Åsa-Pisse

I dag (eller rättare sagt: i dag, i går och i förrgår, eftersom jag bara förmådde se filmen i tiominutersstötar åt gången) har jag sett Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult, och att säga något ont om den filmen är ju världens mest väntade sågning, ja, själva lexikaldefinitionen av att "sparka in en öppen dörr", men ändå asså vad fa-AN...

Som brukligt i svenska "storfilmer" (d.v.s. svenska filmer med en med svenska mått mätt skaplig budget) så medverkar varenda svensk skådespelare som finns eller någonsin har funnits. Denna gång har titelrollen landats av Kjell Bergqvist, som för mig förefaller vara en av Sveriges mest osympatiska människor. Men framför allt är filmen proppfull av parlamentetkomiker. Varenda en ur denna Sveriges "humorelit" har tilldelats en roll, en lustig mössa och ett manus med tokroliga ordvitsar (statsministern heter "Berit Schweinfeldt"! Fattar ni? FATTAR NI?! Ahahahha!!!), som de självmedvetet framför med flyende småländsk accent (å andra sidan finns det många autentiska smålänningar som också talar flyende småländska, ex. Hannes). Och jag blir inte direkt sorgsen av fler bevis för att Johan Glans och David Batra inte är så jävla roliga; däremot är det beklämmande att se en duktig aktris som Sofia Helin förnedra sig själv och tittaren med denna smörja.

På baksidan av DVD-omslaget har en enda tidning fått smycka paketet med ett sifferbetyg (fyra av fem) och det är Vetlandaposten, som alltså ligger dryga sex mil sydost om Åsa-Nisses Knohult. Och det är väl ändå en ganska rar form av nepotism, och därmed det sötaste inslaget i detta spektakel.

Att vouch:a för filmer

Brukar hyra film på mitt jobb som jag ser om kvällarna eller bittida på morgonen. Jag kan oerhört mycket om film och är väldigt kräsen när det kommer till cineastiska upplevelser, så de flesta filmer gillar jag inte, eller vet redan på förhand att jag med all säkerhet kommer att ogilla, vilket oftast visar sig stämma, så varför jag ändå ser dessa filmer kan man verkligen fråga sig.

Ibland frågar kunder mig om jag har någon film att rekommendera, men då choke:ar jag alltid - framför allt eftersom jag oftast betvivlar att vi delar filmsmak (jag utgår nog i regel från att de har ganska dålig filmsmak) och i stället för att säga vad jag gillar försöker jag läsa deras utseenden och beteenden och därigenom tänka mig in i deras sits för att göra mig en bild av vad de gillar, men det är ju inga vattentäta skott. Och själva ansvaret i att vouch:a för en film som jag gillar men som kanske inte överensstämmer med deras idé av en bra film är mig övermäktigt. Så det slutar med att jag just inte säger så mycket alls. Och lika bra är väl det. Det görs så förbannat mycket dynga som man inte vill ansvara för att sprida vidare.

Choke:a och vouch:a - vilka finfina anglicismer!

Ute av verden (sms)

Gustav:
Stockholms kulturfestival pågår när jag besöker dig i aug. Jag skall träffa Karl-Ove Knausgård, min störste idol!
Joel:
Säger du det! Låt oss besöka denna festival, ja låt oss hylla den!
Gustav:
Jag instämmer i att vi ska hylla kulturfestivalen; haussa den; hypa den; ja, på alla upptänkliga sätt tala gott om den och förhålla oss positiva till dess existens - kanske kommer vi t.o.m. vid något tillfälle att uttrycka oss som så, att kultur är en "kul tur"
Joel:
Inte bara är Stockholms kulturfestival navet i det färgsprakande pariserhjul som är huvudstadens kulturella misch-masch; nej, den är själva stommen, den är qvinta aessentia, lille far, i hela rikets kulturella angelägenheter - och vi, ja, ja, just vi två, skall besöka den - digga DET, lille vän!
Gustav:
Om jag så bara finge en önskan innan man halade min arma kropp till stupstocken, så vore det att blott i en halv minut få äran att stå sist i kön till det på alla sätt behjärtansvärda initiativet Stockholms Kulturfestival, denna veritabla folkfest, till glädje och långvarig lycka för allom och envar, sprunget ur de mest renhjärtade eldsjälars självpåtagna möda, utan tillstymmelse till vinsttänk eller finkulturellt koketteri
Joel:
Åh, finge jag blott röra vid fållen på Er mantel, O köare till Kulturfestivalen! Själv är jag långt utomsocknes, fattig och för övrigt utan alla förtjänster, som kunna förläna en äran att stå i kön till ett dylikt arrangemang! Sådana som ni, O köare, berätta vi berättelser om hemma vid köksbordet i vår lilla stuga; ibland komma gamlingar och vandrare till vår enkla förläning och bedja om undfägnad samt nattlogi, och någon gång berätta dessa män om kulturens människor som bo i huvudstaden, och de debacli, som utspela sig där! Ja, en gång hade vi besök av just en sådan, som stått längst bak i kön, och honom bjöd vi på vårt godaste mjöd, vårt sötaste socker, vår mjukaste bädd, vårt sista brännvin; ja han fick ock julegrisen, fastän slakttiden är oss så viktig för vårt dagliga bröd; och jag gav honom min äldsta dotter samt min egen hustrus dyrbara smycken, som hon hava ärvt, på det, att denne ärbare köare icke må tänka mindre om oss därföre, att vi icke kunna uppbringa erforderlig logi
Gustav:
Hahaha

Repriser-bonanza!, eller Vad var det jag sa

Tisdag kväll. Har druckit lite. Men måste orera: likt ingen annan bok kom (ju) Ulf Lundells Jack att definiera min sena ungdom: (http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/07/en-braja-ar-ingen-attack.html), vilket man kan säga vad man vill om. Emellanåt har dock Försynen lämnat små dyrköpta järtecken som gör gällande att den här romanen inte är något att bygga sitt liv på: (http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/07/kvllen-d-slagen-fll.html).

Den senaste i raden av dessa omen är la Stefan Jarls dokumentärfilm Dom kallar oss mods från 1968, som jag såg för första gången för några månader sedan. Den utspelar sig alltså just under Jack-tiden, och ger väl en sorts inblick i hur ungdomarna som rökte brass och klämde mellisar under denna tid egentligen var, och det rör sig inte precis om några beundransvärda förmågor. Det är med ett ord riktiga små rövhål - ja, dumma osnutna skitungar - och precis sådana var väl följdaktligen också Ulf Lundell och hans vänner vid tiden för romanens tillblivelse.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Skrivandet är bästa ruset

Den litterära tidskriften Gläntan har en intressant undersökning bland samtida svenska författare som handlar om eller hur droger har påverkat deras skrivande. Mytbildningen om drogernas (goda) påverkan på konstutövandet är ju omfattande: Hemingway och Bukowski söp, Sartre proppade i sig amfetamin, Stephen King snortade koks och Ivar Lo-Johansson hävdar rent krasst att hela hans författarskap står i skuld till spriten.

Eftersom Gläntan inte har tillfrågat mig (kan brevet ha fastnat i Ånge?) får jag på eget initiativ gå i svaromål. När jag skrev Lejonet var jag full emellanåt, till övervägande del för att det helt enkelt kändes ball att vara det. Men måhända var det också lättare att åstadkomma den raljanta ton jag stundom eftersträvade när man kommer hem efter krogen och är sådär lagom snedfull och desillusionerad. Med Min broder Georg hällde jag visserligen i mig kaffe och kedjerökte Pall Mall (blå), men drack gjorde jag bara en gång, och det kan ses som ett slags method writing eftersom jag vid tillfället skulle leva mig in i en drucken Georg Cambrants tankar om livet. Det är väl svårt att säga om det blev bättre eller sämre. Kanske lite mer hämningslöst, i alla fall.

Men sedan har jag ju vid ett antal tillfällen fyllebloggat och det är inte precis några inlägg man minns med värme, hehe.

Funny or die

Härom dan kom en jänkare in på tobaksbutiken och bekräftade min uppfattning om att alla amerikaner har en bra "default humour", d.v.s. en fint utvecklad grundhumor, vilket alltså innebär att de flesta amerikaner är ganska sköna och roliga. Jag har rest en del i USA, och jag har alltid blivit älskvärt och gästvänligt bemött, och jag har alltid uppfattat amerikaner som just sköna - och väldigt roliga! - människor.

Detta kan ju förstås delvis bero på att jag är en rik vit man, och blir bemött som en sådan, samt att engelskan är det enda främmande språk jag förstår. Slovener är kanske således också asroliga; deras kvickheter passerar mig beklagligt nog bara obemärkt förbi.

Å andra sidan har jag träffat britter och de sög ju typ

Ensam gärningsman men inte ensam galning

Ja, vad fan ska man säga om Norge som inte framstår som klyschor och plattityder? Man kan ju skita i att säga nåt, men det känns hycklande, även för en sån här politiskt frikopplad webportal. Men min ringa uppfattning av personliga tragedier gör gällande att det är bättre att säga något - om än intetsägande och klumpigt - än att inte säga något alls.

I går gick jag och lade mig, då hade tjugo människor dött. I dag vaknade jag, då var de åttio. I dag jobbade jag, det kom in en jävla massa gubbar, det gör det alltid, det finns så många gubbar i Sverige, i världen, och de sade: "ja vad fan bombar man Norges huvudstad för om man hatar muslimer, då kan man väl bomba muslimerna". Som vore det bättre om 80-100 (siffran är la inte fastställd) oskyldiga unga människor dött om alla bara vore muslimer. Jag vet inte, men - jag hatar verkligen gubbar. Att åldras är att degenerera.

Strömstad är en stad starkt präglad av norsk turism. Jag hade tänkt att i dag kanske skulle bli ganska tom och avslagen (rent kundmässigt). Men alla fortsatte köpa sitt godis, alla fortsatte spela på sina hästar. Och det är ju precis det de ska göra.

Here's a plattityd for ya: Små små steg och snart har ännu en dag passerat. Det är inte lätt, men man överlever, för att man måste.

Inte ringa in till jobbet utan bara dra

Kändisspottat i tobaksbutiken II: Daniel Adams-Ray och Karl Martindahl.

Stilism vs. något annat

Jag har alltid tänkt att det vore roligt att ha en katt som heter Stig Dagerman, inte så mycket som en homage till Dagerman, utan för att jag tilltalas av tanken på ett husdjur som har både för- och efternamn. Men varför ska man skaffa katt egentligen, de lever ju så kort ändå.

Människan Stig Dagerman hade också en mycket kort karriär - 1945 till 1949 - innan skrivkrampen drabbade honom och han småningom tog livet av sig. Det är förbluffande hur kristallklara tankar Dagerman lyckades sätta i skrift som twentysomething-kille. I Bränt barn finns reflexioner kring (romantisk) kärlek som hör till de mest klarsynta jag läst. När jag började läsa Dagerman fann jag det påfrestande; prosan är så lakonisk, så korthuggen och ryckig att det på sätt och vis känns som ett barn skrivit den. Men i den där knapphändigheten finns en rytm som man långsamt tjusas in i. Sedan får man väl ha överseende med att Dagerman emellanåt kan bli lite lillgammal och docerande. Han var ung. Det är kanske mer befogat, men också mer irriterande, när sådana som Torgny Lindgren och P.O. Enquist – två giganter som i regel bara tråkar ut mig – skriver överlägset undervisande romanverk.

Det finns dock något distraherande över författarskap som är så pass stiliserade som Dagermans. Det är som med Söderberg och inte minst hans Doktor Glas: den är ju på många sätt en fulländad roman, stilistiskt, språkligt såväl som kompositionsmässigt. Den är en i det närmaste perfekt roman, Platons idévärldsroman. Men den är också så jävla snygg att den blir lite livlös.

Roberto Bolaño har skrivit att stilistiskt fulländade verk är som att se på när någon övningsfäktar; en virtuos som utför sin grej till perfektion men undviker varje risktagande. Enligt Bolaño är det så mycket mer spännande med romaner där författaren inte själv hänger med, där ingen vet var allt kommer sluta. Bolaños 2666 är ju inte en bättre bok än Doktor Glas. Men man kan nog påstå att den där riskfaktorn ändå skapar någonting; sen är ju ibland detta någonting skit, men det är väl smällar man får ta.

Facebookanvändare, bliv vid din läst

Jag har aldrig förstått mig på människor som gnäller på Facebook. Jag tycker bara det är roligt. Det är väl kul att det finns ett slags Hemsidornas Hemsida där man kan hitta (nästan) alla, hålla flyktig kontakt med perifera bekantskaper och snoka på killar och tjejer oupptäckt. Det värsta är människor som själva har Facebook men ändå klagar på det. "Det är så jobbigt buhu-bla-bla-bla". Vadå jobbigt?? Vad är det som är jobbigt? Hur sinnessvag är inte en människa som låter sig nedslås av en lättsam hemsida? Om man tycker att det är så jävla jobbigt så kan man väl hålla sig därifrån. Bara de som konsekvent vägrar Facebook bör ha rätten att klaga på det.

Men nu kommer alltså det här Google+ och det hatar jag innan jag ens har provat det. Det är ju precis samma sak och det kanske är användarvänligare och har bättre funktioner etc, men det skiter jag i. Det är ju inte det det handlar om. Alla är ju redan på Facebook, så vi kan väl för fan hålla oss där. Googlejävla+ är som en sån där jobbig krog som dyker upp på juldan i en småstad när det redan finns en krog som alla brukar gå till. Och folk börjar konspirera, man tisslar och tasslar - "det är ju det här andra stället som gäller!" - och till sist har alla delat på sig. Och så ska man gå över bron för det vatten man redan vadade i. Nej, fy bubblan. Hjältar och hjältinnor stannar kvar.

Öar

Dramatikprojektet rör sig sakteligen framåt och torde väl till en dryg tredjedel anses avklarat. Arbetstiteln är Öar och skådespelsplatsen är Gåsö utanför Lysekil, tre akter som sagt, och rollerna utgörs av en pappa, en bror, en syster och en halvbror.

Och så en jävla massa namedroppande, förstås!

Hårda män ger inte samtalsstöd

Funderar på att skära ned på mitt samtalsstöd, d.v.s. de mmm:anden och aaa:anden och jo:anden man utstöter när man lyssnar på någon annan som pratar för att understöda de talande i själva talakten. P.g.a. fonetisk reduktion (när ett språkljud avviker från sitt målvärde, ungefär som "pannkaka" alltid låter som "pangkaka") låter "samtalsstöd" som "samtalsdöd" när man uttalar det i löpande tal. Det anser jag ganska passande.

Såg en gång en kvinna på teve - det var rektorn i senaste säsongen av Klass 9A - som gravt överdrev sitt samtalsstöd och det var fantastiskt distraherande att lyssna på. Dessutom är jag leds på mitt förråd av samtalsstödläten; de brister s.a.s. i variation. Men framför allt är det bögigt med samtalsstöd. Tror ni Bogart gav något samtalsstöd? Tror ni John Wayne gjorde det? Ingalunda. De stod bredvid och teg och tände väl på sin höjd en cigarett.

Rimjob

Sonetter är roliga. Som form betraktad är den nog min favorit inom poesin. Den mest kände sonettskrivaren är förstås Shakespeare, som skrev hundratals stycken mycket kompetenta sonetter under en förmodad trettioårskris. Av våra svenska sonettförfattare utmärker sig bl.a. Lars Gustafsson samt alldeles nyligen Malte Persson som härförleden skrev en snygg sonettsamling om Stockholms tunnelbana kallad Underjorden.

Framför allt gillar jag att sonetten rimmar, att den är så strängt formbunden. Den fria versens lyrik vägrar öppna sig för mig. Det är som att titta på tavlor, jag fattar inte. "Dom skriver ju bara nåt", muttrar jag surt. Och det är väl infantilt. Men tills vidare slår jag gärna ett slag för form och rim och restriktioner.

Den snyggaste (och sorgligaste) sonett jag vet är skriven av den trivselrunde poeten Magnus William-Olsson och handlar om dennes alzheimersjuka mamma:

Var är du, Inger, när jag tittar på
ditt ansikte som speglar tomhet bara?
När handen, kinden inte handen svarar
När blicken inte önskar att förstå?

Vad är en människa? Vad är hon då
när intet genomsyrar själva varat
När köttet dödligt uppenbarat
som det yttersta. Vart skall jag gå?

Det andra kallar ”inre” tror jag på
när de tittat in i din pupill
och pekat ut det. Vad ser de, tror du, då?

Ett mörker, köttets tysta dödsridå
Och ändå är det dit jag går. Att intill
Ingerkroppen vara, vänta, få

Stad av glas

Läser för närvarande Paul Auster, närmare bestämt den vittomtalade New York-trilogin, det är bra, mycket bra, och framför allt väldigt besynnerligt; en trilogi proppfull av märkliga sammanträffanden, hugskott och infall. Man skulle väl kunna anklaga den för att vara weird for weirdness' sake à la David Lynch eller Wes Anderson, men det tycker jag ändå inte; snarare vill den väl - med hjälp av alla egendomligheter - just framhålla meningslösheten i det synbart meningsfulla, och påvisa slumpens oerhörda inverkan i våra liv.

Här kan man läsa Auster som en förlängning av en Beckettsk absurdism, som dock skiljer sig på en väsentlig punkt: där Beckett ägnar sig åt ett påpekande av det rutiniserade livet, gestaltat i form av en gudlös monotoni, verkar Auster snarare böjd åt att illustrera tillvarons gapande hål och skärande motsatser, tillika människans benägenhet att söka mönster i denna oformlighet, ordning i detta kaos. För mönster och märkliga sammanträffanden finns ju överallt om man söker dem, men hur ofta är de särskilt meningsfulla? Tupacs sista skiva var döpt efter en man som förespråkade att fejka sin egen död och sallad blir Dallas baklänges men so what liksom. Som läsare av Auster lockas man därför att ställa frågan: är våra liv såhär pass absurda? Eller är det i våra anspråk på livet - i vår övertro på ordning - som absurditeten ligger?

Å, den som fick försörja sig på att haspla ur sig sån här smörja

Greetings from Stroemstad!

Kryddhyllan goes kändisskvaller igen

I går var det minsann kändistätt i Strömstad. För det första klev Tomas Brolin in på tobaksaffären. Jag kunde inte missa detta tillfälle att "surra" med en sådan legendar.

"Tomas Brolin alltså", sa jag.
"Ja", sa Tomas Brolin, för vad skulle han annars säga.
"Mäktigt", sa jag.

Sedan fintade Brolin skickligt bort uppmärksamheten från sig själv genom att berömma butiken. Han var mycket trevlig och lite svullen och spelade på hästar för tusentals kronor. Tidigare under dagen hade även Rikard Wolff gjort ett kortare gästspel i väntan på Kosterbåtarna. Han köpte godis och hyrde Änglagård III (det där sista var ett skämt).

Och på kvällen såg vi Veronica Maggio men det hade vi betalat för så då gills det inte.

En numer sällsynt fylleblogg

Vid tal om min avlidne farsa brukar jag alltid lite urskuldande säga, à propos dennes ålder vid bortgång, att "asså han var ju ändå rätt gammal, hehe". Jag vill ta tillbaka det. Han var inte alls gammal. Han var 66. Ett år in på gemene pension, och då ska man inte vara död, man ska ha minst tio år kvar, man ska leva någon form av livets glada dagar, lättsamt och jobblöst, och man ska inte ligga död och vara död, liksom.

Jaså du

Mustafa Show hette en lustig och förmodligen ganska inkvoterad talkshow på SVT för en herrans massa år sen. Det var egentligen inte alls så lustigt, men Mustafas trademark var lustigt, nämligen att replikera "Jaså du" oavsett vad gästerna hade sagt. Det där har jag själv stulit eftersom jag ansåg och anser det så välfunnet. Har försökt hitta klipp från när Mustafa säger "Jaså du" men det går fan inte. Belöning utlyses till den som lyckas.

Norska! - som svenska, fast sämre

Tobaksbutiken frekventeras alltså av en ofattbar mängd norrmän (och norrkvinnor hehe). Jag har bittert fått erfara att jag inte har särskilt bra koll på detta vårt grannspråk. Ideligen måste jag luta mig fram, be kunderna upprepa sig, växla mellan urskuldande fraser såsom "ursäkta?", "förlåt?" eller det mer elaborata "men kära lilla vän, vad fan är det du säger?"

Om norrmännen var mitt enda aber vore det väl inte så farligt. Men emellanåt har jag fan svårt att ens förstå strömstadbor, göteborgare eller andra västkusthabitanter. Tidvis orsakar denna språkförbistring munterhet bland butiksbesökarna.

"Ni får ursäkta, han är från Norrland", sade min chef stigmatiserande, som vore detta ett handikapp att skämmas för. Det kanske det är. Men jag ska fan i mig packa in dem allihop i bilen och dra med dem till min morsas killes släkt och utsätta dem för traktens obegripliga pitebonska alltmedan jag står bredvid och skrattar som satan.

Ät fett och socker tills du spyr

Hjärnan reagerar konstigt när man sprättar en låda färskt lösgodis, säg geléhallon, vilket jag gör med jämna mellanrum i tobaksaffären. Å ena sidan luktar det sött och gött, å andra sidan luktar det avgjort industri, färgämnen, gift och kemikalier.

"Spring för livet, din jävla idiot!" skriker en del av hjärnan.

"Nej för fan, stoppa käften full när ingen ser" riposterar den andra.

En ful fisk

I går var jag på restaurang och åt bland annat havskatt. När jag kom hem googlade jag havskatten för att få reda på hur den ser ut. Det var tur att jag inte visste det på förhand, för havskatten måste ju vara en av de fulaste jävla fiskar som finns jämte marulken. Onödigt ful. Det är som om någon (Gud??) har ansträngt sig för att göra en så ful fisk som möjligt.

Men smarrig var den!

Alla log bakom uppfällda kragar

I dag var jag ledig från jobbet så jag klev opp i svinottan, kokte fosterfördrivande zoegas och passade på att nyttja respiten till att skriva på min obetitlade dramatikgrej. Och som fingrarna sjöng! A4-sidorna fladdrade, behövde inte fundera, allt fanns redan där. Blev gripen och tårögd av mina egna formuleringar och vid 12-tiden ville jag bara gråta. Utan att hypa för mycket så tror jag det kan bli riktigt bra, ja, det är ju ingen ny roman, det är ju ingen hel historia, men jag tror att det faktiskt kan säga nåt.

Och nå fram till Strömstad innan dan är slut

Har börjat sommarjobba på en tobaksbutik i Strömstad hamn och det är vad man brukar kalla alright. Alldeles utanför butiken avgår Kosterbåtarna, ankrade jämte stånden av fiskmånglare som kränger makrill och färska räkor till fantasifulla priser. Luften luktar salt och tång. På gatorna vallfärdar semestersolbrända norrmän in för att handla tobak till marginellt bättre priser; de är så många att hart när varannan butiksbesökare refererar till mjukglass som "soft-is" (de första sju gångerna trodde jag att de sade "softish", som för att uttrycka belåtenhet över sin livssituation på ett förortssvenskt sätt). Mellan Kosterbåtarna rultar ejdern, och i himlen drar en skock silvertärnor förbi ett ensamt moln. I ett övergångsskede liknar molnet förorenad snö.

En silvertärna avviker från flocken, leviterar ovanför vattenytan några sekunder och gör ett stördyk för att fånga ytnära fisk. För ett fåtal månader sedan befann sig silvertärnan i Afrika, eller var fan den nu har sina vinterkvarter. Det är ändå ganska punk.

Kryddhyllan goes kändisskvaller

I går var Janson och söp i Linköping, han ringde mig mitt i natten - dyrbara timmar innan jag skulle påbörja sommarens sommarjobb - och ville att jag skulle komma på en bra fråga att ställa till Filip & Fredrik, som visst bevistade krogen. Jag lade väl mer eller mindre på i örat.

Men Janson skickade senare det här MMS:et och berättade att han och Filip Hammar slängt käft ett bra tag, när Janson till sist druckit nog många Rom & Cola för att fylla den där ensekundsluckan då Filip Hammar inte var påpassad av andra överförfriskade twentysomethingkillar i baren.

Samtalen rörde sig bl.a. kring Stefan Branth - läkaren från Boston Tea Party - som visst kan bli lite dryg när han super (och åh så oväntat ovärdigt det känns att ägna sig åt denna dubiösa ryktesspridning! med en packad 01.30-Janson i en brölig lokal som enda sagesman! hur står skvallerreportrarna ut - mina kinder brinner av skam!)

Åter till Linköping: Janson tillade att det var hans åsikt att Boston Tea Party var det bästa Filip & Fredrik gjort, men det tyckte inte Filip Hammar, han tyckte att Boston Tea Party spelat ut sin roll samt att Podcasten var det bästa de gjort. Där måste jag hålla med honom. I Podcasten är Filip & Fredrik strippade till sin kärna, alla distraktionsmoment bortrationaliserade, och tankarna och teorierna som framförs är ömsom kristallklara, ömsom tveksamma och plumpa, men i slutändan alltid underhållande. Och - inbillar jag mig - jävligt nu.

Sedan snackade de om kortison i en dryg halvtimma.