På vift i Hogwarts

I syfte att fylla en lucka i min populärkulturella bildning har jag nu bestämt mig för att tillgodogöra mig Harry Potter. Då jag ogärna läser löjliga små barnböcker väljer jag emellertid att se ett knippe löjliga små barnfilmer i stället. Nyligen såg jag klart den första Harry Potter-filmen. Följande saker förvånade mig:

* Harry Potters hemförhållanden - inte hade jag någon aning om att han hade det så illa ställt att han blev "fritzlad" av sina släktingar.
* De karikatyrartade figurerna - tja, det är väl vad man kan förvänta sig av en sådan här historia, men jag blev ändå slagen av frånvaron av verklighetsförankring.
* Att historien tycks vara så "visuell" - d.v.s. så beroende av sina spektakulära bilder - vilket jag inte begriper hur J.K. Rowling lyckas gestalta på ett intressant sätt i sina romaner. Att åse sporten quidditch på film var tråkigt, så jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara att införliva läslust i detta spektakel med blotta bokstävers hjälp. Men det är väl något slags skicklighet, som hon uppenbarligen har.

I övrigt är jag som lärarstudent tveksam till friskolan Hogwarts existensberättigande. Själva skolmiljön upplevde jag väldigt otrygg för att inte säga direkt skadlig (trappor som flyttade på sig, stora trehövdade hundar på vinden). Pojkar och flickor hålls åtskilda vilket strider emot modern queerteori och påprackar de stackars barnen en fixerad könstillhörighet som inte nödvändigtvis har motsvarighet i deras själar. Vidare framstod det tydligt att lärarna valde att favorisera vissa elever, exempelvis den där jävla talande hatten som hyllade Harry Potter redan på förhand. Det Hogwarts verkar ha missat är att skolans kanske viktigaste uppgift är att tvätta bort den typen av social reproduktion.

Under min nästa praktikperiod borde jag därför besöka Hogwarts för att lära dem ett och annat om hur modern pedagogik går till, skyffla undan alla könskategorier och ge samtliga elever samma undervisning oavsett om det gynnar dem eller inte, problematisera alkemiundervisningen - det är väl olika från häxbrygd till häxbrygd? - samt ta bort allt trollstavsviftande och quidditch och andra onödigt praktiska övningar för att i stället måla känslor med akvarell på spröda pappersark och ja, med ett ord göra undervisningen sämre.

Nära havet vill jag bo

Nu är jag tillbaka från Saxnäs vilket har varit mycket trevligt: bad, fiske, avkoppling samt god mat och dryck. Men det jag främst kommer att minnas från helgen är att Lasse på lördagskvällen drog det roligaste skämt jag någonsin hört. Och det var väl förmodligen ett "you had to be there-moment" som omöjligt går att göra rättvisa genom att förklara här. Att försöka återberätta skämt, särskilt i skrift, är ett dödsdömt projekt. Men det gick i alla händelser ut på följande:

Mitt i en livlig midnattsdiskussion förblev Hannes tyst en stund, sökandes en formulering i huvudet, innan han i ett utbrott av ömhet gentemot Lasse klargjorde att Lasse: "är som någon annans grymma spellista på Spotify - och alltid inställd på shuffle".

Lasses hjärta blev förstås varmt av den vackra komplimangen, men jag kunde inte låta bli att kommentera att jo, det var en mycket fin komplimang i detta sammanhang, men om man skulle höra samma sak sägas som en filmreplik i någon skitnödig indierulle av Zach Braff skulle repliken få en annan och nästan motbjudande laddning eftersom det skulle framstå så tydligt hur repliken strävar efter att vara hipp och kontemporär genom att alludera till hippa och kontemporära ting (såsom Spotify).

Det var då Lasse inledde en hatfull harang där han föreställde sig hur man någon gång i framtiden slentrian-laddar hem en "åttonde generationens urvattnad Wes Anderson-film" som man bara orkar se en timme av, hur en replik liknande Hannes komplimang då skulle dyka upp, och hur detta s.a.s. skulle utgöra droppen; få en att stänga av datorn, resa sig ur soffan och med eftertryck konstatera att: "nu är det fan över, det räcker så, nu blir det bara Rapport och Landet runt för resten av livet".

Jajaja, you had to be there. Men för mig var det tametusan mitt största gapskratt på 7-8 år så det tackar man alla inblandade för!

So this is my farewell to you

I helgen drar jag på Kick-Off i Saxnäs med rockbandet TV & Nightmares, som ett slags epitafium över sommaren 2011, där vi sammanfattar forna begivenheter, äter kräftor samt förutspår möjligheter och begränsningar med den kommande hösten (i diagramform). Hoj hoj vad kul!

(Landskapet på bilden har inte nödvändigtvis så mycket med Saxnäs att göra)

We ride together

Skulle man inte kunna tänka sig att det i dag - då man gör zombieromaner utifrån Jane Austen (Pride and prejudice and zombies) och andra lustiga postmoderna genremixar - skulle kunna finnas en marknad för klassiker översatta till ett slags afroamerikanskt gettospråk? Fattar ni?

Inledningen av Virgina Woolfs Mrs. Dalloway - "Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself" - skulle alltså kunna översättas till typ - "Yo, dat Dalloway-bitch said she was cashin' up for them flowers n' shit herself, dawg".

Man kan ju inte utgå från att allt ska läsas på den vita medelklassens jävla skitspråk för det språket talar ju inte alla. Och jag, som ju i och för sig är ganska vit, har trots allt sett en del på The Wire och skulle därför passa väl för att ta mig an en sådan uppgift.

Avslutningen av Främlingen av Camus - "För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig nu blott att önska att det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän" - kortar jag nog helt enkelt ner till det mer kärnfulla: "Haters gonna hate".

En doktors dagbok

Har ställts inför ett dilemma under utrensningen av min fars gamla skrifter: hans dagböcker. Är det något jag borde läsa? Är inte dagböcker något som bör vara förborgat alla utom själva dagboksskribenten? Kanske stöter jag på någonting jag inte vill veta?

Jag har min bild av pappa, och kanske borde jag nöja mig med den. Den han var för mig. Samtidigt vet jag att han var mer, sådant som jag aldrig hade mognad eller förstånd att uppleva, och de senaste åren har det börjat intressera mig. Han skrev, han regisserade pjäser. Det är det jag kan känna störst sorg inför. Att han inte levde länge nog för att jag skulle bli redo att diskutera dessa saker med honom.

Jag kommer inte att läsa hans dagböcker från tiden då jag levde. Skräcken att stöta på något fruktansvärt - han kanske hatar mig, även om jag verkligen inte tror det - är för stor. Däremot läser jag hans ungdomliga skrifter. Och det gör mig glad. För jag slås av att han som ung ägnade sig åt liknande tankar som jag. Och det är ett sätt att känna tillhörighet. Och det är ett sätt att suga livsvisdom av en pappa. Och det är dessutom tidvis bra prosa.

Ett utdrag följer, som handlar om allmängiltiga ting och inte är tänkt att blotta honom, men som jag fann tänkvärt skrivet av en tjugoåring och som jag tycker det vore trist om ingen annan fick läsa:

Paris, lördagen den 26:e december 1959

Klockan halv ett gick vi på mässa i Madeleine. Här upplevde jag lugn och frid, ty människorna voro tysta, fångade och fasthållna av dramat vid altaret; koncentrerade på prästen och inte på varandra. Skön orgelmusik beledsagade mässan. Det var huvudsakligen verk av Bach kunde jag höra, bl.a. ett preludium i E-dur. Vaxljusen brunno intensivt. Jag tycker mycket om levande ljus. De voro vackra här i detta stora dunkel och böjde sig av värmen från varandra. Jag lade märke till att mycket få kvinnor hade något som täckte huvudet.

Man tänker vackra tankar när man är välstämd, harmonisk. Man blir lätt välstämd i en katolsk kyrka men det går över då man kommer ut i ljuset. De tankar man tänkt därinne synas ofta romantiska i ljuset av dagen. Man får sällan något med sig ut. Det är som kväll och morgon. "Night thoughts are no good in the morning", skriver Hemingway.

Det verkar som om grundorsaken är att tankar i mörkret inte tål ljuset. Mörkrets tankar är inte elaka och fula. De är vackra och ljusa och romantiska. De strävar mot ljuset. Men när ljuset kommer verkar det som de inte längre behövdes ty då är själva ljuset tillräckligt.

I ljuset tänker man inte så mycket, grubblar inte, filosoferar inte. I ljuset lever man med sina yttre organ, armar, ben, ögon och öron. I ljuset uppfattar man realiteter och utför realiteter. I mörkret lever det inre upp. Hjärnan för sitt liv. Man drömmer, fantiserar och vilar sitt yttre från intryck och aktivitet och låter sitt inre framlocka stämning och harmoni.

Ja så är det! Dunklet - romantiker. Ljuset - realist.

I går på Carmen så tänkte jag på döden. Inte romantiskt grubbel utan jag tänkte realistiskt på döden som den realitet den är. Jag kan när som helst dö, en bil kan köra på mej, något kan ramla från ett tak och andra yttre faror. För att inte tala om de inre faror som kan rubba homeostasen.

Men måtte man länge än få njuta av livet - dess ljus och dess mörker. Det är grundrytmen till allt liv. Är man död kan man å andra sidan inte sörja, ty man har inget sinne att uppfatta döden med. Men att dö under lång tid är hemskt. Hemskt för den som älskat, för den som älskar, kanske svårast för den som gjort någon illa.

Vad är då livet? Man behöver inte bekymra sig om livet, ty det sköter sig själv. Livet är inte ett ting, livet är bara. Om någon frågar mig vad klockan är svarar jag t.ex. "klockan är halv tolv"; om någon frågar mig vad jag är så svarar jag: "jag är medicine kandidat". Men om någon frågar mig "Vad är livet?" så fordras till verbet vara ingen predikatsfyllnad.

Vad är livet?

Svar: Livet är

Everybody loves your life but you

Lillebror skickade mig denna bild från Gröna Lund. Blir så förbannad när folk försöker sko sig på ens franchise. Blir nog att skicka in en stämningsansökan ganska snart.

Se bara på den lilla flickan som flyr fältet, uppenbart besviken då hon hade väntat sig raljant fyllehybris och lovebombing av Ulf Lundell.

Aldrig nånsin stanna nånstans

Nu är jag åter i Boden (!), då jag nödgats åka hit för en blixtvisit under vilken jag skall städa ur min pappas gamla dagböcker och manuskript ur storebroders källare (storebroder skall flytta till Australien eller något i den stilen).

I går klev jag på nattåget i Uppsala, milt berusad efter en trevlig avslutningssejour på Norrlands nation. En geting följde med mig in genom tågdörren och satt på fönstret vid min plats ända till Gävle, då den till sist lyckades irra sig ut i det fria igen. Man kan undra hur det kommer att gå för den getingen. Kommer den att hitta hem? Om inte: kommer den att finna sin plats i det främmande, i det nya? Monsieur, jag vet inte. Men en sak vet jag. Att det var jävligt irriterande att ha den surrande vid sitt fucking huvud.

För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan

Augustiturnén innehöll också något lugnare inslag - som när vi besökte ett författarsamtal med den oefterhärmlige Karl-Ove Knausgård! Där framme sitter han efter genomfört litteratursamtal och väntar på att signera min bok. Jag är ju kär i Karl-Ove Knausgård, och fick alltså lite hög puls och sådär när det kom till att vi skulle träffas. Karl-Ove Knausgård log mycket vänligt och det är definitivt någonting skevt med att jag läst om hela hans liv i självutlämnande detalj medan han inte vet ett dyft om mig. Men det betyder ju inte att jag känner honom. Jag kan alltså inte direkt säga åt honom att jag gillar honom. Däremot kan jag säga att jag gillar det han skriver, vilket jag alltså gjorde i sin allra kärnfullaste form.
"Jag tycker mycket om det du skriver", sa jag.
"Tack ska du ha", sa Karl-Ove.

Och här är själva kråkan som han nedplitade i mitt ex av Min kamp Del 2 och det är ju en ruggig handstil, så jag vet inte riktigt vad som står, men om någon är duktig på kalligrafi eller motsvarande och kan dechiffrera Knausgårds text så är jag tacksam.

Augustiturnén (vomit draft), eller Skälvan och ovibb i Stockholm

Sommaren 2011 var slut och det hade väl varit en bra sommar, en alright sommar, men ändå var det något som saknades, det kändes med ett ord som om man fallit på målsnöret, som om sommaren aldrig riktigt fått brinna opp, ja som om sommaren 2011 var en fisk som slet sig. Jag satt på tåget från GBG, jag läste Thompson och nära mig satt en kvinnlig narkoman - stort blonderat hår, midjekort skinnjacka, tajts - på kanske 45 och talade med en stackars medresenär om behandlingshem, men det sket ju jag i för jag läste Thompson och allting var sorglöst, enkelt och lätt. Och jag kom fram till Stockholm och jag träffade Joel och PH, och vi lyssnade på Miles Davis och Victor anslöt och jag hade med mig Johnnie Walker som dracks i giriga klunkar och vi gick väl ut någonstans... var? Jag vet inte. Det är fyra dagar sedan och jag minns inte var. Och på tisdagen vaknade jag och detta på ett bra humör, och jag och Joel flanerade längs Söder och satt på Monteliusvägen och rökte och såg ut över tunnelbanevagnarna och Stockholms jävla Waterfront och Stadshuset och Riddarfjärden och vi tog en lov förbi Medborgarplatsen och lät oss lockas av en uteservering där vi satte oss ned och beställde vad vi nu ville äta, struntsamma vad det kostade, det är en sak som saknar betydelse. Och mätta och belåtna tog vi oss vidare och kom till Mariatorget och där satt PH och där satt Victor och de hade redan börjat öla och jag erfor en monumental vibb och lade genast in mitt veto för att vi skulle bortse från det biobesök vi hade planerat och i stället ge oss hän till kvällen - framåt framåt framåt - och det visade sig vara en välfunnen idé för det som följde var ett av mitt livs bästa kvällar; vi var ute på en genuint farlig fylla och vi var gränslösa och vettlösa och jag ville prata med alla, allt allt allt, varenda människa jag såg ville jag veta ALLT om, jag längtade efter innerliga samtal med varenda en, och en man som var lik Jens Lapidus började gräla med mig och en kvinna som kunde konst talade med mig och jag talade tillbaka - Gud vet vad smörja jag kan ha hasplat ur mig - och vi spelade pingis på ett ställe och visakortet dansade polka i baren och jag inbillade mig att något stort var på gång, att vi åstadkom nånting, att det som hände var viktigt och nu nu NU. Och sedan var det onsdag. Och jag vaknade och kände att hela dagen hade gaddat ihop sig emot mig; Joel sov ännu och jag insåg att enda sättet att ta sig an denna dag var med en nacksving, så då gjorde jag det; jag kastade mig i duschen och jag rakade mig och jag gav mig ut och inhandlade en överdådig frukost med bacon och ägg och kaffe och toast och Joel fick förstås vibb när jag återvänt med all denna mat så då åt vi den och lurade på något sätt bakfyllan, för båda mådde vi som prinsar när vi gav oss ut på Söder, bägge på ett utomordentligt surrealistiskt humör, som vore vi deltagare i ett riksomtäckande lajv, och vi begav oss till Sergels Torg och halkade in på en utställning av Slas som var vibb och vi satte oss på Dovas på Sveavägen och påbörjade dagens drickande, för det kändes som det naturliga sättet att fortsätta; och en man jämte oss var mycket lik Hjalmar Bergman varpå Joel sade: "Min herre, Ni är påfallande lik Hjalmar Bergman" på den otidsenliga jargong som vi av någon dunkel anledning i det förflutna gjort till vår, och mannen var väl med på noterna och vi satt där och allting kändes på låtsas, Stockholm en laglös arena, och vad skönt det är när allting är på låtsas, så vi drack upp vår öl och gick förbi systemet och köpte varsin sjua whisky - för allting var ju på skoj - och gick därefter förbi Schulmans ironiska bokhandel för att på skoj kunna meddela honom att han var "alright", men han var inte där, så vi gick vidare mot PH, och allt var fortsatt surrealistiskt och viss ovibb infann sig när PH inte var hemma, men det visade han sig senare vara, så vi gick in dit och Victor var också där och det som ägde rum i den lägenheten - jag vet inte - men det fanns någonting, något slags stämning, en förtrolig stämning som inte var på skoj och som sade att allt var möjligt, allt kunde sägas, allt MÅSTE sägas och det NU. Så vi utbytte våra hemligheter och tog av oss i bar överkropp, no homo, och jag och Victor berömde varandras överkroppar och Joel fick övermåttlig vibb av ett förord till en gammal lundellbok. Men där kunde vi inte stanna - ingen tid ingen tid - för Victor skulle i väg och PH skulle till Umeå så jag och Joel tog oss hemåt och Valter anslöt och vi delade alla en sista kväll, en gränslös kväll, som jag inte kunde berätta mycket om ens om jag ville, men som jag vet slutade med att alla sov och jag badade i badkaret, liksom på skoj, eftersom Dr. Gonzo gjort det hos Thompson, när tanken slog mig att vad fan gör jag i ett badkar när alla sover och jag är 27 år gammal och i morgon är jag äldre än så, så då gick jag och lade mig.

Tramps like us (sedan en tid tillbaka även i bilder)

Det var den 13:e augusti 2011, sommarjobbet var slut och det var dags att lämna Strömstad och... men - vad nu? Det där är ju inte Strömstad - det är ju Ölskålen i motljus på Martins balkong! Vi börjar om.

Det var den 13:e augusti 2011, sommarjobbet var slut och det var dags att lämna Strömstad och detta inte utan visst vemod. Jag kommer att sakna mina arbetskamrater - i synnerhet den fantastiske Buba - men mest av allt lär jag sakna Svarta Blixten, vespan som tagit mig runt nejderna sommaren lång. Farväl, Svarta Blixten! Må din motor humma länge än!

Glöm allt trams om att Plura skulle utgöra sommarens sista kändisspotting - på väg till bussen mot GBG stötte jag ihop med Oscar Linnros, denne hyllade soulpopartist (som jag dock föredrog som rappare, men det höll jag för mig själv). Linnros verkade vara en hygglig kille och ställde gärna upp på en bild. Inför poseringen lade han handen på min axel och jag antar att jag kunde gjort detsamma, men det kändes typ lite bög, alltså inte i bemärkelsen homosexuellt utan helt enkelt lite för corny sådär, och inte heller kunde jag ju låta händerna hänga slappt längs mina sidor som nån jävla idiot, så jag slog dem i kors vilket tyvärr ger min stance ett något reserverat uttryck. Man kan även se hur jag står lätt hukad av hänsyn till Linnros ringa längd. Ja, fotot är i sanning ett veritabelt smörgåsbord av symbolism och arketyper. En enad kår av konstkritiker i Berlin hävdar ex. att vinkeln på Linnros arm sammanfaller till punkt och pricka med det gyllene snittet.

Efter detta intermezzo fortsatte jag till Göteborg, som sammantaget får anses vara en stad som är "alright". Egendomligt nog stoltserar göteborgarna dock med en staty av Stalin, och det var ju lite förvånande - men vem är jag att komma utomsocknes ifrån och lägga värdering i det ena eller andra? I veckan fortsätter jag mot Stockholm och Joel. Nu jävlar skall vi vaska sommarjobbspengar!

Sommarens sista strömstadskändisspotting

Kändisspottad: Plura Jonsson, köpte en limpa Blend rosa (no homo)

Det var lätt! /Tomas Tranströmer

Hej hoppsan jag är full. Men när vi ändå talar film - what's with all the reboots?? Innan den rådande franchisen ens hunnit kallna skall båd' Superman och Spiderman alltså omstartas, trots att de senaste filmerna rörande dessa superhjältar släpptes så sent som 2006 och 2007. Med ett ord: Hollywood har fått dille på reboots för under finanskris satsar man enbart på beprövade kort, och i regel är ledordet "mörkare" för gängse reboot eftersom det funkade så bra för Bond och Batman, men man undrar - man kan inte undgå att undra - när självaste superhjältekonceptet egentligen skall bli olönsamt för nog börjar det bli jävligt ängsligt och skevt att betala 100SEK för bioversioner av aparta världsförbättrare såsom Green Lantern (karln går för fan runt MED EN LYKTA)

I någon sång nån gång ska jag berätta allt

Unrecognizable

I kväll såg jag Unstoppable, en av dessa könlösa Tony Scott/Denzel Washington-kollaborationer som dyker upp med jämna mellanrum och som inte sällan innehåller en förnumstig working-class-hero generiskt spelad av Denzel Washington samt en rälsbunden (förlåt, rälsburen) farkost som av varierande skäl färdas lite för fort.

Men det hör inte hit. Det intressanta är att B-actionskådisen Jeff Wincott - känd från sådana filmer som Martial Outlaw, Fatal Combat och The Killing Man (vilken titel!) - dök upp i en biroll. Och det är egentligen inte heller intressant. Det intressanta är att jag över huvud taget vet vem fan Jeff Wincott är.

Under min högstadietid ägnade jag nämligen ofattbart mycket tid åt att titta på B-actionfilm. Och då snackar vi inte bara högkvalitativ B-action i Steven Seagals eller Van Dammes skola. Inte heller snackar vi Dolph Lundgren och Chuck Norris - nej, vi snackar min själ inte ens Michael Dudikoff - ty alla de nämnda aktörerna är rena rama karaktärsskådespelarna i jämförelse med de fullkomligt barocka actionhjältar som rumsterade i min VHS. I de filmer jag såg axlades hjälterollen av orimligt perifera actionskådisar som Brian Bosworth, Miles O'Keeffe och - ja, just det! - Jeff Wincott.

Och inte har jag ägnat Jeff Wincott en tanke på minst tio år (varför i helvete skulle jag göra det?) och när jag återsåg honom var det också bara med den avmätta igenkänningens småroade fnysning, men jag visste samtidigt att ingen annan jag känner vet att det där är Jeff Wincott, det vet bara jag, och det betyder ju inte att jag är bättre än någon annan (ja kanske gör det mig rentav sämre), men det var åtminstone något som var mitt eget, ett slags spetskunskap, en länk mellan mig och det förflutna, något som gör Gustav till Gustav.

Låt den komma. Låt den falla

Nu är min examensuppsats upplagd i databasen Diva for the good of all mankind. Den kan ni läsa ifall ni vill veta hur en slipsten skall dras, eller om ni över huvud taget bara är förtjusta i information som inte kommer att tillföra era liv någonting:

http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:421157

Walden, eller Skittråkigt i skogen

Läser Walden av Thoreau (amerikansk filosof som under mitten av 1800-talet tillbringade två år i en stuga i skogen och skröt - sorry - skrev om det) och man hade ju kunnat hoppas att Thoreau för överraskningens skull kom fram till att det är svintrist att sitta ensammen på en stubbe och äta mossa, och att det enda som det egentligen är någonting med är fotbad och Nintendo. Det hade i alla fall känts lite fräscht, även om fräschör är en märklig sak att kräva av en 150 år gammal bok.

Men det finns så många än i dag som gärna prisar en natur som de i själva verket bara vill uppleva i små doser, eller snarare föredrar man väl ett slags illusion av natur, sin bild av hur naturen är eller skall vara, framför den egentliga (ganska jobbiga) naturen. Jag gillar väl också natur, jag motionerade i de västkustska omgivningarna härom kvällen och kände mig nästan religiös, kvällssolen sjönk så fotogeniskt över Källviksbukten och jag såg svanar och några troskyldiga små får som glömskt tuggade sitt gräs. Men sen ville jag ju gå hem och kolla facebook. Och tydligen tvättade Thoreaus mamma hans kläder åt honom. Jag tror att Thoreau visste hur Walden skulle se ut redan innan han flyttade till skogs.

Han har skrivit det och det och hon är där från sex till sex

I helgen var tanken att färden skulle gå mot Oslo för att hälsa på Worland, en egendomlig man med ett egendomligt namn (som hans morfar vann i ett parti vändtia, enligt Worland själv), som jag lärde känna i Spanien långt tillbaka i mitten av det rusiga nollnolltalet, men av diverse orsaker som vi för tillfället inte ska gå in på blir det ingenting av detta. I stället gör jag under morgondagen en kortare visit till GBG, stad bland städer, för att hälsa på Björn och Janson. Medtar glatt humör, en bok av Hunter S. Thompson samt en härlig flaska Grant's whisky.

Fastän Kosterfjorden härjar som en svart och salt demon

Det var tisdag och arbetsdagen var slut - så vi gav oss ut på en kortare seglats för att durja makrill! Havet låg spegelblankt och själv låg jag i fören, ömsom slumrandes, ömsom tittandes på aftonsolens rodnad över Nord-Hälsös obebodda klippor, alltmedan resten av sällskapet durjade för fulla muggar. Tolv små kräk drogo vi opp ur det djupa blå, och sedan spottade vi därutöver en säl vilket jag fann EXTREMT exotiskt. Men tydligen var det inte så jätteexotiskt för någonstans kring Koster har dessa sälar tilldelats en egen ö där man med enkelhet kan betrakta dem ifall man är lagd åt det hållet. "Är ön en republik eller monarki?" frågade jag, och ingen skrattade. "Kanske heter presidenten 'Säl Gore'?" försökte jag igen. Men mina kvickheter ekade tomma över Kosterfjorden.

Makrillen hårdstektes i smör - mycket jävla smör - och hela tiden stod vi bredvid och log; log så att det gjorde ont i käkarna. "Le - för fan!" manade vi på varann när någon drabbades av träningsvärk i käkmuskulaturen så att deras smil slant för en sekund. "Det ska vara KUL att laga mat!"

Sedan åt vi opp allting och det var gott såväl som näringsrikt. Vilken durjning!!!

Kan du allt det här nu utantill

I höst släpper Ulf Lundell en ny roman kallad Allt är i rörelse och i denna roman lär den jävel som bryr sig få svar på varför Lundell ställde in sin stora vårturné 2011 (en kvalificerad gissning: han kunde inte relatera till sin publik eller den bild de gjort sig av honom och blablabla), ty få författarskap lämpar sig så väl för en biografisk tolkning som just Lundells, då de väl i sanningens namn handlar om lätt redigerade dagböcker.

Alla romaner som Lundell skriver handlar om en bedagad, manlig rockmusiker/ författare/ målare/ fotograf med svåruttalat namn som ständigt - vilket sammanträffande! - råkar vara i samma ålder som Lundell då han skrev just den romanen, och inte sällan utspelar de sig dessutom på den ort där Lundell för tillfället fattat posto (tidigare Stockholm, numer Österlen). I dessa böcker gnäller "Lundell" över politik, manligt/kvinnligt och åldrandet, alltmedan han saknar 1967 och knullar någon ung kvinna i explicita sexskildringar (anusrosor kan ex. liknas vid "stjärnformade skithål") innan han får tvåsamhetslappsjuka och hoppar in i sin Range Rover för att åka skitfort på autobahn och lyssna på Springsteen och äta dyr fisk på schweiziska hotell. Till fisken beställer han Perrier, fast han egentligen vill ha sprit, men "Lundell" kan inte dricka längre och hatar därför alla som dricker. Sedan får han myror i byxorna och åker tillbaks till Sverige och klämmer in en kostsam chanelklänning i brevlådan på hans tjugofyraåriga kvinnas lägenhet (att flytta ihop var ett för stort steg för 60-åringen). Allting skrivet på en lätt daterad beatnikprosa med de värsta satsradningarna sedan salig Strindberg.

Och varför i helvete ska man läsa sådana böcker? För att de är mänskliga! Trots att jag hört allt förut kommer jag att läsa den, och förmodligen kommer jag inte att tycka om den (Lundell har bara skrivit två böcker av värde: Jack och Saknaden), men jag är väl nyfiken på hur Lundell har det nuförtiden och läser alltså hans romaner som ett slags privat brevkorrespondens till allmänheten, vilket det väl på sätt och vis också är. Och ingen som läser Lundells romaner vill heller ha en fiktiv historia - de/vi vill ha en lägesrapport från en kär gammal vän.

Och det här är vad som äter mig

Jag undrar om det finns något Guinness World Record för längst inlagda snus, hur länge det i så fall är, om det är möjligt för mig att slå det, eller om det är en sak som saknar betydelse