Ack, vad är människohjärtat

För att fördriva tiden till sommarens ordentliga intåg på bred front läste jag om Den unge Werthers lidanden och räknade hur många gånger ordet "hjärta" förekom. Enligt mina beräkningar nämndes det 116 gånger på 178 sidor. Så nu vet ni det, ifall ni skulle delta i en riktig obskyr frågetävling nån gång.

You had to be there

I DN:s söndagsbilaga är det legio att någon av intervjuobjekten tillåts kartlägga sin "senaste söndag", komplett med minutiösa tidsangivelser. Dessa söndagsresuméer är alltid absurt spektakulära. Det råder inga tvivel om att de i nio fall av tio är dragna ur arslet, eller snarare utgör en sorts "best of" ur denna människas liv komprimerat till en enda söndag.

Alla som intervjuas i DN vaknar vanligtvis 05.00 i någon pittoresk alpby och ger sig genast ut på en två timmars joggingrunda, för att därefter äta tryffel och pocherade enhörningsägg på något exklusivt värdshus, för att innan tiorycket skriva en roman och regissera två filmer och därefter ta ett privatjet till Dubai för att ligga med George Clooney, varefter de till middagstid hoppar på en dubbeldäckad ubåt till Galapagosöarna i syfte att rädda någon utdöende trädart. Det är kort sagt provocerande falsk PR för jaget. Och det är väl alright. Inte värre än en tillrättalagd profilbild på facebook, eller en blogg.

Men i dag har de intervjuat Natascha Kampusch, som är känd för att hon blev "fritzlad" och alltså fick tillbringa åtta år i källaren hos någon österrikisk snuskgubbe. Det har inte fallit på Natascha Kampuschs lott att återge sin senaste söndag. Men det slog mig att det hade varit väldigt roligt på ett osmakligt sätt om hon fick göra det, och beskriva en vanlig söndag i en österrikisk fängelsehåla: "Vaknar i totalt jävla mörker av mina egna ångestskrik. Det är iskallt. Har ingen aning om vad klockan är. Har ingen aning om vilket år det är. Dunkar huvudet i väggen. Äter gröt som skickas in genom ett hål i dörren. Övervägen tanken på självmord. Tuggar på mitt eget hår. Somnar, skakande av gråt".

Jaja ni fattar inte skit i det hejdå

Omöjligt uppdrag

En gång i min tidiga blomstring såg jag Mission Impossible på video hemma hos en kamrat. Jag vill minnas att hans mamma faktiskt läste textremsorna högt för oss andra, vilket ju i efterhand låter jävligt underligt då filmen kom så sent som 1996. Men jag tror att mamman bara hade ett omättligt kontrollbehov. Det skulle ock visa sig när hon i filmens slutskede - när Tom Cruise jagar Jon Voight ovanpå ett skenande tåg - med eftertryck konstaterade: "Springa på tåg? Nej, det här var ingen bra film!" och helt sonika stängde av rullen. Det fanns ingenting jag kunde göra för att hindra henne; hon hade inte ändrat uppfattning för allt i världen. För henne var tågscenen droppen. Och man satt där med knuten hand i fickan, som så ofta när man var barn och beslut fattades över huvudet på en.

Underjorden

I går var jag konung i livets revy
I dag är min avföring rinnig som sky

Dö som en man, sa jag

I höst är tanken att jag skall utöka min närvaro i Vertex genom en återkommande krönikespalt, som jag kommer att dela i skift (vartannat nummer) med någon form av kvinna, tänk Bengt Ohlsson och Hanna Hellquist i DN: På stan. Huruvida jag till en följd av detta kommer att adoptera en lika mörk livs- och människosyn som Bengt Ohlsson är ännu höljt i dunkel, men bedömt: ee-jo.

Du säger något för dig själv för att se om rösten fungerar än

Min lillebror, som är jääävligt införstådd med att spela mycket dator, brukar tala om hur en aversion mot allt som är "IRL" långsamt växer fram när man vant sig vid att sitta (för) mycket vid datorn. Målet med hela ens tillvaro blir att undfly IRL. Jag förstod honom inte när han sade det, men nu känner jag igen mig i den där sensationen. Minsta störning i den illusion som uppstått mellan skärmen och jag skapar olustkänslor. Det räcker med att telefonen ringer, eller att höra brevbäraren bängla med brevinkastet, för att det skall bli obehagligt mycket IRL över alltihop.

Och jag som brukade sätta stolthet i min effektivitet

Inomhusen

Har inga uppgifter eller åligganden kvar. Så jag har slutat gå ut genom dörren. Insåg att utomhus var ungefär som inomhus ändå, bara onödigt mycket större.

Gästrecension av 'Min Broder Georg' III

Dagens gästrecension är skriven av Ulf Liljegren som till vardags är lärarstudent samt sosse. Ulf har tidigare recenserat debutromanen "Lejonet": http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/09/exklusiv-gstrecension-lejonet_12.html

Innan man går vidare i min recension av Gustavs senaste bok ska en del saker nämnas. För det första så saknar jag den litterära repertoar som krävs för att tillgodogöra mig alla snillrika blinkningar till klassiska litterära verk. För det andra, och detta har haft större betydelse för läsningen, har jag haft väldigt svårt för de teasers som Gustav släppt på bloggen, då jag inte alls har något större intresse för den typen av romaner. Med detta sagt så kan vi gå vidare i recensionen.

”Min broder Georg” är en bok som i sin helhet är bättre än vad jag hade föreställt mig. Jag var rädd för att det skulle vara ett högtravande språk med lite handling och mycket, mycket diskussioner, men så är inte ofta fallet. Istället så är det berättelsen om två bröders liv och en prästs idéer och tvivel på sin egen tro som driver berättelsen framåt. Visst händer det att det blir en tomgångskörning på sina håll och vi som läsare tvingas vänta vid ett rödljus som aldrig slår om till grönt och tar oss vidare i berättelsen. Många gånger fyller dock de filosofiska diskussionerna en viktig poäng och är intressanta för både mig som läsare, men också för berättelsen och hur vi ska förstå karaktärerna.

Det är en balansgång att som Gustav skriva en bok på en stil som ska utge sig för att tillhöra en annan tid, och det lyckas han med stora delar av romanen, men jag upplever att språket vissa delar inte klarar av den balansgången som krävs för att hålla ihop romanen. Stundtals blir det till en parodi på storsvulstighet och självgoda berättare, för att andra gånger hamna i ett språk som mer hör hemma i en pilsnerfilm. Det är taskigt sagt, då tillfällena inte är mer än pissar i Mississippi, men som läsare förtar det stora delar av helhetsintrycket. Jag tror att när Gustav skrev sin första roman Lejonet så var den till stora delar redan skriven i huvudet på den unge författaren, medan Min broder Georg hade behövt ett mer noggrant vägande av vissa ord, meningar och uttryck. När stilen sitter är det dock spännande läsning, exempelvis när Stigzelius och Fredrik Nilsson diskuterar tro på gud och slutkapitlen.

När det kommer till Stockholm så har författaren både rott hem ris och ros av tidigare gästrecensenter, och förtjänar samma behandling av mig. Ros till miljöbeskrivningarna: de skapar en bild som gör att man upplever och känner sig med i miljön, de tillför också till berättelsen samtidigt som de inte lägger beslag på romanen. Miljöbeskrivningar är något som jag upplever att Gustav utvecklat till denna roman och bådar gott för kommande verk (ryktet säger att det kommer bli en roman om livet på ett Call Center, en Office Space möter Tärningsspelaren för 2010-talet).

Ris ska också ges och det är genom en fundering. För upplever jag verkligen Stockholm anno 1896? Är det inte en kraftig hybrid med ett Bellmans Stockholm där Stockholm är mindre och mer intimare? Jag tänker också på det faktum att Stockholm i Min broder Georg känns så litet och oföränderligt, en bild vi inte känner igen i Fogelströms Mina drömmars stad, utan känns mer som Markurells Wadköping i storlek och miljö. För var är de sociala slitningarna som pågår i Stockholm denna tid?

Men det ska sägas, författaren påstår sig aldrig skildra det verkliga 1896 års Stockholm utan sin bild, men samtidigt är det mycket möda att lägga på läsaren att tänka bort deras egna bild av 1896 års Stockholm vid läsning. Ett platsbyte eller skapandet av en tidlöshet hade kunnat lösa de problemen, ex. som Strindbergs skapande av X-köping i Röda rummet.

Vad mer ska sägas innan avrundningen av recensionen. Romanen hade mått bra av tre saker, för det första en annan disposition, där vi på ett tidigare stadium kastas in i handlingen och jag tänker då på Stigzelius gudstro som på nått sätt ändå är berättelsens kärna. För det andra hade romanen mått bra av fundera på vilket Stockholm man ska spegla, kan verkligen alla känna till bröderna Cambrant på det sätt som nu görs i ett Stockholm som dubbleras flera gånger om under brödernas levnadstid? En från författaren översikt över språket, för nog lyckas Gustav väldigt bra, men här och där smyger det in övertramp på den tunna linje han måste hålla om han ska ro hem att skriva en roman av denna stil. Då måste orden och meningarna vägas noga. För vissa karaktärer känns ibland felplacerade i sina sätt att uttrycka sig, då framförallt de annars så härliga karaktärerna John Ruben Andersson och Polismästare Tapper. Så Gustav, kill your darlings! Och till kommande läsare, läs och njut av de lysande delarna och ha överseende med solens fläckar.

I prefer to sleep alone

I dag är det spelning för socionombandet och därefter Pedagoggränds utomhusfestival Peddan in the park, icke att förväxla med utomhusfestivalen Peddon in the park, som äger rum i Döbelns park efter mörkrets inbrott och som jag verkligen inte rekommenderar.

Rör inte min kompis

Bamse är i trångmål, rapporterar DN, för att ha uttryckt sig alltför lättvindigt och banaliserande om frågor som rör migrationspolitiken. I Bamses självbetitlade serie blir en vän till familjen (som alltså skall föreställa krigsflykting) efter diverse turer utvisad tillbaka till sitt fädernesland - och där visar det sig att livet ändå är rätt okej, ändå.

Jag vet inte om det hade varit att föredra att få se Bamses polare bli släpad i kedjor efter en jeep eller nåt. Barnserier kanske måste få banalisera lite grand för att kunna förmedla hopp i en tröstlös verklighet. Eller så skall man rycka undan mattan på dem i ett tidigt stadium. Men mina högskolepoäng i barnlitteratur säger mig att barn behöver sagor som slutar lyckligt. Okomplicerade sagor där draken verkligen bara är en kompromisslöst och essentiellt ond kraft, utan några förmildrande sidor eller freudianska barndomstrauman.

Men vi kan hur som helst sluta oss till att Alfons Åberg förmodligen hade gjort ett bättre jobb än Bamse utifrån samma premisser. Jag bläddrade som av en händelse i en sentida Alfons på Pihlgatans bokcafé för någon vecka sedan och fann att boksviten fortfarande var förbluffande kompetent. Ett särskilt parti gjorde mig tårögd. Alfons hade skaffat sig ett blattealibi i en invandrad kamrat och de båda polarna roade sig med krigiska lekar. Då Alfons invandrarpolare hade en pappa som deltagit i ett krig bad de soldatpappan berätta någon kittlande historia om verklighetens krigsföring. Det visade sig att verklighetens krig var ganska osexiga. Soldatpappan låg i en bombad ruin och höll för öronen medan kulorna visslade över huvudet på honom. Men så såg han mitt i allt armod en ensam liten myra som kröp över betonggolvet och fylldes av nån sorts insikt. Det är lätt att förstöra och svårt att bygga upp, menade Soldatpappan, men myran ger inte upp. Myran kommer att fortsätta bygga, alldeles outtröttligt, hur beklämmande läget än ser ut.

Slutsats: Bamse borde läsa Alfons

Professorn stavar mitt namn med f i sina kungörelser, ganska 2007 ändå

"Inbjudan till diskussion om en postmodern litteraturdidaktik

Tisdagen den 31 maj klockan 15.15 i ämnesrummet E 105 i Humanisthuset slutventilerar vi manuskriptet till Gustaf Borsgårds examensarbete inom lärarutbildningen ”En postmodern litteraturdidaktik? - En undersökning av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och dess litterära ekon i skolan”.

Utgångspunkten för arbetet har varit Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Gustaf Borsgård har dels gjort en romananalys av verket, dels genom kvalitativa intervjuer undersökt hur sex yrkesverksamma svensklärare ser på användandet av Hjalmar Söderbergs texter i sin undervisning. Därutöver har Borsgård gjort romananalyser av de sentida pastischer som sprungit ur Doktor Glas för att belysa pastischernas postmodernistiska tendenser. Han har också gått ut i skolan för att genomföra ett lektionsmoment om de sentida pastischerna av Doktor Glas och prövat deras användbarhet med en elevgrupp. Utifrån detta har en vision om en postmodern litteraturdidaktik vuxit fram, som mynnar ut i en diskussion om undervisningsformens möjligheter och problem.

Som samtalspartner och opponent fungerar Rebecka Renklint, som också är verksam som lärare.

Vill du komma så beställer du en elektronisk utgåva av manuset direkt via mail hos Gustaf Borsgård [gurrago@hotmail.com] eller tar en kopia i kopierummet där uppsatsunderlag till seminariet finns."

Klanger och spår

Min senaste recension, av Staffan Bergstens diktarportätt av Tranströmer, går nu att finna i senaste Vertex (5:2011). Det framgår kanske inte med all önskvärd tydlighet att jag faktiskt tyckte mycket om boken - ja, man kan nästan säga att jag sträckläste den!

Det är glest & glesnar snabbt i mänskligheten

Oscar berättade en rörande historia under gårdagens festivitas. Han bor i en charmant och ganska Jack-esque stuga i Grubbe, som ligger på ett obekvämt avstånd från Umeå City. Det är så att säga inget ställe man bara svänger förbi utan syrgastub och minst tre dagars proviant. När Oscar var nyinflyttad köpte han en påse mandelkubbar att nyttja som bjudbröd ifall någon skulle komma förbi på kaffe. Men mandelkubbarna förblev liggande i dagar, månader, år. Orörda i skafferihyllan blev de en metafor för mellanmänskligt avstånd.

I dag tänker jag på det avståndet. Men framför allt tänker jag på mandelkubbar. Fan vad gott! Blir nog att köpa loss ett parti.

Life's too short to dance with fat chicks

Grå dager ute och inne; ja, en plötslig onsdagsfylla har lagt sordin på min torsdag. Försökte liva upp den med lite ärtsoppa, gick sådär. Bakrusets demoner sorlade i bakgrunden, försökte fly undan men de ockuperade vartenda rum. Dessutom finns det förbluffande få rum i den här lägenheten.

Ett bot mot bakrus stavas aktivitet. Men för mig finns inga uppgifter kvar längre. Opponering 31:a maj men tills dess är schemat tabula rasa. För att fördriva tiden tittar jag på TV-serier, för närvarande Californication. Det är inte så jättebra. Gubbsjukt. Som ett mindre finessrikt Sex and the City för män. David Duchovny dricker som en annan Bukowski men är ändå vacker som en renässansmålning. I realiteten ser man nog inte ut som David Duchovny om man lever på det viset. Man ser ut som Bukowski.

Å andra sidan skall man inte uttala sig om en TV-serie förrän man sett åtminstone en säsong. Jag tycker i princip alltid att första episoden av varje serie jag ämnar tillgodogöra mig suger. Första avsnittet av Dexter fick mig att vilja pantsätta min dator. Piloten till True Blood gjorde mig personligt förolämpad.

Men sedan kommer man in i ruljansen, tänket, den kritiska blicken mattas av, och några säsonger senare är man i själsligt upplösningstillstånd för att (texten redigerad då den innehöll grova spoilers, reds. anm.) dör i fjärde säsongen. Sedan får man lite distans till hela grejen och inser att det nog inte var så bra ändå. Det är väl naturligt. Kärlek är igenkänning. Så vi ger Californication ett par säsonger till.

Då var det dags igen!

Baltutlämningen

Det här är egentligen en urgammal vimmelbild (från Umeå Open närmare bestämt) men jag har alltid bannat mig själv för att jag inte postade den på Kryddhyllan. Så vi räcker helt enkelt ett långfinger åt den norm som dikterar att allt som publiceras på internet skall ligga i framkanten, framkanten, FRAMKANTEN och slänger upp skiten ändå. Den föreställer alltså polaren Per, Per Juntti, som av egendomliga orsaker tilldelats namnet "Pri Ontti" av vimmelfotografen. Vilket särskilt hans bror (Pers alltså, inte fotografens) haft mycket roligt åt.

Pri Ontti, estnisk utbytesstudent

- Blev det hårt i går eller?

... Skojar du?

Vi längtar in men saknar inuti

En oangenäm "das unheimliche"-känsla kan träda in när man betraktar en man vars frisyr skär sig mot hans övriga fysionomi. Ett talande exempel är DN-skribenten Johan Croneman, porträtterad på bilden ovan, som har en alldeles för ungdomlig frisyr för sitt i övrigt åldrade yttre. Man kan om man kisar enkelt föreställa sig hur Croneman skulle se ut med det som i ett perfekt universum torde vara hans frisyr: en snaggad gubbflint. I stället ser det ut som en upptågsmakare cut-and-paste:at någonting på hans hjässa. Resultatet blir högst förvirrande. Bli din ålder, Croneman! Låt lockarna falla - det är vår!

Ett annat givet exempel är förstås centerpartisten Andreas Carlgren, men det känns som att sparka in en öppen dörr.

Och hjärnans blindhund livnär sig på tankar

HURRA! I dag skrev jag färdigt mitt examensarbete. I morgon kastar jag det i professorns fack, och sedan skall det väl i och för sig slaktas i någon opponering framgent. Men just nu är det pliktvakuum. Titeln var det sista som skrevs. Mitt förslag var det ödesmättade och på alla sätt monumentala "Den postmodernistiska litteraturens didaktik", men professorn tyckte det var lite väl fräckt. Medges. Jag kompromissade och valde det lite trevande men kittlande "En postmodern litteraturdidaktik? - En undersökning av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och dess litterära ekon i skolan" och sällan har väl en uppsatstitel inbjudit så till läsning. I enlighet med hävdvunna traditioner tog jag en bild på mig själv där jag poserar med fullbordat alster. Men först, en tripp nedför minnets boulevard!

Året är 2008 och den då helt unge Gustaf Börshare poserar vid sin debutroman "Lejonet". En rågblond nordisk prins med käckt och ämabelt leende!

Och här är samme man tre år senare: något argare, mycket tröttare och lite, lite skäggigare.

Åh Hjalmar! Linjen bruten. Far och son

Jamen nu är jag väl ändå för guds skull ganska så klar med det här examensarbetet. Det som orsakat mig mest svårmod de senaste dagarna är att professorn anmärkt på mina prepositioner. Jag, som alltid ansett mig så språkbegåvad, har delgivits mörka hemligheter om s.k. "fasta prepositioner", som gör gällande att man exempelvis aldrig skriver att "detta är ett bevis på..." eftersom allt alltid är ett "bevis FÖR" något, aldrig på, på samma sätt som man aldrig kan tala om en "överblick på något" men däremot gärna om en "överblick AV något".

Jag är övertygad om att jag inte är ensam om denna utbredda folksjukdom - jag är bara en av de olyckliga få som blivit varse den. Jag känner mig alldeles som den första människan som fick aids måste ha känt sig. Ensam, sjuk och omgiven av lyckligt ovetande. Så de senaste dagarna har jag alltså nagelfarit mitt manus på jakt efter övergrepp på (på? mot?? aaaarrh!) fasta prepositionsformer. Det har också gjort det mycket svårt att skriva något nytt, när man sitter och skälver över (inför? om? kring? gentemot?) sina egna prepositioner. Varför skälver jag?? Jag har ju inte begått något brott.

Här är i alla händelser en del av all den kurslitteratur som jag nyttjat till examensarbetet och som det börjar bli dags att återgälda till universitetsbiblioteket. Jag har haft den här traven hemma sedan januari (det är idel böcker som ingen vill associeras med och därför har jag ständigt kunnat förlänga lånetiden). Det är nästan lite vemodigt. Har liksom blivit del av möblemanget. Men mest känns det skönt.

Så vi firade med att grilla korv och svära över engångsgrillens ovilja att fullborda sitt livs enda jävla syfte.

Sonett om "Nådiga luntan" (se förra inlägget)

En nådig lunta höljd av marginaler
med visdomsord som visa domar droppar
och världsvant vänder världen vant i koppar
som tänjbart, lystet, rött och i versaler

gör intrång bland salongsfulla vokaler
och konsonanter. Blicken fönstershoppar,
men avmätt, innan handen ögat stoppar
från flirtandet med mentorns manualer.

Och handen ögat kastar över skrift
som skjutit texten halt: ett blodigt harspår
som läckt sitt röda bläck ur pennans stift.

För harhjärtat vill ut! På väg! På drift!
Men sista sidan skarvar. Det som kvarstår
är lida eller leda. Välj ditt gift

Nådiga luntan

Om man skall vara riktigt jävla petnoga (och det ska man ju!) så är jag inte riktigt klar med mitt examensarbete än. Opponering väntar, dessutom har professorn läst igenom manuset som han i stort bedömde som "färdigt", vilket inte hindrat honom från att lämna förslag i marginalerna på tänkbara förändringar.

Dessa är att betrakta just som förslag, menade professorn. Men naturligtvis kommer jag att följa dem till punkt och pricka. Jag har av naturliga skäl större tilltro till professorns akademiska omdöme än mitt eget. Så nu sitter jag och finjusterar manuset - eller "Nådiga luntan", som jag valt att kalla det - och reflekterar sammanbitet över professorns propåer. Ett exempel låter såhär:

"Kanske något om att den rörliga subjektiviteten motivistiskt faller ut i den litterära flanörhållningen, som kanske har ett sentida värde, större nu än det kanske hade litteraturhistoriskt, då som uttryck för förändring och varsel om en ny tid och en ny anda (fin-de-siècle och epokbrott, modernitetsbrott etc, som suggestiva, intertextvärda och intressanta för ungdomar som är flanerande i sin socialisering?)"

Så det är väl inte mycket att orda om - nu kör vi!

Det är kort mellan lycka och leda

Att leva är att lida, påstod Schopenhauer, som enligt legenden gav en man på gatan en lavett bara för att att han var ful och störde Schopenhauers skönhetssinne. Vi är compagnon de miseres, menade Schopenhauer, vi är fellow-sufferers, och de få tillfällen vårt lidande upphör ersätts det heller inte av lycka utan av leda. Man mår alltså antingen dåligt, eller så är man uttråkad.

Och ingen har väl som Schopenhauer koketterat med sin apati och vid välförsett bord förespråkat självmordets alla förtjänster. Det finns kort sagt rimliga skäl att kalla Schopenhauer för en "gnällpelle". Men det här snacket om ledan, där hade han något, för min nuvarande belägenhet borde vara go', i och med att professorn bedömde mitt examenarbete som "färdigt" tidigare i dag, vilket i princip innebär att jag kan ta sommarlov nu, tidig maj. Och sådant borde man väl fröjdas åt. Men i stället för lovsånger: leda.

Att leva är att lida, menade Schopenhauer.

Men sup då, menade kenttrummisen Markus Mustonen.

Sång i buss på villovägar

Sitter på Ybussen, på väg hem till Umeå efter min självutnämnda tvåveckorsemester. När jag var ung brukade jag ibland roa mig med att fundera på vad en känd person, till exempel Michael Jackson, händelsevis kunde ha för sig i just den stund då jag tänkte tanken på vad han kunde ha för sig.

Michael Jackson finns inte med oss längre. Men om ni någon gång tänker samma sak om mig - "jag undrar vad Börsharen gör i just denna stund?" - så sitter jag förmodligen på Ybussen. Det är oftast det jag gör. Ni kan utgå från det.

Alternativt sitter jag på muggen. Men mest troligt på Ybussen. Eller på Ybussmuggen. Men den ligger ju i Ybussen.

Liv, jag förstår dig

Jag har aldrig varit bra på särskilt mycket. Jag kan skriva. Jag är i mina bästa stunder en putslustig kåsör. Under de snart fyra år som jag haft den här bloggen har nästan allting hänt. Men en sak hände aldrig.

Den sjunde december 2007 skulle jag och Elin gå och se Doktor Glas på Umeås teater. Vi åt kallskuret, delade en flaska rött (ja, ja, allt finns dokumenterat här på denna blogg, precis som jag skriver det!). Men en försenad taxi gjorde att vi aldrig tilläts äntra lokalen. Vi hade således - utan att ha varit medvetna om det och innan begreppet ens hade uppfunnits - mer eller mindre "vaskat" våra teaterbiljetter.

Elin mottog beskedet med samma grace som tagit henne genom sitt livs många bördor och svårigheter, gud välsigne henne. Jag mottog beskedet som den rika vita man av kälkborgerlig börd som jag är. Jag slet mitt hår och bölade, skrek rakt ut och vände ilskan mot själlösa ting; ringde upp någon stackars taxibolagstant och svor att hemsöka hennes ättlingar i centennier framöver. Ingen av mina åthävor bar frukt. Vi gav upp, gick till Pipes, drack.

Det finns en tid för klingande glas och vemodiga skratt. En annan för verbalt våld mot taxibolagstanter. Men det finns också en tid för revansch. I kväll är vedergällningens timme här. I kväll skall jag äntligen - efter tre och ett halvt jävla år - få se den där förbannade föreställningen som jag för övrigt också missade när den sändes på SVT och som Pirate Bay av oklara skäl aldrig tillhandahåller. För det är ju så: föreställningar blir med tiden olönsamma, ersätts av andra, faller i glömska. Men jag glömde aldrig.

Och nu har pjäsen alltså återuppstått för en omgång till, en sista chans om ni så vill, lagom till färdigställandet av mitt examensarbete som handlar om just Doktor Glas. Kan ni tänka er mer känslomässigt laddade premisser inför kvällens teaterbesök?? Aldrig har mina förväntningar varit så höga.

Det är kanske dumt. Men i kväll ser jag pjäsen inte bara för egen skull. I kväll kommer Gustav anno 2007 (Gustaf!) att sitta jämte i osinnlig form, denne man som jag i mångt och mycket föraktar men just i kväll tänker lägga armen om, för att i föreställningens crescendo luta mig fram och viska ömt "We win, Gracie" som Bruce Willis till Liv Tyler i Armageddon, för precis som Bruce Willis är jag fastspänd vid en stor jävla bomb som jag lagom till applådstormarna detonerar, för att i revanschlustans tecken blåsa både mig själv och Kungliga Dramaten åt helvete, i öronbedövande skrän och överdådigt fyrverkeri.

Till vänner bakom en gräns

Tranströmer skriver om sin morfar: "Morfar talade 1800-talets språk. Många vändningar skulle i dag te sig uppseendeväckande ålderdomliga [...] Han saknade inte temperament och kunde brusa upp. Ett sådant utbrott tog aldrig riktigt på allvar och gick omedelbart över. I själva verket var han så försonlig att han löpte risk att beskrivas som velig. Han ville hålla sig väl med också icke närvarande personer som förtalades i ett vanligt samtal".

Och vem beskriver han i samma veva - om inte min egen romankaraktär John Ruben Anderson! O, som jag älskar förra sekelskiftets överspända lynnen, som pendla mellan ursinnig heder och självutplånande hövlighet från en sekund till en annan. Och tack Tranströmer, för att du bekräftar min världsbild!

Deras ögon är som mareld över världen

I dag lämnar jag Uppsala för att hälsa på Joel i Stockholm. Joel är ledig i dag eftersom hans skola för närvarande står i lågor (http://www.dn.se/sthlm/brand-pa-kth-i-stockholm). Sånt kan ju vara ganska nesligt. Men det kan ju också vara en möjlighet att likt fågel Fenix resa sig ur askan med förnyad kraft!

Vomit draft (Valborgshelgen i minutiös detalj)

Vi skulle till Uppsala och fira Valborgs och det var jag och Per och jag hade lämnat min älskling på busstationen i Umeå med vaga löften om att komma hem - "ibland måste en man ge sig av, så är det bara, något inom oss kallar, va" - och vi satt på bussen medan Höga Kusten sträckte sig ut sig utanför rutorna likt en solvarm angorakatt och vi mådde om inte som kungar så åtminstone som prinsar eller högt uppsatta ämbetsmän och vid Söderhamn halade Per fram en kvarting whisky och då, där, i den stunden, då fattades just INGENTING, och vi tog oss några järn och en svart snubbe mitt emot diggade vårt häng så vi gav honom ett järn med och vi utbytte våra tragiska levnadsöden och rätt vad det var hade vi hamnat i Uppsala. Och jag slängde upp kardan till vår nyfunne vän - "have a nice trip" - inte talade han svenska men vad ska man med svenska till när man har DET, och vi delade artighetsfraser om att ses igen men inte skulle vi någonsin ses, det visste vi båda, men vad gör det när man är full och förhållandevis ung. Och jag och Per traskade vidare genom Uppsala, ännu hade hon inte riktigt vaknat, inte som hon skulle komma att göra, men vi tog oss till Studentvägen och Per drog hem men jag stannade kvar med Pontus och Jonte och Janson och vi höll igång i ekoparken med XP och gänget och jag kände mig lite efter så jag försökte dricka ikapp; vilket snart gjorde att jag inte var efter längre, jag hade rentav fått ett ohyggligt försprång, så vi tog oss till Smålands nation och höll väl igång så länge det kändes skäligt. Morgonen efter vaknade jag på mitt livs bästa humör, jag gick utanför dörren, rader av sommarklädda människor marscherade längs Studentvägen med färgglada flaskor i nävarna, jag knäckte en öl och jag tände morgonciggen och jag tänkte att "livet är som en trappa, va", men jag kunde inte bestämma mig om det var som en vanlig trappa eller som en spiral-. Och Janson hade skola men kom hem efter några timmar och vi lunchade med Pontus och Honken utanför närbutiken sedan splittrades alla för diverse bestyr och jag hade just ingenting att företa mig så jag somnade och förblev sovande i två och en halv timme och vaknade framåt middagstid, ohjälpligt deprimerad, och tänkte att livet inte var någon jävla trappa utan en fallucka. Men grabbarna kickade liv i mig och för all del ölen också och Burra hade dessutom anlänt så vi körde igång igen och vi gick till Jonte och han bjöd på whisky från sin drinkvagn och Janson låg i sängen och delgav oss andra kuriositeter ur sitt liv. Men där blev ju inga barn gjorda så vi gav oss ut i natten igen, vad skulle vi annars göra, och vi hamnade till sist på en fest vid Luthagsesplanaden och Pontus tog av sig i bar överkropp och Per och Johan kom förbi och Janson bröt arm med en barndomskamrat och jag letade efter något; vadsomhelst. Och när morgonen började närma sig sov vi för att vakna några timmar senare på valborgsmorgonen av att folk hade disco utanför fönstret, man var för trött för att digga det, men jag gick på macken och åt frukost och sedan masade vi oss till ekoparken och där satt redan tusentals unga människor och studenter och satte sina hjärtan och drömmar på auktion och vi började dricka igen och alla kom väl småningom igång och Joel anlände och han skulle ha spelning på kvällen och Burra tog sig aldrig över tröskeln, den där viktiga och farliga tröskeln, utan återvände hem; vi andra tog oss ner mot stan men stannade till vid Studentfjellet för att bevista en nyligen avslutad sillunch, folk satt så tillbakalutade i stolarna att en ljum vind hade vräkt omkull hela sällskapet - borden, människorna, glasen - allt. Och det bjöds på champagne som inte var champagne utan mousserande och det bjöds på Hallands Fläder som verkligen var Hallands Fläder och ingenting annat. Och Pontus hade med sig en liter sprit i en keramikbägare och Janson och Joel och Sofia hängde på och vi tog oss till Fyrisån och åt hamburgare och solen lyste faktiskt och Janson sa att jag fick 300 kronor för att simma över Fyrisån och innan jag hann svara ja hade Pontus lagt till 300 kronor till så det fanns ingenting att orda om utan jag klädde av mig de flesta plagg och kastade mig i vattnet och det var inte särskilt kallt eller strömt och folk runt omkring diggade vad de såg på min - eller kanske Jansons och Pontus - bekostnad. Och jag kom upp ur vattnet igen och vi satte oss och snackade lågmält och vackert milt och sade vänliga saker om och till varandra innan det var dags att bege sig hem. Och där hemma låg Burra nedbäddad, det var över för honom, han hade gett upp, och han rosslade i sängen likt en lungsjuk ryss i en dostojevskijroman medan festen fortsatte runt omkring honom och nästan hela Frantic Sunday kom förbi och Tomas hade vibb, tror jag, hoppas jag; det såg ut så. Och kvällen trillade på och Frantic Sunday försvann och snart var det dags för spelningen så vi gick mot Triangeln och Burra följde faktiskt med och han och Janson hamnade i luven på varandra och Pontus var så full att han inte pratade längre; han bara dansade. Och spelningen var förstås alldeles fantastisk och jag satt på Jansons axlar och Joel stod på scen och diggade med gitarren i handen och en cigg i vänstra mungipan och Tomas gned sin keyboard mot människornas längtan vid kravallstaketet. Och sedan gick vi till Honken och sedan kom Johan och Per och Johanna förbi men jag tror att vi blivit för dimmiga för att de skulle ha något utbyte av vårt sällskap. Och Träffe hälsade på och sedan Joel och Tomas igen och vi gav oss ut från lägenheten och nu var det kolsvart ute men ljust ändå för folk var i full gång och diggade allt omkring dem och vi råkade i förvirringen låsa oss ute men vad gjorde det, man kunde lika gärna gå in i lägenheten ovanför och festa, för den här natten var alla välkomna överallt och människor dansade omkring och pratade inte längre men sade allt ändå. Och jag blev melankolisk igen och tänkte att livet inte var som det skulle, eller om det var jag som inte var det, har glömt vilket, så jag gick hemåt och vid Honkens lägenhet hade ett partytält börjat rämna och ovan taken rörde sig ett violett moln på väg bort från de andra och himlen var svart eller om den var mörkt blå och stjärnorna blinkade, blinkade och blinkade, och höll käften.

Yes we can

Osama död alltså. Det trodde jag aldrig! Och vad ska man säga, he had it coming. Sedan drabbas man ju (som mycket privilegierad svensk på behörigt avstånd från allt som är otäckt) förstås av en viss sorts besk eftersmak av att se människor salutera ett contract kill oblygt utfärdat av en sittande president. Men å andra sidan finns det ingenting som tyder på att Osama var en särskilt skön katt, eller på något vis en konstruktiv tillgång för världen.

"Nobody deserves to die!" vrålar Thor-aktuelle Kenneth Branagh i de skälvande slutscenerna i någon av de brittiska wallanderfilmerna. Filmerna är knappeligen några mästerverk, men jag minns att jag faktiskt rös av repliken (ibland kan jag överraska mig själv med vad jag ryser åt, som åt gangsterrap). Det är så kärnfullt och principiellt vackert. Jag håller med Branaghs Wallander. Men jag skulle förmodligen inte göra det om jag någonsin råkade ut för någonting.

Nära kom närmre stå still

Valborgs var ju som kul, men att minutiöst redogöra för begivenheten hör liksom inte Kryddhyllan till.

Dröjer hur som helst kvar i södra Sverige för att se Doktor Glas på Dramaten på lördag - ett nästan övertydligt symboliskt avslut på den epok som i historieskrivningen kom att kallas Söderbergvintern.

Min blogg har blivit anklagad för att ha ett vårdslöst förhållande mellan fakta och fiktion. Medges. Men jag vill i sådana fall passa på att anklaga livet för att ha ett vårdslöst förhållande med ledan.