacker och gallskrik rakt ut i tomma etern.

Ja, Hannes blev så till sig att han i en egendomlig form av parningsrit försökte imponera på kvinnorna genom att ge sig i kast med internet fad:en "planking" - till perfektion utförd på ovanstående bild.

"Planking? Bah!", muttrade i sin tur Hanna G. "Själv kör jag 'Sitting'!"

Hannes lugnade långsamt ner sig och kanaliserade omsider sin rörelse i hyllningar till födelsedagsbarnet (varför heter det födelsedagsBARN även när folk inte är barn längre? Borde det inte vid något tillfälle övergå till att heta födelsedagsman och födelsedagskvinna?) Malena.

Själv satt jag i soffans yttersta kant, på behörigt avstånd från detta s.k. "quinnfolk", men glad var jag ändå över att ha så mycket skönhet - båd' kvinnlig och manlig - omkring mig. "Sometimes... there's so much beauty in the world, I feel like I can't take it, and my heart is just going to cave in", sade jag på engelska.

Vi drar på TC, det är sommar

Gårdagens tentor gick bra och festen som följde var sköj - härlig kontrast i att gå från en intensiv intellektuell urladdning till att hälla i sig överpriserad fatöl. Det var med ett leende på läpparna som jag strövade hemåt från TC vid tvårycket, och väl hemma kollade jag ett avsnitt av In treatment, vilket föranledde feeling och gjorde att jag satt vaken till fem och maratonglodde denna underbara serie. Jag satt som klistrad - herre jösses vad trollbunden jag var! Fast å andra sidan gillar jag allt och alla när jag dricker.

Tentamania

I dag skriver jag två (2) salstentor efter varann, i båd' religions- och litteraturvetenskap. Religionstentan gick bra, blev nyss klar. Svamlade om Jesus och sådär. Jag har en tvångstanke om att jag måste uttrycka mig roligt eller åtminstone lite finurligt i mina tentor, som för att ge den som rättar dem lite nöje. Som om jag skrev ett manus till en jävla stand-up.

Nu är det två timmar tills litteraturvetenskapstentan börjar - därefter skall jag springa direkt till Läkarvillan och dricka mig mycket, mycket rusig. Jag älskar verkligen att bli full efter urladdningar såsom salstentor, det är min bästa känsla, möjligtvis jämte att krama någon som luktar gott. Oh well nu ska jag plugga lol.

Tranströmer revisited, eller Att dansa sig glad

Joel hörde av sig angående Tranströmers nobelpris, och förväntade sig att jag skulle vara lyrisk. Det var jag inte. Jag blir typ inte så glad för saker och ting. Jag inser att detta är en dålig egenskap, ty glad bör man vara ofta och i olika sammanhang. Men egentligen är väl Tranströmer ingen superfavorit för mig; det har mer fallit sig så att jag läst honom mycket. Jag kan tycka att hans dikter består av rätt tomma metaforer ibland. Eller inte tomma - ingen kan påstå att hans språkliga bilder inte är effektfulla. Men ibland känns det som att en hel dikt är byggd kring en snygg liknelse, vilket inger mig en jaha-känsla. Å andra sidan är jag helt fel man att bedöma sådant, då jag typ inte fattar poesi som inte rimmar.

Men å tredje sidan: hur ofta händer det att någon som man faktiskt känner till vinner nobelpris? Aldrig mer i mitt liv lär det hända att jag får se en nobelprisvinnare som jag är så förtrogen med som jag trots allt är med Tranströmer. Därför har jag bestämt mig för att vara gladare för nobelpriset, och mitt första steg var att uppfinna den s.k. Tranströmerdansen som jag utförde i mitt vardagsrum som en egendomlig form av segergest.

Tranströmerdansen går ut på att man svankar kraftigt och böjer lätt på knäna tills man känner sig som en anka, ungefär. Därefter håller man sin vikta högerarm tätt mot bröstet - föreställ er en kycklingvinge - i ett slags homage till Tranströmers förlamade kroppshalva. Vänster arm låter man i sin tur hänga slappt rakt ned och svinga lätt från sida till sida likt en pendel eller ett par mycket tunga testiklar. Därefter tågar man framåt med rytmiska steg, behållandes denna hukade stance, i det att man mässar: "Åååh, Tranis, åh Tranis, åh Tranis, åh Tranis..."

När jag väl hade utfört Tranströmerdansen kände jag mig genast mycket gladare. Prova det ni med! Varmt rekommenderat.

Våld känns overkligt en kort stund

Tranströmer en nobelprisvinnare alltså! Vågat med en vit man - som dessutom är poet, och därutöver svensk! Men roligt för mig som av grumliga anledningar läst ALLT Tranströmer skrivit, samt förfärdigat en uppsats om hanses bildspråk år 2008 (detta är delvis den grumliga anledningen), och så sent som i maj skrev en recension för Vertex av Staffan Bergstens diktarporträtt ang. poeten. Kul att känna sig lite initierad vad gäller nobelpriset för en gångs skull, i stället för att mötas av ett svåruttalat brasilianskt namn som man aldrig hört talas om (no racist).

Det var en gång en råtta som satt i en potta

I går bjöd jag med min manchesterkavaj på den tyska operan Wozzeck från 1925 (biljett hade delgivits mig gratis av universitetet). Jag ska inte påstå att jag begrep särskilt mycket. Folk sjöng hela tiden, jag fattade inte det, vadå, ingen gör ju så på riktigt. Men färgerna var ju fina och sådär.

Dessvärre hade jag druckit en (1) öl i baren precis innan föreställningen, vilket är bland det dummaste jag kan göra med min skrattretande lilla festblåsa. Denna missräkning fick till följd att jag satt och vred på mig under merparten av showen, vilket gjorde människorna i min närhet obekväma, illa till mods.

Och som om detta inte var nog gjorde operan i sig, som för att narra mig, en metapassning till mitt tillstånd genom en scen där huvudfiguren Wozzeck stod och kastade vatten i ett gathörn. För detta blev han strängt tillrättavisad av sin läkare, som bannade Wozzeck för hans i alla avseenden underutvecklade blåsa. Wozzeck svarade, fritt återgett, att han inte kunde rå för det, att naturen inte har någon lag, etc. "Well played", tänkte jag, och kissade i byxan.

INGEN har synestesi, eller Outsiderskapets paradox, eller Helt enkelt en vanlig jävla hatblogg

Det blir svårare och svårare att hitta innovativa saker att hata. Förut räckte det så gott med särskrivningar eller foppatofflor, folk som gillar Manchester United lite för mycket, eller varför inte människor som äter sin pizza inifrån. Men problemet med att hata sådana saker är att det till slut blir populärt att hata dem. Fler och fler hänger på hattåget, tills dess att hatandet av ett specifikt fenomen blivit en rörelse. Jag har en känsla av att det i dag existerar fler människor som profilerar sig med att de hatar särskrivningar, än det finns folk som faktiskt särskriver.

Och det där går i min mening emot hela "hate:andets" idé. Man vill ju inte hata sånt som alla andra hatar. Att sitta och "hejta" är att inta ett underdogperspektiv, att anse sig smartare och bättre än alla andra, och det slår ju bakut om hatandet av ett visst fenomen eller föremål blir en ruljans, det slår bakut när hatandet av trötta saker i sig blir till någonting trött. Det som återstår då är att hata själva hatandet, d.v.s. att störa sig på de som stör sig, men att välja den vägen är i sin tur ganska 2009. Det enda man kan göra är således att sträva efter att helt enkelt bli mer uppfinningsrik i sitt val av hatobjekt.

I ett led att följa detta sistnämnda alternativ har jag bestämt mig för att hata (eller ja, "hata" är ett starkt ord, låt säga strängeligen ifrågasätta) människor som hävdar att de lider av synestesi, nämligen den diagnos som gör gällande att man relaterar exempelvis en viss siffra eller veckodag till en viss färg.

Men herregud, varför skulle man vilja kokettera med en neurologisk felkoppling! ska ni skrika nu. Men grejen är ju att synestesi är en helt igenom sexig diagnos, det är inget handikapp utan någonting som alla vill ha, eftersom det får en att framstå som en intressant och skönt excentrisk människa. Men jag synar verkligen att merparten av de människor som säger sig lida av synestesi verkligen gör det på riktigt. Snarare tror jag det handlar om ett mycket välvilligt önsketänkande och en vilja att sticka ut och betraktas som egensinnig och speciell i andras ögon.

Människan som vill vara speciell sitter alltså vid skrivbordet och inbillar sig att "torsdag... mmmmjoo, men nog fan är den ändå lite brandgul, alltså" för att därmed få ett kvitto på sitt komplicerade intellekt, sitt nästan bottenlösa själsdjup. Men jag bedömer att omkring 98% av de som hävdar sig ha synestesi snarare bör erhålla en helt annan diagnos, nämligen den som kallas självbedrägeri.

Minns vem som hatade det först!

Knulla

I dag fick jag tillfälle att vara osedlig i klassrummet. Det är inte ofta sådana chanser erbjuds, man gör bäst i att ta vara på dem. Situationen just i dag var sådan att vi på litteraturvetenskapen samtalade om Njals Saga och dess olika översättningar, mer specifikt Ingegerd Fries kontra Lars Lönnroths, där den förra är något förfinad och exempelvis föredrar att beskriva sexualakten som att "älska" medan Lönnroth sätter det mer rättframma "knulla" i bruk.

Jag påtalade just dessa två jämförande textexempel, och fick således tillfälle att i en klassrumssituation artikulera verbet "KNULLA" högt och tydligt, och detta med vattentätt alibi eftersom det var ett sakligt poängterande rörande en aktuell text. En tourettesjuk människas våta dröm, med andra ord.

Jag älskar Jesus och Jesus finner mig i det stora hela alright

En av mina kursböcker i religion (Jesus och de första kristna av Mitternacht och Runesson) skriver spännande om Jesu påstådda uppståndelse:

"Vad hände i graven mellan fredag och söndag? Att Jesu kropp efter kort tid inte fanns i graven är odiskutabelt [det här var intressant, det visste jag inte, att det rentav var "odiskutabelt"], men att lärjungarna stal liket och hittade på uppståndelsen (Matt 28:13-15) är gravt osannolikt [här hade jag dock gärna fått en förklaring till varför detta är så osannolikt, i mina öron (ögon) låter det som den rimligaste förklaringen, men hey, vad vet jag, lärjungarna kanske dokumenterat befann sig annorstädes]. Det historiskt åtkomliga i "uppståndelsen" som händelse är att graven tidigt konstaterades vara tom och att det fanns människor som, av allt att döma i god tro [hur vet man det? vem bedömer detta? evangelisterna?], hävdade att de mött Jesus levande igen. Men eftersom historisk vetenskap inte har tillgång till förklaringskategorin mirakel, kan den bara klassificera händelsen som oförklarlig."

Sannerligen - man borde passa sig för vad man skriver i en vetenskapligt lagd historisk bok, och kanske se till att reda ut frågetecknen kring vissa detaljer grundligare, för det här är ju spränghett stoff för en sinnessvag wannabe-troende som jag, som alltmer börjat inse att ro inte går att finna i vare sig kvinnor eller sprit, och därmed söker andra vägar till frälsning, men är av en alldeles för lättövertalad natur för att kunna hantera dylika utsagor på ett omdömesgillt sätt.

John the Revelator he's a smooth operator

Kurslitteraturen predikar om den yttersta dagen, alltså domedagen, d.v.s. den dag då Gud och Jesus åter ska träda fram och döma levande och döda samt upprätta ett tusenårsrike som visst ska vara något alldeles extra. De som får positivt utslag i domen får alltså komma till det himmelska Jerusalem, de andra, ja, det är väl lite oklart vad som händer med dem, men troligen något förhållandevis osoft. Domedagens exakta innebörd är helt enkelt tämligen höljd i dunkel. Kurslitteraturen beskriver det som så:

"Vad som ligger till grund för den friande domen kan man ha olika uppfattningar om, men Jesus och många kristna har framhållit att det kan bli en dag med stora överraskningar".

Jag hoppas på godisregn!!!

Gustavevangeliet

Alla (de förmodat få) som ännu inte är övertygade om Karl Ove Knausgårds storhet må läsa det textparti ur Min kamp 2 som är infogat nedan, för mig omöjligt att läsa utan att bara vilja grina, därtill skrivet med så små medel att Beundran och Avundsjukan springer jämnt lopp med varann. Scenen är alltså att Knausgård talar med sin dotter Vanja.

Benjamin sa till sina föräldrar att Vanja var den snällaste på hela dagis, och när jag berättade det för henne, hon satt i sängen och lekte med sina Barbapapafigurer, reagerade hon med ett känslouttryck som hon aldrig tidigare hade visat mig.
- Vet du vad Benjamin sa? sa jag i dörren.
- Nej, sa hon och såg upp på mig, med ens alldeles spänd.
- Han sa att du var den snällaste på hela dagis.
Det ljus som då fyllde henne hade jag inte sett förut. Hela hon strålade av glädje. Jag visste att varken Linda eller jag skulle kunna säga något som skulle kunna få henne att reagera på det sättet och jag förstod, med den plötsliga insiktens klarhet, att hon inte var vår. Att hennes liv helt och hållet var hennes eget.

Åses Fiktionsskälva

Trots att jag gick in i det hela med öppet sinne och helt igenom välvilliga avsikter har jag nu bestämt mig för att lägga ned mitt tittande på Harry Potter-filmerna, en sisådär 4-5 filmer in. Det intresserar mig verkligen inte. Jag tycker själv att det är märkligt - jag trodde att jag per automatik skulle börja bry mig om Harry Potter om jag följde hans öde länge nog. Fan, jag lyckades ju till och med intressera mig för True Blood efter nån säsong eller två. Men jag kommer tyvärr inte ifrån känslan av att Harry Potters förehavanden är mig egala.

Och detta tror jag har att göra med det syndrom som kallas för Åses Fiktionsskälva, vilket är en diagnos namngiven efter min polare Jocke Åsberg (i folkmun kallad Åse). Åse har helt enkelt oerhört svårt att tillgodogöra sig fiktion, eftersom han tycker att det är så pinsamt uppenbart hur allt är skröna, skepparhistoria och ja, "hitte-på".

När jag och Lasse och Hannes ger oss in i Star Wars-relaterade spörsmål eller söker utröna motsägelser inom Tolkiendiskursens ontologiska tolkningssfär så betraktar Åse oss med en konfunderad och lite medlidsam blick, som tyckte han att vi borde ägna vår möda åt reella ting. Det kanske vi borde.

Fast som författare måste jag ju ta avstånd från det här synsättet och mena att fiktiva figurers upplevelser kan vara lika sanna som de verkligas eftersom allt grundar sig på samlad mänsklig erfarenhet blablabla. Men jag tror att det är just Åses Fiktionsskälva som gör att jag inte kan ta till mig Harry Potter, nämligen känslan av att det här har ju inte hänt, det här säger ju ingenting, det här har ju någon för fan bara hittat på.