Om du aldrig provat stanna kvar

Jag skriver igen, tänkte försöka ge mig på dramatik ånyo, enligt ett upplägg som jag fnulade på redan förra sommaren och som säkert måste ha gjorts åtskilliga gånger förut. En middag; tre akter; förrätt, huvudrätt och dessert.

Det fiktiva 1800-talet är det nu dags att lämna bakom sig, detta blir en samtida uppgörelse, en skoningslös deklaration om generations-, klass- och könsbarriärer och viljan och svårigheten att överbrygga dem (och så lite om kärlek). Inga miljöbeskrivningar, bildspråkliga ornament eller inre monologer. Bara argt och sant och garanterat semikolonfritt.

Jag tror fan jag ska stava de och dem som "dom", till och med.

Slingor av den lysande framtid han aldrig fick

I går var jag i Göteborg, närmare bestämt i Slottsskogen, det var soligt och jag hade inte sovit något natten innan då den tillbringats på Arlanda Sky City och där sover jag bara i nödvärn. I Slottsskogen pågick Where the action is som tillsammans med Way Out West tycks ha föranlett ett slags etnisk utrensning i festivalsverige, dödat alla Arvikor och Hultsfredar och förlagt festivalsverige till Västkusten, men vi skulle hur som helst inte dit, och vad bryr jag mig för övrigt om musik, ville bara filthänga i Slottsskogen.

En man runt de femtio som tillhör den demografiska gruppen "alkis" kom förbi och betedde sig därefter, han hade grå mustasch och lite köttigt ansikte, ja, jeansväst också tror jag tamefan. Han började babbla och fråga om våra namn och förehavanden men vi kunde ju inte mötas någonstans, det var omöjligt, vi var på helt olika ställen, olika ställen i livet för all del men framför allt var han full och vi var nyktra, det var den kritiska variabeln, han befann sig i det sorglösa och lätta och det gjorde nu inte vi. Ja, vi var väl glada, men helt sorglös kan man bara känna sig när man dricker.

Så vi sade åt denne man, vars namn jag hörde men inte för en sekund lade på minnet, att vi inte hade någon lust att tala med honom, att vi ville vara för oss själva, att han borde gå. Han blev arg och började raljera och satte sig på huk vid vår filt och undrade vad det var med honom vi inte tyckte om. Vi återupptog våra avmätta avvisningar och jag kände att gubben förmodligen inte kommer att försvinna så lätt, han har hakat upp sig på det här nu och vill att vi ska reda ut någonting, han är full och han vill prata och har av slumpen utsett oss som sina tillfälliga stallpartner.

Och eftersom det fanns kvinnor i sällskapet upplevde jag något slags manlig pliktkänsla - "heder" skulle man kanske kunna kalla det om detta inte var ett dött begrepp i vår tid och kultur - som innebar att det var min lott att ryta ifrån och beledsaga gubben därifrån. Men tänk om han bara skrattade åt mig? Tänk om han sket fullständigt i mina förmaningar och knuffade mig så att jag inför allas ögon stapplade till? Å, den eventuella förnedringen! Våra största rädslor ligger i förväntan, skrev Balzac.

Och det är väl med dagens mått mätt löjligt att känna något slags ansvar att uppfylla en manlig idealbild. Men så är det. Jag kan ingenting om sport och är inte händig för fem öre, jag har bara två bra klassiskt manliga attribut som jag uppfyller och därmed försöker vårda ömt, och det är dels att jag kan bära tungt (inte anmärkningsvärt tungt men ungefär så tungt som alla män i min ålder kan bära) och dels att jag vid tillfällen kan uppbåda viss pondus och nyttja denna till att på ett effektfullt sätt skälla ut människor (vanligtvis myndighetspersoner över telefon).

Så jag reste mig och bad på skarpen mannen gå, vilket han inte ville göra utan att först problematisera de olycksamma förhållanden vi hamnat i, så då fick jag ta mannen i armen och leda honom därifrån, vilket faktiskt fungerade, även om han vid ett tillfälle ryckte till med armen och rubbade min balans så att jag tog ett löjligt litet omotiverat danssteg; en avgrund av manlig skam öppnade sig under mig men jag lyckades gira den.

Sedan såg jag mannen i ögonen, vilket jag generellt sett inte tycker om att göra men för åratal sedan bestämt mig för att göra ändå, just eftersom jag vill vara en som ser folk i ögonen, och så klargjorde jag att nu fick han för fan bege sig därifrån och att jag skulle bli jävligt jävligt förbannad om han kom tillbaka och vid det här laget var jag ganska arg för att bli arg är bland det lättaste som finns, det räcker nästan med att intala sig att man är arg så blir man arg, det fungerar väl så med alla känslor i och för sig men det är avgjort svårare att tänka sig glad än att tänka sig arg.

Och gubben såg på mig genom sitt köttiga ansikte, oförstående och uppriktigt sårade ögon, och jag kände ett stort medlidande, för det var väl ingen större skillnad på hur korkat han eller jag beter oss när vi är fulla, det kanske var en framtida spegelbild jag tittade på, med enda skillnaden att just nu råkade han vara den fulla, den glada och korkade, den som befann sig i det sorglösa och lätta, den som ännu inte begrep vad han gjorde för fel.

En tid för allt

Få saker inger mig en sådan känsla av obehag - nej, nu överdriver jag - en sådan känsla av vantrivsel som att återvända från en resa och att därefter i skrift eller, ännu värre, talat språk tvingas formulera vad man haft för sig. För mig är det så totalt ointressant att berätta om. Jag vet ju redan vad jag har haft för mig; jag var ju där. Varför höra det igen, framfört som fragmentariska scener ur en oinspirerad radioteater?

Det är nog därför, tillsammans med en myriad av andra orsaker, som jag har så svårt för dejting eller andra "casual" umgängesformer, vare det med män eller med kvinnor. I de flesta fall går det väl an att lyssna på någon annans levnadsskröna, då den åtminstone fyller det kriteriet att den är ny, och visst kan andra människors berättelser vara plågsamt slätstrukna vissa gånger, men hur slätstrukna de än är så kan jag dem till skillnad från min egen historia inte än - och nog tusan lyssnar jag hellre till det mest triviala människoöde än genomlider min egen välbekanta elegi ännu en vända?

Det finns ingenting om mig själv som jag inte redan har tänkt och kommer att tänka tusentals gånger, det finns ingenting kvar att analysera, inte en vinkel som jag undgått att spegla mig i. Att exempelvis återberätta Amsterdam skulle därmed bli rena rama farsen, inte för att resan i sig bjöd på något extra vad avser det spektakulära, utan bara för att återberättandet skulle utgöras av ett godtyckligt tvärsnitt av mina egna samlade upplevelser från resan, upplevelser som inte ens kan gälla som särskilt aktuella längre, och eftersom de är just mina upplevelser är de långt ifrån allmängiltiga, så alla ansatser till detta återberättande må vi skyndsammast undvika innan det blir jävligt obehagligt för alla inblandade parter.

Men sammanfattningsvis är Amsterdam en fin stad med snygga gator och kanaler som samtidigt har något mycket skitigt över sig - ja, inte bara gatorna och kanalerna då förstås - det är staden i sig som utstrålar skitighet trots att den ser så käck ut, och mindre kan man väl heller inte förvänta sig av en stad som lagt sig till med en så liberal syn på teman som utgör livets skuggsida. Känslan av en vecka i Amsterdam är således densamma som när jag betraktar ett onödigt grällt flingpaket, när jag rör med fingrarna bland gamla serietidningar, när jag måste dricka kaffe ur en kopp med skrikigt emblem - man fylls långsamt av vämjelse.

När nästa måndag kommer ska jag lämna allt det här

I dag är det dags att jag lämnar Amsterdam, förunderliga stad, och färdas vidare mot Sveriges västkust. I sommar är målet nämligen först och främst att bada. 2011 skall bli sommaren då jag badade så mycket. Sommaren då jag befann mig mer i vattnet än på land. Det skall bli Den Badande Sommaren. Och jag skall för evigt bli känd som "snubben som badade så mycket sommaren 2011".

Amsterdam

Och midsommarhelgen spenderas i Amsterdam, mycket egendomlig stad.

The night starts now

Nu lämnar jag Boden och ger mig ut på ett slags sommarturné. Adjö!

Döden & Co

Stod i begrepp att köpa snus på Kioskbaren i Boden City och fann att dosorna kostade 27kr/styck när de för bara några dagar sedan kostade 24, påtalade detta för kassören och hamnade nästan i polemik med honom, han menade att det hör till sakers naturliga tillstånd att allt blir dyrare hela tiden och där vore jag ju en idiot om jag sade emot, fick tvärtom lägga ner en del möda på att övertyga honom om mina chevalereska motiv - jag ville faktiskt inte klaga, var bara nyfiken - innan vi kunde skiljas som vänner. Men hur som helst kom jag att fundera över hur upplevelsen av att saker och ting blir dyrare aldrig riktigt korrelerar med upplevelsen av den ökade penningsumma man "har kvar i plånboken" (sicken högerretorik!) varje månad: saker blir dyrare, men man får också mer pengar, fast det senare passerar avsevärt mer obemärkt. När jag färskt efter studenten arbetade på callcenter tjänade jag sällan mer än 8-9 tusen kronor i månaden post-skatt, och det är ju ungefär samma månatliga summa jag har att röra mig med nu som extraknäckande student, men dåförtiden kunde jag köpa en massa kläder och gå ut varje helg och resa runt utan att jag någonsin upplevde ekonomiskt armod. Det gör jag förvisso inte nu heller, men armbågsutrymmet var större då. Och 8-9 tusen var väl helt enkelt mer pengar förut, och det här är ju ett fantastiskt trivialt påpekande, men jag tror aldrig jag upplevt inflation förut såsom jag upplevde det i dag när jag köpte snus på Kioskbaren i Boden City. Så det här handlar alltså om skillnaden mellan att veta någonting och att verkligen känna det. Man förstår att man blir äldre, men det är bara i vissa stunder man på allvar känner det. Man vet väl att man ska dö, men vad betyder egentligen den vetskapen om man inte kan känna vad "död" innebär? Enligt Knausgård gör vi oss själva en otjänst genom att forma en kultur som blundar för döden, som gömmer undan de avlidna, som stoppar dem i kulvertar djupt under sjukhus och fortast möjligt forslar deras livlösa kroppar ur vår åsyn, för det bidrar till döendets mystik och gör det svårare för oss att greppa och hantera den. Och kanske vore det bättre om vi lät de döda ligga fullt synliga på gator och torg för att avmystifiera döden eller åtminstone den döda kroppen, och förstå att döden inte är mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.

Has anything you've done made your life better

I går gick American History X på teve - världens bästa film. Varje gång jag är ute på praktik i skolorna ser jag till att den visas. Varför? Jag gör det för barnen. Och för mig själv, förstås. Man kan hoppa in i vilket parti som helst ur American History X och ögonblickligen ha behållning av det man ser. Varje enskild scen är oförglömlig, varenda gest och ögonkast ett minne för livet.

Ett mindre smickrande element med filmen är att vissa av nazistsångerna är liiite för catchy. De sätter sig lätt på hjärnan. Därför hände det i Vännäs att jag gick runt i skolkorridorerna med mina pärmar, snurrandes min nyckelknippa, sorglöst nynnandes "The white man marches oooon...." och det låter ju faktiskt inte alls särskilt snyggt.

Författarsjälvmord fem-i-topp

1. Harry Martinsson – begick harakiri med en sax. Avgjort mest hardcore.

2. Ernest Hemingway – blåste skallen av sig. Klassiskt.

3. Virginia Woolf – gick i sjön. Kärvt och symbolladdat.

4. Karin Boye – käkade sömntabletter. Trist och antiklimaktiskt.

5. Stig Dagerman – försökte gasa ihjäl sig i bilen i sitt garage, ändrade sig i sista stund och kravlade ut, dog ändå. Halvhjärtat och tämligen avsigkommet.

Kryddhyllan provar internet fads: Unboxing

Jag har ett par polare som är riktiga hårdhomos när det kommer till det här med prylbögeri, och dessa polare brukar tydligen sitta på youtube och titta på "unboxing videos" innan de bestämmer sig för huruvida de skall köpa en ny mobil eller spelkonsol.

Engelska Wikipedia beskriver unboxing som "the unpacking of new products, especially hi-tech consumer products. The whole process is captured on video and later uploaded to the Internet. The term has been labeled a new form of 'geek porn.'" Så jag tänkte prova det här med unboxing, men i stället för film så unboxar jag i stillbilder, och i stället för tekniska prylar handlar det om böcker. Men lustfylldheten är alltjämt konstant!

Här är boxen i sig - rykande färsk från påpassliga adlibris.

Så jag sliter opp paketet och hittar: Slas! Vin, kvinnor, sång! Utmärkt sommarlektyr! På sommaren vill man läsa sangviniska sommarböcker - på så vis kan man sätta tonen för sitt eget mående. Det är ett taktiskt sätt att influera sitt state of mind för att ex. hitta romantik där romantik egentligen inte står att finna. Jag förstår inte varför inte fler människor väljer att manipulera sitt sinne med litteratur. Min polare Johan läste ex. mycket taktiskt Slas' Rosine när han hälsade på mig i utlandet i höstas, och hela tiden ville han äta hårdkokta ägg (det gör de i Rosine). Joel laddade för sin parisresa förra sommarn genom att plöja Henry Miller. Toma läste Jack på gymnasiet och vägrade ett tag dricka annat än Löwenbräu. Ja, exemplen är otaliga.

Och än är unboxingen inte över! För, nämen - det är ju andra delen av Knausgårds Min kamp! Eftersom jag under en tid inte bara läste Min kamp Del 1, utan närmast drack den, så har jag länge sett fram emot denna utgåva. I Min kamp 2 går Knausgård tydligen mest runt i "fittstaden" Stockholm, neggar på allt och utstrålar civilisationshat med fascistoida tendenser. Så jag ser förstås mycket fram emot att läsa den!

När en "Unboxing" sedan är över kastar man paketet, förslagsvis i en för ändamålet avsedd papperskorg.

Börsharen provar ordstäv V: Dra inte alla över en kam

För den femte installationen i folkbildningsprojektet 'Börsharen provar ordstäv' tar jag mig an det sedelärande imperativet "Dra inte alla över en kam". Har ordspråket någon bärighet? Är denna uppfordrande paroll förankrad i verkligheten? Vi testar!

Till att börja med behövde jag alltså en kam, eller åtminstone någon sorts kamliknande föremål.

Försöksobjekt nummer 1 blev katten, vars lilla katthuvud jag utan större svårigheter tilläts dra över kammen. Visst gav katten mig efter genomfört dåd en lite frågande blick, men några protester hördes inte. Än så länge uppmärksammade jag således inga problem med att dra varelser över kammar.

Offer nummer 2 blev lillebror, som satt strängt upptagen vid datorn och lyssnade på djävulsmusik.

Lillebror var lite svårare att dra över en kam, eftersom hans nackmuskler är något starkare än gemene katts. Efter mycket våld lyckades jag emellertid gnugga hans kind räfflad mot kammens långa tänder.

När övergreppet var förbi gav lillebror mig emellertid en så förorättad blick att jag var tvungen att fråga mig vad fan jag höll på med. Vad får mig att tro att jag kan gå runt och dra alla över en kam på det där sättet, utan att ta hänsyn till andra människors känslor? En enorm ruelse kom över mig, och jag måste säga att inget ordspråk jag tidigare provat har berört mig så starkt. Jag mådde med ett ord pyton, och rekommenderar ingen att utsätta sig själv eller några andra för det jag just gått igenom. "Dra inte alla över en kam" kan vara det mest sanna och kraftfulla ordstäv vi har i det svenska språket. Därmed kan ni även fortsättningsvis kväka ur er denna levnadsdevis och veta att den är meningsfull.

Sanningsrevolten

Jag störde mig förut på slutet i Eternal sunshine of the spotless mind. Kate Winslet och Jim Carrey inser att om de blir tillsammans igen kommer de med all säkerhet att stöta på samma problem som de redan harvat sig igenom och relationen kommer återigen nå sin ände i tårar och allmänt armod. Och vad säger de då? "Okay!" - och så rycker de på axlarna och garvar.

Det är förstås en tillflykt in i ljuva lögner. Men antagligen hade man aldrig gjort någonting annorlunda även om man fick en ny chans att göra det man redan gjort, eftersom alla val man gör grundar sig på de förutsättningar, motiv och erfarenheter som man hade där och då när man fattade besluten, vilket gör att man egentligen inte heller kan ångra val man under givna omständigheter hur som helst hade gjort (eeh). Så man säger "Okay!", rycker på axlarna, garvar och inser att man är människa.

Ett liknande språng in i lögnen hittar vi hos Dostojevskij, nämligen Bröderna Karamazov, som ju är en roman som i mångt och mycket handlar om det här med Gud och om det skall vara något bevänt med att tro på en sådan. Under romanen presenteras vi onekligen en rad scener och argument som gör det besvärligt att fortsätta tro det. Men när barnen i romanens slutskede frågar den milde Aljosja om vad som händer när man dör så svarar denne att: jamen, då återses vi i himmelen, där vi kan berätta glada historier för varandra om allting som har hänt.

Albert Camus ser detta som en svaghet med Dostojevskijs magnum opus: det är både märkligt och fegt att avsluta boken med ett sådant citat efter flera hundra sidor strävsam och kritisk gudsproblematik. Jag ser det som att Camus inte förstår sin Dostojevskij. Att avsluta boken på detta sätt är inget statement om att Gud finns - det är ett statement om att det, oavsett om Gud finns eller ej, ändå är rätt gött att tro att Han gör det. Precis som det var gött för Kate Winslet och Jim Carrey att fortsätta tro på sin dödsmärkta kärlek, även när den helt uppenbarligen kommer att leda rakt ner i pissrännan.

Mitt liv som profan

Skriver bokrecensioner inför hösten, bl.a. av Jan Henrik Swahns Mitt liv som roman. Jag tyckte inte alls om den. Satte mig vid skrivbordet och började med att kritisera hela idén med boken som sådan, fick feeling som på ett egendomligt sätt växte sig större i det att jag skrev färdigt recensionen, som väl i slutändan blev ett slags sågning, om än en sofistikerad, vettig och väl underbyggd sådan. Hade glömt hur roligt det är att vara elak mot folk! Det här får vi allt göra om. Recensionen får ni emellertid läsa först till hösten i en studenttidning nära Er.

Är det här allt det blir så dör jag

Min lillebror tog studenten i fredags och på söndagen fyllde min mamma femtioåtta år. Vi firade genom att äta ute. När vi klev ur vår parkerade bil fingrade lillebror på sin nyckelknippa och konstaterade att den kändes märkligt tom efter att ha fråntagits passerkortet till skolans datasal.

Tiden går. Man blir äldre. Man tar studenten. Man fyller femtioåtta. Och jag blev sentimental och tänkte att många nycklar skall komma och gå från din knippa innan livet är över, lillebror.

Stiltje

Det är som att till och med vädret fattar att det är söndag i dag.

Vi som lever är bara döda på semester

Min mor fnular på någon sorts examenspresent till mig (med fantastisk framförhållning eftersom jag har 1,5 år kvar) och ställde en rad frågor i ämnet som var så indiskreta att de nästan inte kunde klassas som frågor alls; snarare berättade hon i princip rakt ut vad hon tänkt köpa. Det rörde sig om ett exemplar av första utgåvan av Doktor Glas (1905) som visst gick att köpa loss på någon internetsida för ett par tusen spänn.

Jag satte genast stopp för dessa dumheter. Visst, "det vore väl kul" att ha en sådan raritet i bokhyllan - men vad ska jag egentligen med den till? Om livet vore oändligt hade det väl kunnat tjäna något slags syfte att med hundraårsmellanrum nostalgiskt bläddra i den (inbillar jag mig), men som läget är beskaffat är jag ju snart död ändå och äger för övrigt redan en Doktor Glas tryckt 2007 som det står samma saker i. Sedan har jag aldrig upplevt mycket lust av att samla och ha, snarare tvärtom. Plus att det hade känts vanhelgande att låta en så imposant upplaga trängas i bokhyllan bland pocketböcker från adlibris.

En tredjedel av den jag var går hem

1900-talsfilosofins enfant terrible, Ludwig Wittgenstein, skrev en gång om språket att många begrepp - exempelvis "konst" - är stört omöjliga att täcka in med en allomfattande definition, men att alla former av konst bär en familjelikhet som vi kan enas om genom mer eller mindre outtalade överenskommelser som utgår ifrån hur vi använder språket i samspel med varandra.

Jag är den förste att erkänna att det finns en familjelikhet mellan Sartres frisyr och en s.k. Oskar Linnros-frilla. Men det finns också många nyanser, som kanske inte gör frisyren alldeles olik, men ändå till någonting fundamentalt annorlunda. När jag presenterade min plan om Sartre-frisyren för frisören så såg jag direkt att hon - nej förresten, det är inte riktigt sant - redan när jag klev in genom dörren och våra blickar möttes såg jag att hon bestämt sig för att klippa mig i en Oskar Linnros-frilla. Jag tror att alla frisörer har en arsenal av kanske 5-6 frisyrer som de - med näst intill obefintlig variation - klipper sina kunder i. Och efter att ha mött en kund i tjugo sekunder har de redan bestämt sig, oavsett vad kunden babblar om och oavsett hur mycket frisören välvilligt mumlar "mmm" medan man framlägger sina planer. Det fanns aldrig något val för mig.

Så min tänkta Sartre-frisyr blev alltså snarast en Oskar Linnros-frilla. Det är inget fel med Oskar Linnros-frillan per se. Tvärtom är det den objektivt sett mest "rätta" frisyr en man i min ålder kan ha - vilket paradoxalt nog också blir en anledning att sky den. Den är så oerhört väntad och blir därmed närmast inställsam, feg, opportunistisk. Man kan se hela kompisgäng gå runt med den här frisyren. Min förra frisyr var ett statement i sig med sin fulhet. Men det är inte mycket att göra åt den saken och i alla fall mor gläds åt att inte längre behöva se min forna Svinto-frilla och dess sockervadd av kluvna hårtoppar.

Inför lyckta dörrar

I morgon skall jag för ovanlighetens skull till frisören (det var min mamma som sade att jag måste). Medtar denna tjusiga bild på Jean-Paul Sartre som "modell", ja vi får se hur det går.

För hjärtat är livet enkelt

Jag tycker att alla människor som har en gnutta själsdjup och som i någon mån intresserar sig för det mänskliga livets villkor skall läsa Karl-Ove Knausgårds självbiografiska romanserie Min kamp.

Min kamp

I dag skulle min lillebror köpa sitt livs första set skjorta och slips lagom till sin student på fredag. Jag är ju något av en fashionista, och följde med i egenskap av just detta. När vi anlände till Boden City styrde vi emellertid kosan till Örjans Klädbutik, och är det någon jag minns av Bodens köpmän så är det just denne Örjan, mer exakt det faktum att just Örjan är ett särdeles påstridigt exemplar som tycker om att ta kommandot och fatta beslut åt sina kunder. När jag själv gick i gymnasiet lät jag honom stundom göra det åt mig, vilket ledde till att jag kom hem med jeans med fullkomligt vedervärdig mjölvit blekning i rektumpartiet.

Så jag äntrade affären med inställningen att detta var min show och inte Örjans (när det väl egentligen torde ha varit min lillebrors) och klargjorde vid förfrågan att: "NEJ TACK VI ÄR HÄR FÖR ATT KOLLA VI SÄGER TILL OM VI VILL HA HJÄLP TACK TACK HEJ" men Örjan ville inte veta av det och dodgade manövern genom att stilfullt ignorera den. Jag blev alldeles ställd av denna oerhörda fräckhet och i ögonvrån såg jag hur Örjan nyttjade förvirringen till att tränga sig fram mot lillebror. Jag grep efter Örjans byxbälte för att bromsa hans skoningslösa framfart, jag högg efter hans halspulsåder med bilnycklarna, men Örjan slog undan mig, satte mig ur spel med en välriktad armbåge, och innan jag visste ordet av det hade redan lillebror och Örjan i samförstånd enats om en uppsättning ljusblå studentplagg.

Och kvar stod jag, likt den övertände matadoren i Tjuren Ferdinand före mig, och slet mitt hår och min cape för att jag inte fått tillfälle att visa hur duktig jag var.

Bertraktelser

Inkvarterad i Boden, ja. Har tillbringat nationaldagen med att rensa i mina gamla gömmor. Hittade mina dagböcker från låg- och mellanstadietiden (en mycket tidig "Den sorgesamma krönikan"). Jag började bläddra i dem för att avtäcka något av värde, men fann till min ledsnad att jag skrev som en kanalje. Framför allt var dagböckerna oerhört skamlösa i sina Berts Dagbok-influenser. Och jag mindes hur bertböckerna verkligen betydde mycket för mig, och på sätt och vis blev tongivande för en epok av mitt liv och hur jag då valde att se på världen, vilket senare Lundells Jack kom att omdefiniera (låt gå för att det trots allt finns vissa likheter mellan Bert och Jack).

Det vore kul med en ny sådan kraftfull litterär upplevelse. Men det känns som att man måste snubbla över dem, vilket säkerligen är en överdrivet romantisk tanke. Men kul vore det med nytt blod! Gärna något optimistiskt och livsbejakande, tänk Paolo Coelho fast bra.

A sort of homecoming

Nu är jag i Boden. TAGGA TAGGA TAGGAAAAA!!!!!!!!!!1

And dreams they just don't change

I dag kommer Joel "hem" till Umeå och vi skall fira kamrater till honom som tar examen - det blir kul! Joels band Frantic Sunday har i dagarna också släppt en ny och väldigt snygg musikvideo till deras låt The city is listening (länk bifogas nedan). Kolla opp 'et! Gillar särskilt det krackelerande baklängesrummet, samt Joels jämfotaskutt.

http://www.youtube.com/watch?v=Fed3DLAzTDk

Reds. anm. (sms med lillebror)

Gustav:
Fan vad jävla dålig den är den här SAS-reklamen där en morsa och några ungar skall föreställa gamers
Fredrik:
Ja, som fan. Dom får allt fel
Gustav:
Det är ju så uppenbart att varken de som skrivit manus eller de som skådespelar verkligen är gamers. Fulast är nog "Hah! Epic fail..."
Fredrik:
Exakt. Det finns mer fel. T ex att mamman tydligen har quickscopat med MP5a. Det gör man med snipers. Och att dom spelar med Playstationkontroller, på ett Xbox-exklusivt spel: Gears of War. Det finns inga MP5or i det spelet heller
Gustav:
Hahaha. Jag älskar dig

Allt som är ditt

I går var jag på efterfest och såg Ronny & Ragge, dessa 90-talsraggare som utgjorde mitt livs förebilder innan Ulf Lundell kom in i matchen (hehe), och jag tyckte ju att det var så jävla roligt när jag var 0 år gammal, och det var det väl, men när jag såg det nu var det förstås alldeles undermåligt, och det må ju vara, det hade man kunnat förvänta sig, men det mest absurda är att Fredde Granbergs Ragge försökte sig på en regelrätt (till skillnad från en regelvidrig?) våldtäkt! Han skulle ragga på en "stockholmsbrud" och försökte impa genom att sladda med Fårrden, men när detta inte fungerade sade han något i stil med "jaha men då får vi pröva det andra sättet" varpå han kastade sig över kvinnan och tryckte ner henne på motorhuven och tafsade och försökte slita av henne kläderna och hon skrek och Ragge skrattade innan kvinnan blev räddad av en perifer karl, och då var uppenbarligen tanken att vi skulle tycka synd om Ragge som blivit hindrad i utförandet av sitt övergrepp. Och jag frågar mig förstås i efterhand om jag minns fel, om jag har hallucinerat ihop allting, det vore inte omöjligt, men Per minns samma sak, och den vetskapen gör mig alldeles perplex, för 90-talet var väl inte så längesedan, och vad gjorde det där med unga sinnens sexualsyn

Och.... DÄR, kom den

Precis som det kom en tidpunkt då det blev mer tröttsamt att gnälla på särskrivningar än att faktiskt bara särskriva, har tiden nu kommit då det är avgjort mer tröttsamt att gnälla på hur irriterande det är med folk som gillar Manchester United jävligt mycket, än att helt enkelt bara gilla Manchester United.