Turkiska vädernoteringar

30:e november 2010

Underbart väder här i Konstantinopel nu - tro't eller ej, men jag bär i skrivande stund shorts. Sydliga vindar drar med sig värme från mellanöstern, men när som helst kan det vända och bli nordanvind, vilket för med sig kyla från de forna sovjetländerna. Nästan varje plats har en tidpunkt på dagen, en vinkel och en intensitet av ljus, då den framträder som allra vackrast. Som författare utan någon annan arbetsplats än sitt skrivarrum lär man sig den tiden. Man ser fram emot den och man ser till att koka en förekommande kopp kaffe så att man kan invänta tidpunkten på balkongen. Men kanske kommer de där förhatliga sovjetvindarna att förstöra mitt eftermiddagsnöje. Och kanske är det över huvud taget ett sorgligt eftermiddagsnöje att lägga sig till med när man inte har någon bok att skriva längre. Livet är fan osunt beroende av väder, liksom av hjärteprojekt.

Jag borde ha gjort mig plikter

Det är tydligt att jag gjorde ett enormt avtryck under Söderbergvintern, att jag under intervjuveckan i Stockholm lämnade krusningar på vattenytan, en oförnekbar eftersmak som av ett pepparkorn längst bak i gommen, för nu börjar stockholmsskolorna (nåja, en i alla fall) höra av sig med vädjanden om att ta in mig som extern föreläsare från Umeå universitet för att "tala om min syn på Doktor Glas". Jag har någonstans förvandlats till en expert i ämnet utan att jag själv var medveten om det. Nåja. Rimligtvis kan jag inte räkna med något ansenligt gage, men det vore ju onekligen en plattform till att få yra vidare om min Heidenstamteori:

http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/03/jag-ar-sa-ensam-som-en-man-kan-bli.html

Once upon a time in Skellefteå

I går var jag till Skellefteå. Jag inledde med att äta lunchbuffé på något slags kinakrog. Jag är ju en mycket känslosam människa, och det hör inte till ovanligheterna att jag springer ut i köket för att kyssa kocken ifall jag blivit serverad en riktigt bra raggmunk eller motsvarande. Men dessa känslostormar har också en baksida: ibland är maten för bra. Den är så bra, att när jag ätit färdigt måste jag gå rakt ut i köket och mörda kocken. För det är vad jag gör. Jag vidmakthåller balansen. Turligt nog för kocken i Skellefteå var lunchbuffén inget vidare.

Sedan hälsade jag på en klass. Var underligt nervös innan, det retade mig, men jag antog att det var bäst att låtsas som ingenting. Så jag körde händerna i kavajfickorna och härmade en som ser lugnt på världen.

Min knutna hand i fickan

I dag är dagen vi övergår till sommartid: en av två mycket pinsamma, årligen återkommande dagar för Tiden, som påvisar just hur rangligt själva begreppet är med sitt skarvande av timmar hit och dit. Det finns år då det bär mig emot att skänka bort en timme på det här sättet, år då jag tar illa vid mig av att bli bestulen tid utan att ens ha rådfrågas ordentligt. Men i år känner jag att den där timmen kan ni gott ha, jag klarar mig utan den, behöver den inte, vill inte ha den.

Och i morgon åker jag till Skellefteå, en stad som är hatad på bred front, men för bloggen Kryddhyllan är den bara en ny location, nya möjliga marknadsandelar, och den känns ju tvivelsutan fräschare än, säg, Vännäs eller Uppsala. Nytänk! Vibb! Mersmak!

Bra kan det aldrig bli

Såg just filmen Cornelis. Är nu mycket skakad av Hans-Erik Dyvik Husbys bristfälliga skådespeleri. Han såg ju bra ut: rätt skägg, rätt kagge. Men alla repliker låg fel i munnen, aviga, fonetiskt inlärda. Och det värsta var att Dyvik Husbys rollprestation tycktes dra ner alla andra också. Han blev liksom en malström av dåligt skådespeleri. Och nu turnerar han alltså land och rike runt och spelar Cornelis låtar på scen och låtsas väl mer eller mindre vara Cornelis. Det är något osunt över hela grejen, någonting otäckt, ja huvaligen, den här världen vill jag inte leva i, inte just nu, jag går och lägger mig, god natt.

Drar på Efter-Plugget-Pub, ha det gött alla!

Ja, i dag är det fredag! Och på fredagar twittrar man!

Dagens frukost: Två löskokta ägg ovanför diskhon

En varg söker sin flock

I dag är tanken att jag skall bege mig till universitetet, vilket jag gör ungefär en gång per vecka under största hemlighetsmakeri. Pallar liksom inte kamerablixtarna. Hehe, nejdå, men alltså - jag jobbade från hemmet (läs: skrivarlyan i Istanbul) hela hösten och hela våren sitter jag ensam hemma med Hjalmar Söderberg. Det har gjort mig folkskygg(are). För en viss sorts människor är det väldigt osunt att vänja sig vid en sådan tillvaro. Man blir rädd för människor och man saknar människor. Man blir en sällskapssjuk eremit. Vilket i sig är en grogrund för missbruk. Jag har provat det livet och det är fruktansvärt destruktivt. Min första bok handlade om det!

"'Jag vet inte vad jag ska tala om med människor. Jag kan inte känna att jag har någonting intressant att vänta. Det finns liksom ingenting där. Jag har inget utbyte av det. Och jag kan inte förhålla mig till det. Och jag känner mig lite ensammen.'”

Men den sortens självvalt främlingskap är naturligtvis ett val man gör. Det finns ingenting snyggt eller romantiskt över det. Man blir snubben som sitter i sitt studentrum och hatar hela världen och den snubben vill man verkligen inte vara. Det sämsta man kan göra om man känner sig som en främling inför något är att fjärma sig från det. Att köpa ett hus på Österlen där man kan sitta och hata Melodifestivalen. Sådant odlar självömkan och bitterhet. Nej - det är in i smeten som gäller!; att gå ned på ena knät som en hungrig sprinter och rusa huvudstupa in i myllret, kallpratet, kommersen. För alla som inte deltar blir olyckliga och vem fan vill vara olycklig och de som deltar kanske också är olyckliga men de vet i alla fall inte om det vilket är detsamma som att vara lycklig.

Pluras kön

I går var således Pluras kök tillbaka, numer utan följeslagaren Mauro, som ersatts av Pluras brorsa som satt undanskuffad i ett hörn och betedde sig allmänt autistiskt. Det är förstås synd att Mauro är borta: hans cynism och butterhet var en kraftfull del av dynamiken, en kontrast till Pluras tämligen sangviniska happy-go-lucky-person (som jag har trånat efter ett tillfälle att använda begreppet happy-go-lucky!).

Överlag kändes tillställningen, välfunna gäster till trots, mer forcerad än i fornstora dar. Jag vet inte varför, men känslan ville inte överge mig; den förlamade mitt nöje, handikappade mig som nykterhet på en fest med nya ansikten. Och jag undrar särskilt hur dramat kommer att arta sig när ingen gäst tar sig an ett slags vågmästarroll för att bryta isen, såsom Fredrik Wikingsson gjorde i går. Plura framstår ju måttligt intresserad av annat än påfyllning av vinet.

Men det är ju å andra sidan roligare att titta på haltande TV än alltför tillrättalagd TV.

Och i slutändan dök Mauro upp men då slogs kamerorna av. Tydligen dras Mauro med en fruktansvärd prestationsångest, vilket var en orsak till att han valde att hoppa programmet, tillika orsak till att han inte turnerar. Det där borde Mauro fan jobba med. Han behöver inte nödvändigtvis leda löjliga matprogram. Men han borde passa sig så att inte ångesten gör hans liv mindre värt att leva.

Och tänk, hur ofattbart lite Mauro Scocco bryr sig om min åsikt!

Men det kräver att man har gener och anlag

Såg som av en händelse mig själv i spegeln i morse. Fan vad ful jag var. Undslapp ett skrik och ryggade tillbaka åt den spegelvände otäckingen. Han verkade lika illa berörd han.

Omdömet är rent objektivt och alltså inget uttryck för haltande självkänsla. Men det är ju fan omöjligt att vara annat än skitful på vintern i ett vinterland. Man går runt som en levande död nio månader om året. Att folk ändå lyckas träffa varandra vintertid i Sverige är ingenting annat än ett mirakel. Att man lyckas bli förälskad i någon som ser ut som om de draggats från botten av ett träsk. Det kanske finns något fint över det.

Kritikerna

Min recension på Bolaños 2666 finns nu att läsa i nyaste Vertex (3:2011). God natt!

Vi blir aldrig som dom från stan II: För att mina polare är så snygga (no homo)

Hannes, busrufsig och äppelkindad, kan under inga omständigheter någonsin bli dålig på ett fotografi. Till skillnad från oss andra har inte ungdomens fernissa än hunnit flagna från hans anlete: "Youth! There is nothing like youth", som Oscar Wilde gjorde gällande.

Här är den veritabla svärmordsdrömmen Lasse! Det är också omslagsbilden till hans kommande självbiografi: "Alla dessa möten".

Jocke - sällskapets kanske allra mest fotogeniske - har ett utseende som framför allt går hem i Storbrittanien. Ni skulle ha varit med när jag hälsade på i Leeds, jag svär, det var helt sjukt. Vi fick betala kvinnorna för att lämna honom i fred.

Här är Åse, som lika konsekvent som någonsin Jocke Berg vågar vägra leenden på bild. Vilket förstås bara bidrar till mytbildningen, mystiken.

Och här är jag själv, fotad i profil, vilket jag ångrar eftersom det kom min näsa att se så stor ut.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

"Mikael Persbrandts narkotikaproblem stoppar inte 'The hobbit'", rapporterar Aftonbladet, som om det över huvud taget var tänkbart att en trehundramiljonerkronorsfilm ställs in på grund av att en okänd birollsskådis från ett perifert land snortar lite koks när han inte jobbar. Som om Peter Jackson skulle bli så jäkla besviken när han får reda på nyheten om Persbrandt att han beslutar sig för att skrinlägga hela projektet. "Det känns inge kul med hobbitar längre, inte nu när Persbrandt har knarkat", skulle han kanske sucka i intervjuer. Men om filmer ställdes in så fort en skådis knarkat skulle det inte finnas så mycket Hollywood.

Jag skiter fullständigt i om Persbrandt knarkar eller inte. Eller det är inte riktigt sant: jag vill att Persbrandt ska knarka. På så vis är jag mycket konservativ. Jag vill ha min Persbrandt knarkad, min Lundell full och min Håkan Hellström singel och 25-årig.

Dessutom - hey, det var ju "knappt en lina".

The Call of the Wild

The King's Speech är ju tvivelsutan en bra film, utan att fördenskull vara alldeles överväldigande asbra (prefixet as- är tydligen inne igen). Den är trots allt inte riktigt gripande nog, dessutom andas Winston Churchill-porträttet lite för mycket Saturday Night Live-sketch.

Men det finns en scen som i sig är alldeles utomordentlig, filmens självklara oscarsscen, nämligen den där Colin Firth och Geoffrey Rush grälar i kyrkan, en scen som kulminerar i och med att Colin Firth vrålar "I HAVE A VOICE!" så att hans en gång så stammande konungaröst dånar genom valven. Den som inte får rysningar av denna scen saknar helt enkelt själ.

Det vi kan lära oss av detta är att vill ni göra en mäktig filmscen, så infoga en människa som skriker någonting på ett kraftfullt sätt. Här är, off the top of my head, en fem-i-topp-lista på den moderna filmhistoriens mest effektfulla vrål pre-King's Speech:

1) Det förvisso uttjatade men objektivt geniala "FREEDOOOM!" i sluttampen av Braveheart
2) Sylvester Stallones ångestridna "NOTHING IS OVER!" i First Blood
3) Ed Harris förtvivlade "WHAT THE HELL IS WRONG WITH YOU, MAN!" i The Rock
4) Al Pacinos primalskrik i slutet av Gudfadern 3
5) Mel Gibsons koleriska "GIVE ME BACK MY SON!" i Ransom

(Uppstickare: Aidans "YOU BROKE MY HEART!" till Carrie i Sex and the City, som förvisso är en TV-serie)

När man scrollar igenom denna - hastigt sammanställda! - lista slås man av två saker: 1) Var är brudarna 2) att Mel Gibson stulit två platser. Och det gör mig lite beklämd, att Mel Gibsons karriär är som den är. Han har nog fortfarande många episka gallskrik kvar i sig; tyvärr riktar han dem numera mot judiska polismän.

Vi blir aldrig som dom från stan: The lost files

Vi drog till Ångermanlands inland! Ett pit stop ägde rum i Åsele, där vi fyllde på med sprit från ett old school-systembolag, ett sånt där systembolag där man inte får plocka själv, utan måste titta expediten rakt i ögonen och frankt deklarera hur pass alkad man är. Förväntan upplyste Lasses blick.

Resterande delar av ditvägen underhöll en av Jockarna - hädanefter kallad "Åse" - oss andra med skrönor om sin ungdom. På ett slags "Stjärnorna på slottet"-manér redogjorde han för sin första ungdom och pekade ut de platser där han fordom varit intim med bygdens pigor. Det här jävla skjulet är en sådan plats.

... Det här skogspartiet ett annat.

Vi kom fram till ett slags stuga, gjorde oss hemmastadda och korkade upp.

Det var idel glada miner under förfesten. Men så hände något. Vad det kan ha berott på är svårt att sia om - kanske släppte någon något i Hannes drink - men helt plötsligt drabbades Hannes av en fruktansvärd stroke! Hans ansikte förvreds i detta stelnade uttryck av smärta, och vad jag vet så sitter det väl säkert kvar där än.

För att lätta upp stämningen gick vi på zoo. Där återfanns bl. a. dessa muntergökar.

Men mest exotiskt var förstås - tigrarna! Charlies Sheen talar om "tigerblood" i sina vener, men här har han minsann mött sina övermän - sådana märkvärdiga små vilddjur!!

Djävulen gjorde också ett gästspel.

Det som därpå följde är ett totalt jävla mörker. Nej, skämt åsido glömde jag bort att ta några fler bilder under resten av resan. Lasse dokumenterade dock flitigt hela odyssén, men han vägrar att mejla bilderna till oss andra. Som en slav under tekonologins tidsanda kräver han att vi skall nyttja oss av något tekniskt vidunder som kallas "dropbox" ifall vi vill ta del av godbitarna. Och jag är ju väldigt analog, så vi får se hur det blir med det där.

... Men här är i alla fall en bild från hemresan, föreställande en fjärran bergstopp där Åse var intim någon gång för många, många år sedan. Vilken helg!

Där bränner jag mitt brännvin själv

I helgen skall jag åka till inlandet tillsammans med det vittomtalade umeåbandet TV & Nightmares för att pimpla fisk samt pilsner; måhända samplar vi också någon gammal inlandskärrings joller att nyttja i låtmaterialet på bandets kommande debutplatta.

Jag är en av ytterst få som haft privilegiet att lyssna in mig på TV & Nightmares och finner särskilt behag i den sadomasochistiska stänkaren Drunk & Dead samt den vemodiga balladen (rimligtvis förstlingsverkets avslutningsspår) I am the Elephant Man, en gripande studie av ett dysfunktionellt förhållande med själslivets egna demoner.

Jag har som tidigare nämnt bidragit med en låttext till bandet som jag inte publicerat; därför gör jag just detta i samma veva som jag lyckönskar er alla en trevlig helg. Hej!

Down and out for the last time
Every man in town has seen the most of her
Down and out for the last time
Every man in town has seen her inside out

And the role I chose
To save her from her ghosts
When I was the one

And the role I chose
To save her from her ghosts
When I was the one
She hurt the most

Come my love, let us run now
Nobody will judge you when we're gone
Come my love, let us run wild
Cause everything that ever could go wrong
Has already gone wrong

And the role I chose
To save her from her ghosts
When I was the one

And the role I chose
To save her from her ghosts
When I was the one
She hurt the most

Efter oss syndafloden (sms)

Joel:
Hur går det med historieläsandet? Jag har under två dagar förkovrat mig i Romerska kejsardömets historia, och finner det förbannat intressant
Gustav:
Den där skiten har jag lagt ned, läser den mytomspunne författaren Magnus Dahlströms skönlitterära comeback Spådom (2011) som jag sedermera skall recensera
Joel:
Det är bra, det är bra! Åter till litteraturen, ja, det är riktigt... utmärkt! Bravo! Säg, kan man läsa dina recensioner internetledes?
Gustav:
Nej; Vertex hemsida är undermålig och reflekterar över huvud taget inte innehållet i papperstidningen och de få recensioner som publiceras på nätportalen är de som inte dög för sagda papperstidning genom outtalad konsensus. Hemsidan är som en sån där plats dit elefanter går för att dö
Joel:
Ättestupan för unga författare... min vän, håll dig över vattenytan! Håll huvudet högt! Arte et marte! Nej, som jag svamlar...
Gustav:
Den dagen jag sitter framför datorn i min skrivarlya och läser ett mejl från redaktören där han meddelar att min recension hamnar i nätupplagan, då kommer jag att luta mig tillbaka i stolen, undslippa en liten suck, titta fjärrskådande över rummet och i tysthet mumla "däärdu, där kom den, ja" knappt hörbart, varefter jag reser mig, duschar och svidar om till min bästa kostym, parfymerar mig, vattenkammar håret, städar hela lägenheten och sorterar mina skrifter, tar ut soporna och vattnar blommorna, varpå jag öppnar fönstret mot 57:ans på vid gavel, sätter ena knät mot fönsterkarmen, nickar för mig själv i en stum överenskommelse, och stjälper all min kroppsvikt framåt
Joel:
Men du visste det hela tiden; istället för att viska kanske du med stirrig blick, framskjuten haka och monoton Kalle Anka-gäll röst stöter fram "däääääärdu, såattjaaaa" när du inser nederlaget. I det att du står på fönsterkarmen väser du däremot fram små oberäkneliga fraser i stil med "nudu", "jaaaaaaaa" (med ett visslande a) och "nnnnnnnnnnnn"

Den där lilla stunden av närhet

Jag får inget riktigt grepp om författaren/ skribenten Bengt Ohlsson. Han skriver en återkommande krönikespalt i DN På stan, en sektion av tidningen som alltså skall ta pulsen på vad som är "hot" och "not" i metropolen Stockholm (dumplings är tydligen det nya surdeg). Men Bengt Ohlsson framstår som det mest aparta val man kan tänka sig för en dylik uppgift. På frågor om vad han tycker om att göra svarar han konsekvent "ingenting", han är öppet människofientlig och gör ingen hemlighet av att han mest bara tycker om att sitta hemma och utstråla cynisk energi.

Och det här sättet att kokettera med sin likgiltighet är kanske förståeligt för någon som är, säg, 26 (hehe) men när en 48-årig man gör det - dessutom en man som skriver krönikor för något slags livsstilsmagasin! - så undrar man hur det egentligen är bevänt med mognaden och självdistansen. Man tänker sig att Bengt Ohlsson kanske borde ta en time-out och ägna sig åt lite självrannsakan; fundera över hur han vill att hans framtid skall se ut.

Men! - döm då av min förvåning när jag läser Ohlssons Doktor Glas-pastich Gregorius från 2004 i vilken han gör en fullkomligt lysande, perceptiv analys av den unge mannen som en intellektuell posör. Kontentan är att när män är unga försöker de imponera på flickor medelst kroppsliga bedrifter: kasta högst, spotta längst. När de blir äldre försöker de imponera med intellektuell kapacitet, och i brist därpå med att ge intryck av att besitta intellektuell kapacitet, för vad kan vara mer lockande än att framstå som någon som läst allt, förstått allt och genomskådat allt, och därefter vänt livet ryggen med en uppgiven axelryckning. Och allt för att man är rädd för andra människor, i synnerhet kvinnor, och man längtar efter dem så mycket att man är tvungen att hålla dem ifrån sig.

Det går ju naturligtvis inte att sätta likhetstecken mellan Bengt Ohlsson och hans romanfigurer. Men jag blir ändå förbluffad av hur han ser igenom de manér han själv (och jag) företräder. Eller också är han bara en genuint livstrött människa och i sådana fall hade jag velat ge honom en kram och säga att han duger, att det finns folk som bryr sig om honom, att det kanske kommer något gott ur allt till slut, att världen faktiskt kan vara bra.

Får jag gå precis så nära att min axel stryker vid din arm

Den enda människa det egentligen är möjligt att kändisspotta i Umeå är Annika Norlin, som jag för övrigt räknar som en av vår samtids största svenska skalder. I dag var jag på väg till jobbet - djupt försjunken i grubbel om huruvida DN:s Bengt Ohlsson är manierad eller ej - när Annika Norlin passerade mig på gångstigen. I ungefär 1,3 sekunder var vi således de enda människorna i hela världen som upptog en och samma kvadratmeter. Tillåt mig att illustrera:


Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Men låt oss fröjdas åt att Kryddhyllan för en gångs skull väljer att hylla en skapande kvinna i stället för idel gamla alkisgubbar med hemingwaykomplex (jag välkomnar inte en genusanalys av den här bloggen hehe). Lite tråkigt kanhända att inlägget andas av en sorts osund brunstighet, men tro mig - det hade det gjort ifall Lundell passerat mig på gångstigen också. Vilket han för övrigt gjorde en eftermiddag i Stockholm, juli 2006: mitt livs mest omvälvande ögonblick, eufori i sin allra renaste form.

La moustache

För att illustrera tesen om Håkan Juholts mustascher i förbigående inlägg har jag här förfärdigat ett kollage där jag bytt plats på Juholts överläppshår och hans vänstra ögonbryn. Och visst är det så, att ingen hade sett någon skillnad ifall jag inte påpekat det!

Konstmakare - bliv vid din läst!, eller Om Håkan Juholts mustascher

Alla vill väl egentligen kunna försörja sig på någon form av konstyttrande. Vare det musik, skrivande, måleri, skådespeleri, skrädderi, dans, mimkonst, potatistryck eller batik - ja, vad det nu än må vara, så hade väl i stort sett alla velat kunna laga för sitt uppehälle genom sin hobbypassion. Problemet i ekvationen är att ingen vill ha den jävla konsten eftersom den:

1) är för dålig (detta är absolut vanligast)
2) saknar medel eller geist för att nå ut till en bred publik

Men finns det då några konstnärer, undrar man följdaktligen, som i själva verket hellre hade velat bli jurister eller busschaufförer; konstnärer som inte är ett dugg intresserade av att skapa, men som passionslöst valt det till sitt yrke för att de insett att de har något slags talang inom ämnet och därmed bör syssla med det, p.g.a. att det är vad de är bäst på och som därigenom kommer att inbringa mest deg?

Det är givet att vissa gamla rockgubbar (och rockgummor hehe), bedagade skådisar eller avmätta författare kanske inte är så intresserade av sakerna de gör längre, men fortsätter i hjulspåren för att de är stora namn och har en stadig inkomst. Men någonstans måtte väl konsten initialt sett ha fötts ur passion? Eller finns det alltså - och här är kärnfrågan - konstnärer som aldrig ägnat sig åt skapandet av intresse, utan av en känsla att de helt enkelt bara har mer talang inom det området än inom något annat?

Detta funderar jag på i dag, den 14:e mars 2011. I morgon kommer jag att fundera på Håkan Juholts mustasch samt på hur lik mustaschen är hans ögonbryn, vilket ger intrycket av att mustasch och ögonbryn i Håkan Juholts fall är tre stycken identiska komponenter, plockade ur samma låda, som därefter placerats på strategiska utvalda punkter i hans anlete för att bilda ett slags triangelkomposition:


Vad denna triangel skall tjäna till är svårt att veta, men visst ligger det nära till hands att tänka sig att det är tecknet för Illuminati, vänt upp och ned, vilket får en att fundera över ifall Juholt i själva verket är en medlem av denna mytomspunna organisation. Men det är ju bara spekulationer, förstås.

Svartegroggen

I går hängde jag med Martin. Vi åt semla och kollade på dagsfilm. Att kolla på dagsfilm innebär att se en långfilm mitt på dagen. Förr i tiden kallades detta för matiné. Lördagens dagsfilm var Peter Jacksons King Kong (2005). Den var verkligen mycket sämre än jag minns den. En massa dinosaurier som hoppade runt i träd och snubblade på varandra. Jag satt alldeles häpen inför denna radda av dumheter. Men skit i det. När dagen blev kväll såg vi Melodifestivalen, och vi blev båda lite sugna på att dricka en grogg medan vi tittade på denna Melodifestival. Det är väl sådant man gör, antog vi. Dessvärre fanns inget groggvirke (så till vida man inte räknar aparta vätskor såsom mellanmjölk eller rödbetsspad). Men däremot såg försynen till att det fanns några sorgna, svarta lakritskaramaller bortglömda i en skål. Vi beslöt oss då för att göra "Svartegrogg". Ifall ni vill göra er egen Svartegrogg följer receptet nedan.

10 cl Smirnoff Vodka
3-4 hårda lakritskaramaller
2 st mjuka lakritskaramaller (företrädesvis lakritsfiskar)
1 isbit

Häll upp vodkan i ett dricksglas. Mortla de hårda karamellerna efter bästa förmåga. Tillsätt dessa i vodkan tillsammans med de mjuka lakritskaramellerna (helst fiskar). Rör om med sked. Lägg i en isbit. Drick. Må lite taskigt. Gå på toa. Bli trött. Gå hem. Sov. Vakna på dåligt humör. Hejdå.

Flänsostens hus

Vissa åker till Paris eller Rom över veckoslutet. Jag åkte till Ostens Hus i Burträsk. Ostens Hus är ett museum/ oststöperi som ägnar sig åt att torgföra just osten. På alla upptänkliga sätt ämnar man här förkunna ostens evangelium, inte minst genom att styrka ostens existensberättigande genom finkulturella allusioner. Homeros hyllar nämligen ostens oräkneliga funktionsområden i Illiaden medan salig Strindberg vid något svagt tillfälle skrivit: "Duka för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor; Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd."

För att verkligen krydda till saker och ting (och kanske för att nå den mer ostskeptiskt lagde besökaren) hade man slängt in en replika på världens första skida samt en sektion som uteslutande ägnade sig åt hattar (!). Detta tilltag kändes i sammanhanget lite ängsligt och malplacerat, ja nästan publikfriande, som om man inte riktigt trott på ostens förmåga att trollbinda publiken. Men A och O för ett Ostens Hus är väl ändå en okuvlig tro på ostens autonoma betydelse. Det krävs något slags konsekvens i koncepttänket, en sorts integritet.

Ostens Hus får två börsharar av fem möjliga. Tätorten Burträsk får något mindre, eftersom det obegripligt nog var hart när omöjligt att hitta en parkeringsplats.

Norrlands Akvavit

Min mor har kommit på besök till Umeå. I går var vi på teater och såg en pjäs baserad på en roman av Torgny Lindgren. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Torgny Lindgren. Visst är han en skicklig stilist. Men tonen är lite för kokett, tilltalet för mästrande, perspektivet för självgott. Allt inavlat inlandsbeteende tas liksom i försvar och romantiseras (detta romantiserande skulle Torgny Lindgren och hans läsare aldrig erkänna, för sån skit hör ju inte Västerbott'n till). Men allt regionalt och dialektalt romantiseras lik förbannat, även när det helt uppenbarligen rör sig om tjurskalliga och trångsynta gubbjävelfasoner.

Jag vet inte vad jag tyckte om pjäsen heller. Skådespelarna var alldeles för självmedvetna, flirtade för mycket med publiken, lämnade egendomliga konstpauser avsedda för publikens skratt. En teaterpublik, särskilt om publiken är ovan vid teater, måste vara den mest skrattvilliga av alla folkhoper. Det är som att folk går på teater med förförståelsen att teater nödvändigtvis är en mycket allvarlig och högtravande affär. Och så fort det lämnas ett enda litet tillfälle att få skratta - hur banalt och buskisartat skämtet än vara månde - blir publiken oändligt lättade, lyckliga över att ha förstått det roliga, över att ha förstått någonting alls, så man tar tillfället i akt och skriker ut sitt: "HA HA HA! DET VAR ROLIGT! JAG FATTADE! HA HA! SE - JAG UPPSKATTAR TEATER! HA HA HA!"

Sedan gick vi på Pipes. Jag drack Stella Artois. Den hade jag inga problem med.

Och solen har sin gång

I dag var första gången jag fick betalt för något jag skrivit. Så nu är det bara en tidsfråga innan Börsharen skippar CSN och börjar försörja sig med sin penna!

Vad arvodet var väljer jag att inte tala om

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma

Då ratar jag således fiktionen och ger mig i kast med ett historiskt översiktsverk. Det förflutna breder ut sig i tydliga staplar och kategorier, allt försett med prydliga etiketter - Romarrike, Renässans, Rysk revolution - men ingenstans får jag syn på människorna bakom alla dessa märkvärdiga skeenden.

Som jag längtar efter inblickar bakom rustningar och halskrås, efter människor! Jag vill ju veta hur Brutus kände sig när han mördade Caesar, jag vill förstå Napoleons hybris alldeles oavsett om det är dikt och skott från höften. Att någonting inte är sant gör det inte nödvändigtvis mindre verkligt. Jag skiter väl i om de första lerkärlen tillverkades i Japan 10 500 f.kr. om jag inte har någon aning om vem fan som använde de där lerkärlen, hur de kändes att väga i handen. Så kanske får jag anledning att återvända till romanvärlden ändå.

Tre knäckande saker med tid

1. Den liksom krypande känslan när man tittar på en daterad film - låt säga Staffan Hildebrands G (1983) - och inser att den värld som finns i filmen faktiskt är samma värld som finns nu, trots att den ter sig alldeles som ett annat universum. Det ofattbara i att ex. Ulf Brunnberg levde i den världen, och nu lever han i den här. Och det otäcka i att den här världen, den just nu pågående tidsandan, den som porträtteras på alla ens facebookbilder, om ett antal år kommer att framstå lika främmande.

2. Det beklämmande i tanken på vad som kommer att minnas av vår tid om, säg, 500 år. Vem kommer om 500 år att minnas mig? Vem kommer att minnas Leif GW Persson? Vem kommer att minnas Bill Clinton? Den sistnämnde har avgjort störst chans att bli ihågkommen i denna skara, men förmodligen bara av plugghästar och Herman Lindqvist-figurer. Vilka människor minns gemene man från 1500-talet? En handfull. Copernicus, Da Vinci, Magellan. Regionalt sett Gustav Vasa kanske. Resten faller i glömska. Millenieskiftet kommer i framtida historieböcker ägnas en kort och generisk notis: "Det andra årtusendet inleddes med ett terroristdåd i staden New York, vilket ledde till att nationalistiska vindar förändrade klimatet i den dåvarande västvärlden". Det är allt. Vem kommer om 500 år att minnas Herman Lindqvist?

3. Det omöjliga i att lämna ett bestående avtryck. För även om man skriver en svinbra roman, reser en pyramid över sig själv eller skjuter en president - ja, även om vi undviker klimatkriser och kärnvapenkrig - så kommer solen att slockna om 4-6 miljarder år. Inte ens Jesus, Caesar eller Goethe är säkrade en plats i evigheten. Det finns ingen evighet för det mänskliga medvetandet. Detta kan dock nyttjas till ens fördel. När jag är nervös inför en dejt eller ett handledarbesök på praktik brukar jag tänka på att solen kommer att slockna, att ingen i framtiden kommer att minnas mig, samt att jag är död inom max 50 år. Och då får allting en befriande likgiltighet över sig, en air av mersaultsk existentialism, som tar udden av varje inbillat avgörande situation.

Med solen dör också verkningarna av mina tillkortakommanden, misstag och fadäser. Och det är ju ändå ganska gött att veta.

Fiktionens död

Härmed slutar jag läsa skönlitterära böcker. Det räcker nu. Ja, det får fan vara nog!! Inte en till sekund skall förspillas på figurer som aldrig någonsin funnits, på händelser som aldrig ägt rum.

Vilket slöseri med sin korta tid på jorden, att ägna sig åt dikt! Att vända sig från världen och stirra in i sagorna. Hädanefter viger jag all min tid åt facklitteraturen, åt verkligheten. Första stopp blir att läsa in All Världens Historia, från flodkulturerna fram till i dag. Nu kör vi.

Jag har blivit äldre, saknar glöd, men det rår jag inte för

"Du är ju heller ingen Marcus Schenkenberg", sade Malena när vi recenserade våra vänners utseenden i dag. Och jag vet inte vad som är mest upprörande: hennes utlåtande om min skönhet, eller det faktum att hon nyttjar Marcus Schenkenberg som nåt slags universell måttstock för good looks.

Min motreplik blev att du är fan ingen Cindy Crawford.

Festeffektivitet

Jag är en man med många strängar på min lyra och i regel lyckas jag få dem att klinga samstämt. Min stora förtjänst är min oerhörda effektivitet - allt jag gör blir om inte bra, så i vart fall snabbt (fritt fram här för tarvliga skämt om min sexuella förmåga).

Dessvärre kan jag inte längre göra saker bakfull. Förut var detta inget hinder. Mitt liv fortgick som förut trots att jag druckit dagen innan. Men nuförtiden kan jag bara ligga och stirra. Vänta. Okontaktbar. Pacificerad. Jag kan knappt se på TV.

Dessbättre har jag utvecklat en ny metod för att få det här med festandet överstökat snabbt. I går var jag på bandy och hällde i mig fem öl mellan 14 och 16. Sedan gick jag hem och sov. Vaknade två timmar senare, stingslig och sur. Var bakfull och deprimerad hela kvällen.

Men i dag är jag produktiv och pigg - och voila! - så har alltså både fylla och bakfylla hanterats på en och samma dag. Nästa gång påbörjar jag nog festandet ännu tidigare, så är kvällen fri till stordåd också.

Old Guns

Charlie Sheen bor alltså i en villa i L.A. där han avlönar tre porrstjärnor, som han kallar sina "godesses", med vilka han har veckolånga kokainfester varom han talar rättframt i intervjuer samtidigt som han påstår att han överlever missbruket eftersom han har "tiger blood" i sina vener, samt att han befinner sig på en "epic" resa och kommer att "keep on winning".

Om det kom fram att Charlie Sheen bara skojat med allt det här så vore ju detta vad Joaquin Phoenixs I'm still here borde ha varit i stället för den pungspark i luften den faktiskt blev.

Swing it, magistern

Möte med Professorn i dag. Han har ett slags "running joke" om hur han vill att institutionen skall införskaffa iPads. Med mer än lovligt korta intervaller återkommer han till hur otroligt gärna han skulle vilja ha en iPad. Till sist började jag betvivla att han skojade. Han kanske verkligen sjukt gärna vill ha en iPad, tänkte jag. Jag var tvungen att fråga rakt ut om det var så att han allvarligen åtrådde en iPad så mycket som han gav uttryck för.

"Näe, det är bara en gimmick", svarade Professorn.

Jag är så ensam som en man kan bli

En av lärarna jag intervjuade i Stockholm framförde tesen att Hjalmar Söderberg är särdeles aktuell just på 2000-talet eftersom Strindberg och jo, måhända också Selma Lagerlöf, redan är så pass uttjatade att Söderberg därmed framstår som någonting relativt "fräscht" bland dessa gamla drakar. Det kanske ligger något i det. Dessutom är ju Söderberg historiskt sett förhållandevis misstrodd - vilket gjort det till en tidsfråga innan man börjar hålla av honom. Den pendel som dikterar all konst är dömd att ständigt oscillera och motreagera sig själv.

Med detta sagt bör alltså Heidenstam vara nästa i raden av gamla svenska författare att få ett sentida nygenombrott (det existerar ju redan en "buzz" kring detta på DN:s kultursidor så jag har inte precis uppfunnit hjulet hehe). Heidenstam har, oavsett sina eventuella kvaliteter eller icke-kvaliteter, helt enkelt avskytts länge nog för att det snart skall bli dags att älska honom. Huruvida han förtjänar det eller inte är oväsentligt. Konstens pendel bryr sig nämligen väldigt lite om kvalitet.

Now you 'bout to feel the f*ckin' wrath of Aftermath, faggots

Dr. Dre är tillbaka! Efter att ha talat om ett comebackalbum i plus minus tio år börjar det till sist bli dags att kliva ur skuggorna, vilket han alltså gör sportandes en ny och förbluffande muskulös lekamen. Ett märkligt drag från en 46-årig gubbe, kan man tycka.

Det som är så spännande med gangsterrapen är liksom att ingen gangsterrappare blivit riktigt gammal än, men att de äldsta i gemet - Dre, exempelvis - numer äntrat medelåldern. Och är gangsterrap en musikgenre som det går att åldras i? Det vet vi inte än. Men om Mick Jagger fortfarande kan sprätta runt med plutmun och jucka i luften så borde väl Dre och anhang rimligtvis kunna sjunga om brudar, vapen och cannabis även när de är 60-70. Men som sagt; det vet vi inte än. Och förmodligen känner väl Dre av det här, han kanske rentav drabbats av lite åldersnoja, och ett sätt att föryngra sig själv - eller åtminstone sin kropp - är väl just att pumpa stål i gymmet.

I övrigt finns det nu en lustig musikvideo på youtube av nya låten I need a doctor som kärnfullt täcker in allt det som är signifikativt för genren: navelskådningen, fallenheten att ta sig själv på för stort allvar, flirtandet med döden, konstruerandet av låtsasbeefs, det inbillade underdog-perspektivet. Hela den här grejen att göra musikvideos där man själv dör (!) är ju ett fullkomligt absurt grepp som även Eminem nyttjat i When I'm gone. Det är liksom en specialskriven hymn att nyttja ifall de faktiskt skulle bli skjutna nån gång (vilket ju är den värdigaste sortin för en gangsterrappare). Det är så fantastiskt självupptaget, som att teoretisera kring vad folk skulle säga på ens begravning. Eller inte ens som att teoretisera om det - utan som att själv skriva deras begravningstal.

Hiphopen intresserar mig eftersom ingen annan musikgenre är lika utstuderat självbiografisk och samtidigt så uppenbart fiktiv. Alla gangsterrappare blir liksom actionfigurer (och ännu tydligare så när de verkligen ser ut som HeMangubbar som i fallet Dre 2011). Sen är det givetvis ofrånkomligen ball med flerstaviga rim, tunga beats och en riktigt crisp MC.

Helveteshundar

På denna bild - från en mindre nogräknad nation i Uppsala - kan man i mitten skönja bokförlagspampen XP, som namedroppades i förbifarten för några inlägg sedan. Nu har det emellertid fallit sig så att XP nog skippar bokförlagsbranschen eftersom förläggarutbildningen var förlagd till Lund ("jag blev som kvar", som Annika Norlin sjunger). Men XP är skön alldeles oavsett. XP gillar Bukowski, vilket gör att jag gillar XP. Ibland behövs det inte så himla mycket mer.