Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna

I senaste numret av Vertex (7:2011) finns, förutom min sedvanliga bokrecension på kultursidorna, också mitt första kåseri för Vertex. Vana kryddhyllanläsare känner väl igen sig då det rör sig om ett slags hopkok av gångna oreranden. God läsning!

Du går på ditt oefterhärmliga sätt

I dag när jag kom till jobbet var ingen där och dörren var låst, vilket alltid är en ganska antiklimaktisk upplevelse. Bokstavstrogna kryddhyllekonsumenter minns att jag beskrivit känslan förut: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/11/en-elegi-for-alla-sorger-den-dar-hosten.html

Hur det nu var - när jag satt i trapphuset och väntade på att någon skulle komma och öppna slog ett barndomsminne emot mig. Jag hade suttit i samma sits en gång för längesedan. Det måste ha varit sent åttiotal på Blåklockans dagis (sedermera nedbrunnet) i Boden. Min bror Henrik kom förbi när jag gungade.

"Kan jag få din gunga", sa han.
"Nä", sa jag.
"Om jag får din gunga får du min Two-Face", sa han.

Jag kunde inte tro mina öron - Twoface! Denna fantastiska HeManfigur kunde bli min, och detta till priset av att jag överlät min gunga! Det var ett enastående erbjudande, tyckte jag, och accepterade direkt.

Men sedan kunde jag inte sluta tänka på den där HeMangubben. Jag kunde inte vänta flera timmar fram tills att dagen var över. Avståndet från nuet till dagens slut var omätligt. Det var en tidsrymd som inte ens gick att föreställa sig. Jag ville ju åka hem direkt och hålla gubben i min hand, vrida på hans leder, lukta på plasten. Det var helt enkelt omöjligt för mig att stanna. Jag beslöt mig för att rymma. Det fanns ingenting i världen som kunde ha hållit mig kvar.

Jag gick och strök i utkanterna av Blåklockans gröna fält. Malin var där, en dagiskamrat, hon var alltid ganska kåt. Man kan säga att vi hade någonting. Malin frågade vad jag gjorde; hon måste ha sett Djävulen i min blick. Jag sa att jag skulle rymma och sprang förbi den osynliga gräns som var förbjuden att korsa under dagistid. Hon tittade efter mig och ropade någonting.

Jag kände mig oerhört rebellisk och var nöjd över att ha fått visa detta för Malin. Det är den första medvetet upproriska handling jag kan minnas. Jag visste att det jag gjorde var fel, att det var något man under inga omständigheter fick göra. Jag visste att fröknarna skulle gå i taket. Men jag gjorde det ändå. Det fanns en njutning i det, något kittlande, kanske större av tanken på all uppståndelse mitt tilltag skulle leda till.

Det var inte långt hem. Jag behövde bara passera en eller två trafikerade vägar. Jag stannade vid övergångsstället och såg mig ordentligt om från vänster till höger. Mora Träsk hade sjungit om det där. Eller var det Televinken?

Först så ser man till vänster
sen så ser man till höger
sen så ser man till vänster igen
och är det klart får du gå över

Jag var alltså väl förberedd. Det var ingen sak att ta sig hem. Jag gick förbi Q8 och boendet för utvecklingsstörda, eller "CP-hemmet" som vi kallade det. Det var ingen match. Nederlaget kom när jag äntrat mitt eget trapphus, och dörren till lägenheten visade sig vara låst. Rebellen bröt ihop. Jag hade inte räknat med att något sådant kunde hända. Det fanns inte ens i min begreppsvärld. Ingen var hemma – hur kunde ingen vara hemma! Jag trodde att mamma alltid var hemma. Hon var ju alltid där när jag var där. Nu fanns hon ingenstans. Att hon inte var hemma var likställt med att hon inte existerade.

Jag satte mig utanför dörren och grät. Jag vet inte hur länge jag satt där. Men jag minns hur förvånad mamma såg ut när hon kom hem från jobbet. Och jag minns hur hon berättade att jag fått fröknarna på dagis att gråta också.

Dråpliga bibelcitat nr. 17

"På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: "De har inget vin." Jesus svarade: Låt mig vara, kvinna."

- Johannesevangeliet

Och singoalla tror att, eller En händelse som liknar en tanke, eller Ett förvirrat resonemang utan något egentligt allmänintresse

Ica (eller om det är Coop? Det saknar betydelse) har gjort en knock-off på de klassiska ballerinakexen, en knock-off som grundligt fascinerar mig. Icas "ballerina" är nämligen på alla sätt uppbyggd, formgiven och strukturerad såsom sin förlaga Ballerina - men den är på alla sätt ungefär 20% sämre.

Det går alltså inte att peka ut någon enskild detalj som gör att knock-offen är ballerinan underlägsen, utan den är helt enkelt sämre på alla upptänkliga punkter: kexet är lite torrare, nougaten något mindre krämig, färgtonen ett snäpp mindre aptitligt, etc. Det som fascinerar mig är således hur utomordentligt konsekvent knock-off-kexet är i sin underlägsenhet.

Det är som om någon tagit ett ballerinakex, och därefter riktat en mystisk strålpistol mot det ballerinakexet, en strålpistol som har den egendomliga förmågan att göra allt den träffar 20% sämre. Inte enstaka detaljer alltså - nej, allt pistolen träffar gör att helhetsupplevelen av det träffade försämras med 20%.

Det vore intressant att rikta den strålen mot sig själv och avfyra för att se hur man själv skulle te sig 20% sämre på alla plan: lite fulare, något fetare, 4/5 så klok och spirituell som man var dessförinnan. Ett annat (kanske mer frestande) experiment vore förstås att vrida den fiktiva strålpistolens reglage åt motsatt håll, för att skjuta sig 20% bättre. Hur skulle man då bli? Det vet jag inte. Men jag vet hur Icas knock-off-kex skulle bli: jo, den skulle bli ett ballerinakex.

Ett annat liv

I dag hamnade jag i samspråk med en av mina manliga kurskamrater på litteraturvetenskapen - och det var en god sak, ty han påtalade en grej om P.O. Enquists författarskap som kan erbjuda "nycklar" (ett fantastiskt trött uttryck inom litteraturteorin) till dennes texter. Jag finner ju båd' Enquist och Torgny Lindgren, dessa västerbottniska heliga kor, i princip oläsliga då jag stör mig på deras docerande stil och allmänt överlägsna hållning till sina läsare.

Men - sa min kurskamrat - det Enquist gör i ex. Ett annat liv är inte att mästra; det är att använda sitt yngre jag som fokalisator (= "den som förnimmer") då han beskriver past events. Redan genom att i romanen konsekvent referera till sig själv som "han", d.v.s. i tredje person, så utfärdar Enquist en distans till sitt bokjag, som kanske var behövligt för honom när det gällde att bekänna forna tiders snedfyllor så naket som möjligt.

Enquist beskriver alltså gångna förlopp ur sitt yngre jags synvinkel, vilket leder till att det kan uppfattas överlägset undervisande, men det handlar egentligen om känslor och tankar han hade där och då, inte något slutgiltigt facit på hur världen de facto fungerar och ser ut. Och allt detta torde ju i själva verket tilltala mig, som är så fascinerad av opålitliga narrativ, d.v.s. berättarjag som slirar med "sanningen" eller ägnar sig åt självbedrägeri.

Därefter talade vi mer allmänt om böcker, och det visade sig förstås att min kurskamrat tillgodogjort sig samma halvt outtalade kanon för västerländska unga män som jag - med ett ord, det var idel Kerouacs, Slasar, Bukowskis och Lundellar. Hur tusan kan det egentligen bli så likriktat? Och finns det en kvinnlig motsvarighet - alltså, finns det en intuitiv kanon också för västerländska unga kvinnor, och vilka böcker innefattar den? Som vanligt när det kommer till kvinnor har jag ingen aning.

"Det var nog tur att man läste Jack första gången när man var tjugo och inte trettiofem", summerade min kurskamrat, och i det ligger det nog en sanning. Man får bränna av författaralkisgubbarna mellan 20-25 (eller kanske 30... hehe) för att sedermera "bli klar med dem" och därefter ägna sig åt litteratur som säger något annat. Kanske skulle man rentav läsa en kvinnlig författare??

Hehhe nee jag skojaba

Allt är uppenbarligen inte i rörelse

... Ni har väl inte missat Ulf Lundells nya, gammeltestamentliga skägg? Det är ju grymt, eller va. Noterbart i övrigt är att jag den 2:a augusti i år, just här på denna blogg, gjorde en kvalificerad gissning om varför Lundell ställde in sin stora vårturné 2011. Min profetia löd: "han kunde inte relatera till sin publik eller den bild de gjort sig av honom och blablabla" (Börshare, 2011).

I sin senaste intervju med Aftonbladet om nya romanen 'Allt är i rörelse' får Lundell en fråga om just det ämnet, och svarar: "[...] det finns folk som anser att de har en viss äganderätt till mig som vill att jag ska vara på ett visst sätt".

Men asså jävlar vad jag KÄNNER karln!

Att vara full hos optikern, eller Bibliotekens jagsvaghet, eller Generiskt gubbgnäll

I går var jag hos optikern och undersökte synen. Det är ju i sig inget märkvärdigt med det. Men till saken hör att jag dessförinnan varit på Coronas musikquiz och druckit en (1) öl. Med ett ord, jag var lite full. Mitt oregerliga beteende visade sig redan på bussen från campus till stan. Busschauffören var - som busschaufförer av någon grumlig anledning tenderar att vara - otrevlig. I vanliga fall hade jag ätit hennes skit. Men corona-ölen gav mig modet att ställa hennes till svars om varför hon var så förbannat sur. Frankheten i min fråga/ manliga härskarteknik fick henne att vika sig, och med skamfull blick och ett nervöst litet småskratt menade hon att hon inte var det. 1-0 till corona-ölen.

Väl anländ hos optikern blev jag placerad i ett väntrum. Jag hatar verkligen hur man blir behandlad hos optikern. De tror (av anledningar lika grumliga som varför busschaufförer är sura) att de kan hunsa en hur som helst. Man ombeds vänta, man betalar fantasipriser, man häcklas när man tvingas avslöja att man köper linser från nätet. Och varje gång man besöker optikern insisterar de, nej, kräver de att man ska göra en synundersökning. Det är inte ens förhandlingsbart; de jävlarna vägrar sälja en något om man inte först gör en synundersökning à 650 kr. Det är inget val man har. Gör man ingen synundersökning får man inte köpa några synhjälpmedel.

Så man ställer upp på deras skit, sedan tar man ut det på biblioteken. Sådan är samhällets vidriga hierarki. Optiker hunsar en lika mycket som man själv hunsar bibliotek. Och det här är ju en maläten seinfeldism: men bibliotek är verkligen som en jagsvag kamrat som man kan bete sig hur som helst mot. Om man ignorerar deras förseningsavgifter - vilket man gör - får man en straffavgift på kanske 6,00 kronor och vill man inte betala den så behöver man typ inte, eller kan åtminstone skjuta på det till en framtid som är så pass avlägsen att man kan göra science fiction-filmer om den. Bibliotekens jagsvaghet avspeglar sig också i deras anställda. Jag har än aldrig träffat den bibliotekarie som inte är en genuint undergiven människa. Jag undrar vad de utsätts för på sin utbildning egentligen? Foglighet i yrkespraktiken, 7,5hp?

Åter till optikerns väntrum. Där satt jag och skalv för att corona-ölen skulle inverka menligt på min synundersökning. Kanske skulle jag haspla ur mig något ogenomtänkt, kanske skulle min syn bli onödigt grumlig - kanske skulle jag se dubbelt?? När det väl blev min tur att undersökas hade dock ölen gått ur kroppen, tillsammans med luften ur hela tillställningen (och banne mig om den inte också tog med sig udden ur detta blogginlägg?). Så jag fejklog och ställde upp på allt de sa och jag åt deras skit och jag betalade.

På allmän begäran

Förra gången jag postade en länk till mitt vittomtalade examensarbete så funkade den ej, men nu är allting ordnat och reviderat och frid råder åter i cyberspace:

http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:421157

Preskriberade romanser

En god nyhet från gårdagen är att jag lyckats övertala institutionen att få två (2) kurser från litteraturvetenskapen tillgodoräknade, med andra ord, jag slipper skriva två uppsatser som jag annars hade behövt skriva, eftersom jag under svensklärarutbildningen bevisat min kompetens i området med uppsatser såsom Språk men inga ord - En studie av bildspråket hos Tomas Tranströmer samt En skugga får liv - En intertextuell komparation av Kerstin Ekmans Mordets praktik och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Ja, det är förvirrande allt detta! För att underlätta har ni här min fullständiga bokografi med skönlitterära verk och akademiska bragder i en vämjelig kompott:

Lejonet (2008)

Språk men inga ord (2008)

En skugga får liv (2009)

Min broder Georg (2010)

Istanbulsonetterna (2010)

En postmodern litteraturdidaktik? (2011)

Öar (2011)

Den unge Werthers överdrivanden (sms)

Gustav:
Jag har nått en deal med Svensklärarnas tidskrift om att koka ner min examensuppsats om "Den postmoderna litteraturdidaktiken" till en artikel på två sidor med bild som kommer i nummer 1/2012. Nu rullar vi, gosse!!!
Joel:
Men så DÄR ja! Nu snackar vi, nu rullar vi, med ett ord: nu gör vi 'et
Gustav:
Detta kan man alltså säga gör mig till en publicerad forskare, då var det målet nått, nu gäller det bara att bli Goethe också
Joel:
Jävlar vad Goethe hade kunnat ta betalt för en artikel
Gustav:
Minns du att du på TC i fredags prompt uppmanade mig att inte sikta på att bli någon Fredrik Strage, utan att inget annat än en Goethe dög till. Jävlar vilken press
Joel:
Hahaha, det minns jag absolut inte. Men det var faktiskt roligt sagt av mig. Sikta på Goethe, i brist därpå Göte, skribent på Säffleposten
Gustav:
HAHAHA

God hates hipsters, eller En medvetet anakronistisk läsning av Bibeln i avseende att frambringa komisk effekt

Läser Andra moseboken och finner det märkvärdigt hur Gud tar så pass starkt avstånd ifrån surdegen, som ju var en envis hipstertrend som väl nu i och för sig får anses tämligen avsomnad (ja inte fan vet jag! jag bor i UMEÅ! jag är från BODEN!) och att Gud heller inte nöjer sig med att påpeka detta en gång, utan verkligen tjatar om det med formuleringar såsom: "I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel [...] Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd".

Vad Gud anser om dumplings, om det ännu är inne i Stockholm (ja inte fan vet jag! jag bor i UMEÅ! etc), framgår icke. Däremot läser jag med fascination Ruts bok, om hur moabitiskan Rut spenderar en natt med den välbeställde Boas, vars efterspel skildras sålunda: "Så låg hon där hos Boas ända till morgonen, men hon steg upp innan människor ännu kunde känna igen varandra; han ville inte att det skulle bli känt att hon hade varit vid tröskplatsen".

Och hur ska man tolka det där, annat än som historiens äldsta dokumenterade walk of shame?

En rolig sak med att vara gammal

Att man kan börja kalla män i tidiga tjugoårsåldern för "grabben" eller "gosse".

EXKLUSIV GÄSTRECENSION AV "ÖAR"!!!!!!!!

AVMÄTT KONFRONTATION

En splittrad konstellation människor skopas ihop för att pliktskyldigt vårda vad som borde vara en genuin familjär relation. Kulturredaktionen har kastat sig över Gustav Borsgårds debutverk inom teatern, ”Öar”. Joel Yngvesson läser ett verk som engagerar och roar.

När jag recenserade Gustav Borsgårds andra roman ”Min broder Georg” i vintras skrev jag: ”[...] det är inte handlingen som griper tag i en – den finns där, som sagt, väl utförd och noggrant genomtänkt, men det är vad som utspelar sig i de narrativa intermezzona som egentligen är intressant, som får en att stanna till och ägna ett större fokus på textens innebörd.” Om den förra romanens handling var sekundär i förhållande till dialogerna och vad som berättades däri så är den nyskrivna pjäsen ”Öar” en renodling av dialogen, en berättelse som helt och hållet utspelar sig i samtalen mellan människor.

Upplägget är till synes väldigt enkelt: fyra personer, en middag, tre akter – förrätt, varmrätt, efterrätt. Ridå. När manuset till ”Öar” damp ned i min brevlåda tämligen oannonserat i veckan så slogs jag genast av den spartanska inramningen: en titel och rollbesättning och så själva pjäsen i en lunta A4:or, det var allt. Ett verk skrivet i kreativt ursinne? En obegriplig harang av prosaiska infall à la Dagerman? Ett sätt att spara sina utskriftskrediter på universitetet? Oviss om vad som förelåg läste jag med brinnande iver manuset i ett svep.

Pjäsen beskriver den forcerade sammankomsten mellan en far och hans tre barn i faderns sommarställe. Det är uppenbart redan från första sidan att stämningen är kärv, krystad. Ett tydligt persongalleri etableras tidigt, med Åsa som den ansvarstagande och vuxna äldsta systern, Olof som den provokative och ständigt uppviglande universitetsdoktoranden samt Andreas, de båda andras halvbror, en ytterst tillknäppt karaktär vars repliker under hela pjäsen väl kan räknas på två händer. Carl, fadern, i sin tur kämpar för att agera god och ekumenisk värd, med sviktande resultat.

Dessa roller är tydliga direkt och förändras väldigt lite under middagens gång, snarare spelas de ut till max. Rollbärarna blir ivrigt eggade därtill av den lössläppte och alltmer berusade Olof, som tycks finna ett oerhört nöje i att gång på gång blottlägga sina syskons och faderns personligheter för sig själv och resten av sällskapet. Första akten domineras av Olof, och innehåller en veritabel zip-fil av komprimerad know-how inom cynisk humor värdig den bästa Strage-krönika eller mest välfunna Rocky-stripp denna sida av 00-talet. Innehållet är så tidsmärkt av den omedelbara samtiden – typ förra veckans krönika av Ann Heberlein – att manövern måtte vara avsiktlig. Det är definitivt roligt, speciellt för den målgrupp som i pjäsen motsvaras av Olof och Åsa, som också i själva pjäsen roas av diskussionerna. Skratten är skrivna som fonetiska haha:n i replikerna, vilket tillsammans med övriga tonsäkra samtida uttryck bidrar till dialogernas naturliga och moderna känsla pjäsen igenom.

Den pyrande konflikten mellan Olof och Carl bubblar under ytan från första början till sista akten när upplösningen ofrånkomligen inträffar. Dynamiken i pjäsen kan stundvis kännas lite för jämntjock; ratiot av förolämpningar från Olof och filosofiska och moraliska samtalsämnen är ungefär detsamma i alla tre akter, och karaktärerna håller sig som sagt inom sina egna, tidigt definierade ramar. Olofs filosofiska haranger kunde ha varit ointressanta, givna – men det intressanta med pjäsen är hur han med sitt malande prat ändå lyckas påverka de som sitter och uthärdar vad som borde vara en tröttsam monolog. Han vill provocera dem, få de att rycka till av obehag, reagera på något, vad som helst – som vore han ute efter att ta reda på om dessa människor, hans egen släkt, är verkliga. Som hans syster mycket riktigt påpekar är hans argumentation ett evigt kappvändande, ett sensationssökande debatterande för polemikens skull. Men varför ödslar han, med sina akademiska spetskunskaper inom så många fält, sin tid på vad han helt uppenbart håller för undermåliga och ovärdiga konversanter?

Svaret ligger både hos Olof själv och i den olyckliga ensemble som är middagssällskapet. De tiotusentals avverkade sidor i böcker som utgör Olofs kunnande väger fjäderlätt inför hans eget ointresse för livet och alla dess meningslösa motsägelser, blottlagda och övervunna, en gång själva gnistan som tände lusten att lära, nu enbart tomma variabler att ställa upp i redan lösta ekvationer, kasta runt som tärningar i ett spel som inte går att vinna. Likt en maskin någon glömt att stänga av radar han upp sina teorier bara för att själv avfärda dem, åt ena eller andra hållet som de han pratar med råkar svara på hans utspel.

Men detta uttråkade beteende har en annan effekt, nämligen att provocera fram ställningstaganden om livets villkor från människor som inte nödvändigtvis har intresserat sig för dem på samma sätt som Olof. I Åsas franka och okonstlade svar döljer sig något som Olof glömt eller aldrig haft: en enklare utgångspunkt till frågeställningarna, något som djupt fascinerar honom. Han vill på samma gång vara och inte vara sin syster, vara i hennes värld.

Carl och Andreas utgör en försiktig duo i sällskapet, men på olika sätt. Carl vill så uppenbart vara alla till lags – Andreas verkar uppriktigt inte bry sig om vad som pågår, eller ens att han stundom får agera bollplank för någon av Olofs underfundiga cynismer. Dessa två timida figurer förblir i princip oförlösta, även i slutscenens uppgörelse av de genomgående underliggande konflikterna. Det öppna slutet ger heller inget facit till att förstå hur de fyra karaktärerna går vidare efter middagen och allt som uppdagats under den – kanske förblir de i exakt samma disposition som tidigare?

En poäng med pjäsen tycks onekligen vara hur svårt det är att kommunicera med och verkligen förstå en annan människa. Är det något djupt tragiskt i att detta kan vara fallet med ens egen far, eller är det bara den föreställning som vi normalt gör oss, att våra föräldrar och syskon ska vara oss lika, stå oss nära? Händer det egentligen något om vi försöker att påskina denna skillnad? Är det ett konstruktivt förändringsarbete att bara konstatera olikheterna?

”Öar” känns som en naturlig och efterlängtad återgång till samtiden efter den förra romanen, och debuten inom manusförfattandet är välkommet. Gustav Borsgård behärskar uppenbarligen vitt skilda grenar av det skrivna ordet, och att språkbruket är en gedigen njutning torde väl vid detta laget knappast behöva påpekas om författaren. Hans första pjäs är ett modernt och angeläget verk som torde kunna appellera till folk långt utanför den kulturella lilla ö som är teaterscenen, och är definitivt ett underhållande och tankeväckande stycke väl värt att läsa.

Av: Joel Yngvesson
Textlänk: http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/oar

Den sista mustaschen

Under en religionslektion i dag fick jag möjligheten att för första gången besöka HUMlab - denna mytomspunna, underjordiska katakomb som står att finna sjutton alnar under universitetsbibliotekets mitt. Det var spännande att vistas i HUMlab. Allt därnere var väldigt high-tech, väldigt Jack Bauer, och jag kände mig alldeles som Dr. Strangelove där vi satt vid ett långt bord i ett veritabelt war room som för att diskutera kärnvapenkrigets vara eller icke vara. "Bomb those commie bastards back to ancient times!" vrålade jag och drämde min näve i bordet.

Nej, det gjorde jag förstås inte. Jag drack kaffe och snusade och försökte förstå om föreläsarens mustasch var ironisk eller ej. Detta upptog min tankeverksamhet så till den milda grad att jag inte kunde tillgodogöra mig ett enda ord om kristendomens tidiga historia. Till saken hör att föreläsaren var tämligen ung; vore han till åren kommen hade mustaschen naturligtvis bara varit en mustasch, men varje gång en förhållandevis ung människa bär mustasch känner jag mig nödgad att förstå vad den egentligen försöker säga.

När blev mustaschen en sådan tvetydig symbol? Och vem bar egentligen den sista oironiska mustaschen - alltså, vem var sist att bära mustasch innan ironin trängde sig på och fördunklade mustaschens ideologi? Chuck Norris? Tom Selleck? Monsieur, jag vet det ej.

Öar! - nu i bilder!

Ja, nu har tiden alltså kommit för release av mitt första verk inom den dramatiska diktningen, kallat Öar. Ledordet var tidigt fastslaget – tillbaka till samtiden – som en reaktion på den föregående romanen och dess 1800tals-pastisch. Det man gör är inte sällan en motreaktion på det man gjorde dessförinnan – ja, är det inte så!

Och eftersom Min broder Georg inte bara var en bok med ett högtravande språk, utan också en bok med högtravande ambitioner, nämligen att på ett storvulet sätt diskutera upphöjda ting, så var ambitionen denna gång att komma ner på jorden såväl språkligt som tematiskt. Kanske framför allt språkligt: inte någonstans kommer ni att finna ett semikolon.

En annan ambition var att skriva en extremt daterad pjäs. Öar är inget tidlöst verk: Öar handlar om sommaren 2011 och vill och ska också göra det. Annars är det en historia med enkel ramhandling, ett samtida familjedrama i tre akter om fyra stycken människor som alla kämpar efter att bli förstådda, och att förstå. Trevlig läsning!

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/oar

Även detta är tomhet

I skolan läser vi Bibeln, denna beryktade bestseller. Min favoritdel av Bibeln är den tämligen malplacerade Predikaren, ett egendomligt inslag av nio sidor illusionslös resignation, som går i klinch med det mesta av Bibelns övriga texter. Predikaren hade kunnat vara skriven av en lönnfet hedonist eller varför inte en 1900tals-existentialist med sitt budskap om att allt är tomhet, alla ska vi dö och det enda det är något bevänt med är mat och dryck. I Predikaren kan man läsa spännande rader såsom: "människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de" och "vin gör livet glatt, för pengar får man allt".

En annan spännande text är förstås Uppenbarelseboken, inte minst för att den är så hänryckt och förvirrat skriven. Men det jag framför allt tänker är att Uppenbarelseboken vore en perfekt manusförlaga till en filmatisering av Roland Emmerich, den galne tysken som gjort katastroffilmer såsom 2012, Independence day och The day after tomorrow. Här finns en diger uppsättning spektakulära monster (som skulle göra sig utmärkt i CGI) och annat storskaligt tumult. Will Smith kan spela Johannes.

Kanske borde jag skriva detta manus till Emmerich, som för närvarande sysselsätter sig med en bedömt pajig film som handlar om huruvida Shakespeare verkligen var "Shakespeare" eller inte, en fantastisk icke-diskussion som påminner om författaren Aldous Huxleys kommentar angående den s.k. homeriska frågan:

"Det man kommit fram till efter två tusen års tankearbete är att Odysséen och Illiaden antingen skrevs av Homeros, eller av någon annan med samma namn".

Oh well whatever nevermind

I dag är det min födelsedag. Malena väckte mig med tårta och en sällsam sång som löd: "Ja må han leva, ja må han leva...". Jag var mycket fascinerad av denna melodiska lilla visa. Jag kunde inte undgå att fundera över om någon på sin födelsedag väckts med versraderna "Ja må han dö, ja må han dö...", sekunderna innan de blir avrättade i sin yrvakenhet med en kula i huvet. Vilken bedrövlig födelsedag det skulle vara.

Men skit i det - nu är jag allså 27, och hade jag någon skam i kroppen vore det alltså dags att dö en drogrelated död alternativt hänge sig åt ett shotgun suicide för att få joina den här prestigefyllda klubben där Amy Winehouse nyligen blev invald. Men jag tror att jag skulle ha svårt att föra mig bland Hendrix och Kurt Cobain. Apropå Kurt Cobain så har jag alltid undrat hur pass mycket Seattles dåliga väder spelade in när det kom till grungerockens födelse. Man blir ju inte direkt sugen på trallpop i en stad där man aldrig ser himlen. Nu är det strax skoldags!

Söndagsmissödet, eller Knausgård-lovebombing, eller Dravel på hexameter

På grund av en olycklig brist i planering som bara kan skyllas
på mig, ingen annan, har jag varit tvungen att mödosamt läsa
Homeros och hans Odysséen om igen under loppet av dagen
inför en lektion som infaller på måndagens morgon bittida
som dessutom är min bemärkelsedag, vilket blir den 27:e
i ordningen, dessutom har följden blivit att tanken och talet
har följt hexametern från morgonen ända till helgkvällens skymning.
Ja, ock denna skrift bär det grekiska versmåttets kännbara signum
och jag blir i min tur en hängiven skald, en Ovidius skugga

... Och detta är ju i sig inget ont, då du skall läsa din Homeros ofta och i olika sammanhang. Erich Auerbach är en litteraturvetare som minsann läst sin Homeros och skriver angående detta att Homeros drar sig "ingalunda för att låta det vardagligt realistiska spela in i det upphöjt tragiska [...] Homeros står långt ifrån den stilåtskillnadsregel som senare skulle slå igenom nästan allmänt och som säger att en realistisk skildring av vardagen är oförenlig med det upphöjda och har en plats endast i komedin".

I Odyssén blandas med andra ord den stora, upphöjda hemkomsten med husliga scener om fottvagning, vilket sett med dagens ögon lätt väcker löje. Och det får mig ju osökt att tänka på Karl Ove Knausgård (av ingen annan anledning än att jag redan dessförinnan tänkte på Knausgård, eftersom jag alltid tänker på Knausgård) och hur denne med lätt handlag blandar blöjbyten och babyrytmik med essäistiska utvikningar om döden och andra s.k. "eviga frågor". Och ingenstans väcks något löje, ingenstans liknar det komedi, för Knausgård är mycket men inte fan är han särskilt rolig. Och vem behöver vara rolig om man genom att blanda det vardagliga med det upphöjda kan vara en veritabel arvtagare till Homeros!

Morgonmissödet, eller DN:s kritikerkår, eller Recension av en recension, eller Blogg à la Schulman

I dag klev jag upp 08.00 för att vara i skolan 09.00 - trodde jag. Men föga anade jag att jag spelat mig själv ett spratt genom att ställa min väckarklocka på 07.00. När jag väl blev varse denna missräkning var det försent att somna om. Så nu sitter jag och chefar med en kopp java och tar det piano. DN fredag har ju kommit, det är min bästa DN, Fredrik Strage och ibland Bengt Ohlsson, dessutom får Hanna Hellquist till det ibland. Som i dag, då hon skriver att hon skiter i om Ola Lindholm knarkat eller inte. Det skiter jag också i, därför bekräftar hon min värld genom att skriva detta. Man tycker om att få sin värld bekräftad. I övrigt är Jägarna 2 recenserad. Jag tycker att originalet Jägarna är en hutlöst överskattad film som dessutom stigmatiserar min demografiska grupp (norrlänningar). Men folk verkar ju tycka om den och det är väl kul när folk är glada. Erik Helmerson har recenserat Jägarna 2 och ger den gott betyg. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Erik Helmerson, han är lite för ojämn, blandar högt och lågt lite för ofta. Han skrev en bok om (medelklass)manlighetens kris för ett tag sen som verkar pajig. Å andra sidan är han bättre än Jane Magnusson, som gör varje filmrecension till ett brandtal för genus. Och det får man väl göra, men jag vill ju också veta vad fan hon tyckte om filmen. Jag undrar om hon är dotter till genusforskaren Eva Magnusson, det hade förklarat så mycket. Annars finns ju Johan Croneman, mannen med den malplacerade frisyren, som i regel har en vass penna och som ofta hittar ingångar till att kritisera saker från en spännande vinkel. Han är för övrigt barndomskamrat med Plura, men nuförtiden är de väldigt olika, väldigt olika. Och såklart finns Jonas Thente, som väl är klarsynt och initierad, men tyvärr lite för benägen att kokettera med sitt människoförakt, dessutom tillhör han släktet av män som helt enkelt anser sig ofelbara: särskilt minns jag en intervju med Paul Auster där Thente misslyckats med att få något intressant ur Auster (hur fan är det möjligt) och beslöt sig för att skylla allting på att Auster var omedgörlig och disträ. Sådant svammel sänker Jonas Thente. Men åter nu till Jägarna 2 - "Jag har alltid varit förtjust i Rolf Lassgård, i synnerhet i de fåtaliga produktioner där han slipper slowmotiondansa i uppknäppt vit skjorta", skriver Erik Helmerson. Det tyckte jag var roligt. Jag skrattade till högt när jag läste det för jag kunde exakt föreställa mig en svettig Lassgård i lite för tajt skjorta på dansgolvet i nån generisk Colin Nutley-rulle. Erik Helmerson lyckades med att bekräfta min värld och för det får hans recension av Jägarna 2 tre av fem Börsharar.

Det är bara klyschor med hela skiten

Den alltför grundläggande nivån till trots - litteraturvetenskapskursen är alright. Det är roligt att påminnas om hur berättelser otvunget anpassar sig till en viss sorts dramaturgisk uppbyggnad utan att man som författare är medveten om det. Mina egna två (2) romaner fyller vartenda jävla kriterie på hur en tämligen förutsägbar historia av hävd bör se ut, och det har jag inte gjort med flit. Sånt finns i hjärnans muskelminne. Man kan förstås anstränga sig för att bryta mot dessa normer, men tyvärr blir sådana experiment ofta osköna att läsa.

Jag har också fått ett tråkigt svar på vad känslan av att karaktärer man skriver om "lever sitt eget liv" beror på - det är inte alls Gud som talar till en, det är genremedvetenhet. Ingen divine inspiration alltså, utan bara gamla formler och arketyper som intuitivt känns igen och misstas för unika idéer, vilket lurar en att tro att det är Herrens röst man har att göra med. När det egentligen bara är uråldriga klyschor som ekar i själens valv.

Det är för övrigt lustigt hur jag ser ut nu, avgjort klyschig där jag vandrar runt i Humanisthuset med min lilla portfölj och min kavaj, utan kamrater och liiite för gammal för att ännu vara student. Det är som om jag hoppades på att om jag bara stannar kvar i Humanisthuset länge nog och bär tillräckligt gubbiga kavajer så kommer man till slut att ta mig för en docent och liksom ge mig ett kontor sådär i förbifarten.

Clownen Jac(kson)

"Min herre - Ni är påfallande lik Hjalmar Bergman", sade Joel till en sorglös pensionär som vi hamnade bredvid på en sunkig uteservering i somras; och det var han verkligen! Originalet Hjalmar Bergman är måhända inte lika sorglös, men alltjämt en mycket god författare till bl.a. Clownen Jac, vars huvudkaraktär, Clownen Jac - och denna personliga reflexion fick jag verifierad av en bergmankonnäsör till universitetslärare i dag - bär besynnerliga likheter med den hänsovne artisten Michael Jackson.

Såväl clownen Jac som Michael Jackson framstår som 1) ett par naiva, barnsligt oskuldsfulla och närmast asexuella figurer som 2) närs av sitt showmanship samtidigt som det förgör dem inifrån och i slutändan blir deras undergång, alltmedan de 3) bor på egendomliga, nöjesfältsliknande ägor där zebror springer runt och sånt.

Men det här saknar ni referensramar att förstå och intresse att bry er om, så glöm allt jag sa, ja, glöm det bara

Ljus, bli till (sms)

Gustav:
Carl von Linné, som deltog i debatten kring den av Gustav III utlysta bibelöversättningen (som färdigställdes först 1917), ansåg att frukten från kunskapens träd torde ha varit en banan samt att Adam och Eva knappeligen lär ha rustat sig med fikonlöv då dessa löv "äro icke för ändamålet tjänliga" lol
Joel:
Haha. Fatta om bananen, utöver sin uppenbara fallik, även skulle ha förknippats med kvinnlig synd
Gustav:
Tanken med bananen - eller ja, det var nån bananliknande frukt - var att de sades vara tvekönade. Fikonlövet var orimligt p.g.a. sin giftighet
Joel:
Kul att han anser just den delen av Bibeln som orimlig

Jag är monstret

I dag kickade skolan i gång - och det är väl ljuvligt! Å, människan mår bra av aktivitet; tvingas hon inte handla, kämpa, prestera - ja, då blir hon en idisslande ko som glömskt står och tuggar sitt gräs.

I höst är tanken att jag ska läsa 200%, nämligen båd' religions- och litteraturvetenskap. I dag började litteraturvetenskapen. Och det är ju löjligt egentligen att jag, som är ett sånt monster, ska läsa en A-kurs i litteraturvetenskap. Det är som att låta Gretzky spela i knattelaget (om Gretzky-liknelser fortfarande har bärighet, jag är inte så införstådd i ishockey).

Men vad ska man göra? Jag läser litteraturvetenskapen pro forma, för att få min reella kompetens på papper, verifierad genom högskolepoäng, ty det som inte syns har vi så svårt att tro på. Kort sagt, kunskap behöver styrkas av dokument för att kunna bevisas vara kunskap och det kan man tycka vad man vill om, men sådana är spelreglerna som är oss givna.

The human riff

Nu finns min recension av Keith Richards Livet att läsa i senaste numret av Vertex (6:2011). En lättsam bok, som förlänats en lättsam recension.

Lucid dreams

Jag brukar ibland döma ut människor som berättar om sina drömmar som varandes lågbegåvade människor, eller åtminstone människor som borde ägna sig åt lite självrannsakan, ta en time-out och fundera över hur de vill att deras framtid ska se ut. Varför? Det kan man läsa här: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/04/uppvaknandet-ar-ett-fallskarmshopp-fran.html

Men eftersom jag är en man full av tvetydigheter och paradoxer - det är det som gör mig så intressant - ska jag nu ändå berätta om lite drömmar jag haft. Men detta med fokus på klardrömmen, den s.k. lucida drömmen, som man kan uppleva när man sover så lätt att endast ett sprött marängskal skiljer vakenhet från dröm.

Det roliga med dessa klardrömmar är alltså att man är helt eller till viss del medveten om att man drömmer. Det finns en enorm tillfredsställelse i att genomskåda en pågående dröm som just en dröm, och sedan ha drömvärlden som en laglös arena där den reella världens riktlinjer upphört att gälla. Märkligt nog har jag insett att det jag uteslutande brukar syssla med i dessa förslavade drömmar är att plundra, knulla och på andra sätt leva jävel. Jag vet inte om det säger något om mig som person; det är i sammanhanget hursomhelst en parentes.

Två värdefulla saker har jag i alla händelser lärt mig genom experiment utförda under dessa klardrömmar:

1. Statisterna i ens drömmar är måna om att upprätthålla illusionen om att drömmen är verklighet. Vid ett tillfälle i en klardröm tågade jag fram till nån perifer karaktär och klargjorde högfärdigt att jag var mycket medveten om vad de höll på med och att jag visste att jag i själva verket befann mig i en dröm. Denne birollsinnehavare ville inte veta av det utan insisterade på att det inte alls rörde sig om någon dröm. Allt i drömmen tycks således tjäna syftet att bedra; alla drömmens komponenter samspelar för att bevara bländverket. Detta illustreras också av exempel 2.

2. Det finns en väsentlig skillnad på ens drömkropp och ens verkliga kropp. Detta låter kanske som en truism, men ett annat experiment tydliggjorde diskrepansen på ett intressant sätt. Det var nån jävla dröm, jag befann mig hos Djävulen eller liknande vilket var rätt osoft, men jag misstänkte också starkt att det bara vara en dröm (för det är ju rätt overkligt att man bara skulle hamna hos Djävulen helt plötsligt, ja hela scenen haltade i trovärdighet). Jag bestämde mig då - i drömmen, alltså - för att prova det klassiska knepet att nypa sig i armen för att vakna.

Så skedde. Men jag vaknade inte. Och nu drabbades jag av en mild panik för Djävulen strök runt hörnen och nypa-sig-i-armen-tricket fungerade uppenbarligen inte. Jag nöp och nöp men vaknade inte. I en fasansfull sekund tänkte jag att det inte var någon dröm. Men - och detta är det märkvärdiga - plötsligt kunde jag förnimma min egen kropp liksom bakom drömmens kulisser. Medan jag fortfarande deltog i drömmen kunde jag avlägset känna tyngden från min egen kropp i sängen. Och den fysiska kroppen nöp sig inte i armen. Den fysiska kroppen låg och sov.

Den verkliga kroppen var tung, sävlig och orörlig. Men jag märkte - fortfarande inne i drömmen - att jag genom en enorm kraftanstränging faktiskt kunde röra på min reella kropp utanför drömmen. Min vilja i drömmen kunde påverka min fysiska, sovande kropp! Och eftersom Djävulen började bli riktigt obehaglig samlade jag mina krafter och med uppbådandet av all styrka kunde jag förnimma hur min fysiska kropp sakta rörde sin ena arm mot den andra.

Och inte förrän den fysiska kroppen nått sin egna arm och kunde nypa i den - jag kan inte nog understryka hur ansträngande detta var, hur mycket fokus som krävdes - så vaknade jag. Slutsatsen man kan dra är alltså att även här, precis som i exempel 1, strävade drömmen efter att bedra, detta genom att få mig att tro att min drömkropp var min riktiga kropp. Drömmar gör således allt som står i deras makt för att inte avslöja sig.

Känslan av att förnimma sin fysiska kropp utanför drömmen var i sanning en sensation. Jag tänker på Neo i Matrix där drömkroppen finns i dataprogrammet medan den verkliga kroppen ligger fängslad i en vattentank. Det var en obehaglig och lite klaustrofobisk känsla att vilja, men inte kunna, påverka sin fysiska kropp utan stora kraftsamlingar. Lite grann som att vara medvetet död, tror jag.