Joels band Frantic Sunday har släppt en ny singel kallad The city is listening. Den går att lyssna på här: http://soundcloud.com/franticsunday/the-city-is-listening Jag tog del av låten, tillsammans med ett par andra nya alster, i december -10 och skrev en mycket hjärtlig recension i mejlform riktad till Joel som det nu blivit dags att offentliggöra: Jag har nu ägnat de senaste dagarna åt minutiös lyssning på Edra nya låtar. Jag stängde in mig i min kammare, släckte alla lampor, drog för alla gardiner, kokade mig en kopp kaffe (Nescafe tyvärr) och lade fram ett osprättat paket cigaretter (Pall Mall, blå), tändare och ett askfat – ja, vi röker inne nu, lille far, det är så kallt! – och jag kopplade in min löjliga lilla laptop till Malenas hyggliga högtalare och ja, med ett ord: lyssnade på låtarna.
Jag satt där i timmar. Fyra koppar kaffe och tredubbelt så många cigaretter senare gav jag mig ut på en promenad i ett kylslaget Konstantinopel – tyst och tankfull som en annan Stigzelius – och försökte samla mina intryck. Jag tänkte på Nietzsche och hans tankar om musik. Musik –
vad vill du med oss! Först måste man lära sig att över huvud taget höra en figur eller melodi, lyssna fram den, isolera den, urskilja den och avgränsa den som ett levande väsen för sig; sen kräver det möda och god vilja att uthärda den trots dess främmande karaktär, visa tålamod med dess blick och uttryck, mildhet mot det sällsamma i den - jag tappade tålamodet, slet av mig min hopplöst daterade hatt, höjde armarna mot skyarna och skrek:
"MUSIK! JAG FÖRSTÅR DIG INTE!!!" Men sedan kom det ögonblick då jag vande mig vid den, då jag väntade på den, då jag anade att jag skulle sakna den ifall den inte fanns; och så fortverkade dess tvång och magi och jag blev en ödmjuk och hänförd älskare som inte kunde tänka sig något bättre i världen än den och
bara den; det främmande hade långsamt tappat sin slöja och trätt fram som en ny och tidigare obekant kamrat - detta är musikens belöning för vår goda vilja och gästvänskap! Och jag hörde inte längre Nietzsche; någon annan talade till mig, och han viskade:
"are you listening…” Nog raljerat. Det kan vara av vikt att redan inledningsvis poängtera begränsningarna med att nyttja mig som musikkritiker. Jag vet förvisst vad distgitarrer och reverb är - men i övrigt är det litet skralt vad avser både kunnande och terminologi. Vidare skall jag försöka avklä mig alla silkesvantar i denna bedömning, då ni upprepade gånger uppviglat mig (ibland på ett rent provokativt sätt!) till detta.
Dessutom: Ni är ju något av en renässansman, och kan hoppa mellan genrer och konstuttryck utan att tveka såsom våghalsiga barn jumpar mellan isflak, och man kan förstås förvänta sig mer av en recension av Er om, säg, litteratur än en recension av mig gällande musik. Ni hade kunnat skriva romaner i likvärdig eller bättre kvalité än mina - men jag hade aldrig kunnat skriva eller spela er musik, rita era byggnationer, skulptera era händer. Ni är min överman. Det har ni alltid varit. För mig kommer man inte resa monument. För dig gör Sankte Per pressveck på sina byxor. Detta är verkligt.
Det behöver emellertid inte vara en källa till ångest. Jag är medveten om mina begränsningar. Men i själva verket är det urbota korkat att ha mig att recensera musik: ja, rent idiotiskt. Men nu har ni ju bett mig göra det och så kommer jag därför att göra. Över till väsentligheter. Jag väljer att kommentera låten på ett tämligen osammanhängande och lösryckt sätt och - som sagt - med ytterligt bristfällig terminologi. Jag hoppas att Ni kan ha överseende med detta.
The city is listening – ja, vad heter den här trumtakten? den som inleder låten? tvåtakt? (ja, jag varnade Er för brister i kunnande, hyfs och terminologi!) Jag tycker oftast det brukar misslyckas med den här takten, men det är nog bara om man nyttjar den hela låten. Jag vill minnas att ex. den bedrövliga singeln
Lyla av Oasis använder sig av denna takt hela låten igenom och det blir mycket oskönt för örat; ja alldeles som om låten står och stampar och aldrig kommer igång! Men som den nyttjas här låter det "gött", eftersom den understundom varieras.
The city is listening är en mycket kompetent låt, om än jag håller
Heartbeats & Soundsystems (den absoluta hiten bland dessa nya låtar, i min mening!) högre. Av någon anledning tycker jag att denna låt tar slut lite fort? Det känns så, mycket bra men i slutändan litet ofärdigt, som om ett slags sista utbrott saknades. Kanske borde sista refrängen ha varit något röjigare; mer på liv och död; kanske borde Tomas i denna sista refräng ha kvidit mera, lagt mer desperation eller dylikt i rösten (eller så har jag blivit hjärntvättad av att haft en enda skiva, Håkan Hellströms senaste, att lyssna på i höst). Säkert är känslan annorlunda live – Frantic Sunday är ju, som tidningarna brukar tycka om att poängtera, till syvende og sist ett liveband.
Nåja: denna kritik helt oaktad är det som sagt en mycket bra låt med en otroligt gedigen sånginsats från Tomas (han använder en lite ny röst? En röst som – inom mina något smala referensramar – i spridda utrop erinrar mig om Bono. Det är snyggt) och jag gillar det litet avvaktande parti där han mumlar
"are you listening..." tre gånger i följd. Nytt! Fräscht! Mersmak!
The City is listening är en franticlåt man inte hört förut. Det är en mognare Tomas och ett mognare Frantic Sunday, med mindre gladpop – men ni har ju redan många gladpop/handklapp-låtar. Och visst skall man väl inte för sakens skull opponera sig mot en formula som utgör bandets stomme – den pumpande basen, poptrummorna, gitarrmanglet, den där sprättiga klaviaturen – ”if it ain't broke, don't fix it" som man brukar säga - och inte skall man väl i ren hysteri efter förnyelse kasta in alla valthorn, tvärflöjter och vuvuzelas man kan hitta – men det är ju kul med nyheter också, enkannerligen när de är så sköna för örat som i just detta fall. Ja, ja - just så! Däärdu! Going! Makin' it real! If you can dream it you can be it!
Bussresan fortskred som planerat i går. Vi resenärer mellanlandade i Umeå och tilldelades en paus på fyrtio minuter. Malena var vänlig nog att cykla förbi busstationen för att göra mig sällskap. Hon talade om gruppsykologi, men jag lyssnade inte. Jag såg bara hennes ögon och önskade jag kunde plocka ut dem och stoppa dem i min ficka, använda som stresskulor kanske. I kaffedrickandet uppstod en plötslig paus. Så fick jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt. Om hur det finns något större än allt det här, om hur världen inte slutar vid stans sista busshållplats. Om hur hon borde följt med mig, hoppat på bussen, skit samma var vi åkte. Men jag var för feg.
Jag bytte Malena mot Per, som hoppade på bussen i stället. Per var lätt bakfull och lite plågad av ett felskickat sms tidigare under dagen. Jag ljög och sa att det inte var så farligt.
Som av ett ödets nyck skulle det visa sig att vi valt samma färdlektyr för bussresan, fast i olika svenska översättningar. Per funderade en hel del över huvudkaraktären Sal Paradises namn. Han menade att Astrid Lindgren troligtvis låtit sig inspireras av Kerouac då hon döpte luffaren i Rasmus på luffen till "Paradis-Oskar", eftersom både Sal och Paradis-Oskar är luffare och heter någonting paradisrelaterat. Teorin kändes inte vattentät.
Och i DN stod det om Fantomen vilket ju var lite kul, men dessvärre var artikeln inte särskilt insiktsfull eller intressant. Så vi snackade skit och spann drömmar om valborgshelgen i stället.
