Ibland brukar jag fundera över min s.k. ”bildning”, vad den egentligen går för. Vad jag egentligen kan och vet eller förstår, och vad detta kan vara värt. Det är sant att jag läst en del böcker och bildat mig en sorts uppfattning om litteraturen – ja, det är rentav framför allt där jag har lagt mitt krut. Vilket inger mig en känsla av missmod emellanåt. Här har man all världens kunskap att sovra i och så väljer man att fördjupa sig i löjliga små sagor om påhittade figurer.
Men skit i det. Förutom denna inblick i litteraturen – som på ingalunda sätt är fulländad – anser jag mig också vara något av en autodidakt vad gäller film (hollywoodfilm, reds. anm.), vilket är kunskap jag tillskansat mig genom den tidiga ungdomens upptäcktsresor på IMDB (ja, jag har inte haft många nöjen, i mitt liv). Denna bildning innebär att jag känner till många filmer, skådisar och ett antal regissörer. Av grumliga anledningar är min kunskap om James Bond-filmer särskilt polerad.
Litteratur och film, alltså – mycket riktigt är det de bruna och rosa frågorna som jag oftast svarar rätt på i TP. Men i övrigt? Anser jag att jag är bildad i övrigt? Nej, inte alls faktiskt. Fråga mig någonting naturvetenskapligt och jag ser på dig som om du sagt något obscent. Försök diskutera politik med mig och jag flackar med blicken och försvinner i väg på toa. Det finns blinda fläckar så stora att de rättmätigen inte kan räknas som fläckar; själva blindheten är grunden, fläckarna är de små stänken av klarsyn.
Inte ens i frågor som jag borde kunna är jag egentligen särskilt initierad. Låt oss som ett exempel nämna filosofin, ett ämne jag läst under motsvarande 1,5 års heltidsstudier. Jag vet förvisst vem Hegel är, men be mig redogöra för hans filosofi och jag är klar på ungefär åtta sekunder. Så känns det egentligen med allt jag vet, förutom kanske litteraturen och filmen. Allt jag vet kan jag prata om i åtta sekunder.
Vatten? Jo, det är nån genomskinlig vätska som finns i haven och som man kan dricka om man är törstig.
Madagaskar? Mja, det är typ en ö utanför Afrika, jag tror det kan finnas apor där, eller om det är tigrar.
Kommunism? Jomen det är väl liksom att ta från de rika och ge åt de fattiga.
Vitsippa? Ja, det är en blomma, eller möjligtvis en fågel.
Okej, något tillspetsat, men ni förstår. Men
måste man inte också välja inriktning när man skall bestämma sig för vad man vill äta på det smörgåsbord som äro den samlade mänskliga erfarenheten? Man
kan ju inte stoppa i sig allt, för då blir man alldeles matt och så skenar hjärtat och man måste lägga sig på sofflocket och flämta ett tag. Det är ett sorgligt faktum att man inte orkar med allt, dessutom säger det ju sig själv att pressylta inte faller allom i smaken (okej, nu släpper vi den krystade smörgåsbordsmetaforen).
Men gudskelov, vart vill jag då komma med allt det här! Jo, det är att man kanske inte skall ta det så hårt det här med bildningen, och i stället skaffa sig
åsikter om saker och ting. En välmotiverad åsikt har väl (förhoppningsvis) någon form av kunskap som grund, men den har också något mycket vackrare, nämligen en känsla, en övertygelse, som är bland det vackraste som finns och som jag verkligen önskar att jag hade mer av.
Om man till exempel skall skriva en bok, vilket jag roat mig med ibland, så är det väl kul och så när författaren är lite bildad – men vad tusan är en bok som inte har en åsikt att framföra, en övertygelse; ja, en ideologi! Vad är en opolitisk författare – en kartritare? Hur jävla kul är det? Eller är det författarens förtjänst att inte beblanda sig: att beskriva, att svalt observera, att se men inte interagera? Eller är litteratur uddlös om den inte är politisk?
Eller är all litteratur politisk vare sig den vill det eller inte? I själva icke-ställningstagandet kanske det ligger en ideologi, som oundgängligen också kommer att framträda mellan raderna, och detta är egentligen något alldeles lysande, för det beskriver samtiden bättre än något annat, för det är inte -68 längre och därmed kan och bör inte litteratur som skrivs i dag vara lika politiserad som forna decenniers dito (åtminstone inte så till vida den skall spegla samtiden adekvat), och det som är allra mest Samtidslitteratur 2011 är kanske just att den är politiskt avdankad, och att detta utrycker något
i sig, ungefär som att soffliggandet också är ett statement, och att visst; det uttrycker något att hjälpa en som drunknar, men det uttrycker också något att inte hjälpa en som drunknar. Det uttrycker ingenting vackert, men kanske någonting sant.
Och såg ni nu! Hur en förutsättningslös diskussion om bildning kom att handla om samtidslitteratur i stället. Om mina intressen vore naturvetenskap hade den sannolikt handlat om svarta hål och bruna dvärgar. Jag borde nu dra en slutsats kring allt det här, men det tänker jag inte göra, eftersom det uttrycker lika mycket (eller kanske mer) att inte dra någon slutsats över huvud taget.
Herre Jesus vad Kirk Douglas är gammal. Minns nån gång i somras när jag insåg att han fortfarande levde, och hur förbluffande jag tyckte det var. Jag kunde liksom inte tro det. I natt satt jag uppe och kollade Oscarsgalan där karln gjorde ett framträdande. Jag kan fortfarande inte tro det. Han påminde bestämt om Greve Dracula där han stod och yrade vid mikrofonen med den halvförmultnade kroppens förvuxna öronsnibbar. Jag var rädd att han skulle falla sönder. Jag var rädd att häftstiften i nacken som håller upp hans stramade anlete skulle släppa.
