Utmaning februari

Skriva en självbiografi. Barndomsåren, säg åldrarna 0-6. 28 dagar, minst 50 000 ord. Inte redigera, inte skriva om någonting. Ingen särskild plan och inget budskap eller syfte annat än just detta. Försöka försätta sig i ett slags trans, resa genom tid och rum. Återskapa världen, färgerna, dofterna med hjälp av minnena och sinnena. Tänk Proust, tänk Karl Ove Knausgård. Varför? För att röra fingrarna, tänkte jag. Dessutom minns jag inte ett skit av mina barndomsår. Men på det här sättet kanske något kommer tillbaka.

På spaning efter den tid som flytt

I går var det fest - och lägg där till att Joel var på besök i Umeå! Mina förväntningar var med ett ord skyhöga. Vi inledde med middag på 57:ans, den kvarterskrog som jag försöker göra till min.

Valet föll på 57:ans också på grund av dess undangömda läge. Joel är till vardags rockstjärna i Frantic Sunday och ville förstås undvika all uppståndelse kring hans person nu när han förärade sin barndomsstad ett besök. Jag bad honom ta av solglasögonen för en bild men han vägrade; väste något om att jag bara skulle sälja den till Kvällsposten. Det var tydligt att rockstjärnelivet förändrat honom, men jag tänkte att jag kunde ta tillfället i akt och göra ett slags exposé över gitarrhjältens återkomst till bygden.

Joels ”bärskasse” lämnade dock lite att önska vad avser stjärnglans.

Väl på festen var han den självklara brännpunkten; den kärna varifrån allt annat utgick. De unga flickorna flockades kring honom med något glasartat i blicken när han satt och utgöt sig om rockstjärnelivets kittlande backstageskrönor. Mig ägnade ingen en blick.

Men sedan hände något. En förlagd studentmössa satte i gång minnena, drev ut dem till en ljus natt i juni på tomma gator i Umeå, bland välkända kvarter svala som ritningar. Jag kunde inte tro mina ögon – med ens var rockstjärnan en ung student! ”Joel?” försökte jag. ”JOEL!” Men jag fick inte kontakt med honom. Tonårsflickorna drog i skörteln på hans frack och situationen började bli ohållbar. Så jag slet studentmössan – denna förbannade proustska madeleinekaka – av hans skalp och tog honom därifrån. ”Inga bilder! Inga jävla bilder!” vrålade jag åt gamarna i hallen.

Vi tog en promenad för att samla tankarna. Joel började ömsom tala igen och stämningen lugnade ner sig. Men så råkade jag – min idiot! – leda honom förbi sin gamla högstadieskola. Gungorna, rökrutan, gympasalen – minnets störtflod, allt kom tillbaka. Och Joel bröt alldeles ihop, föll på knä och grät som en nyfödd. ”UMEÅ, JAG FÖRSAKADE DIG!” skrek han så det ekade över Ålidhem.

Enda sättet att stävja sammanbrottet var att ta honom till en ny fest och hälla i honom whisky. För att ingen skulle prata med honom och märka i vilket skick han var insisterade jag på att han skulle behålla solglasögonen på och sätta sig vid datorn. Och där DJ:ade han uteslutande med sina egna låtar från Spotify, vilket väl är ett slags generalfel, men allt som betydde något för mig var att han slutat gråta.

Själv slog jag mig ner i soffan och försökte konversera med några egendomliga typer. De flesta bröt på någon form av finlandssvensk dialekt. Jag fattade inte ett skit. Verkligen inte ett jävla dyft. Men jag skrattade högt och nickade och sade: ”jaja! jajemen! jo precis!”

Och m.h.a. spriten blev alltså rockstjärnan glad igen. Fast det blev han egentligen inte. I själva verket var gårdagen en mycket tråkig kväll. Alla inblandade är ense om att kvällen var något alldeles särskilt vad gäller tråkighet. Folk såg tråkiga ut, sade tråkiga saker och när de rökte höll de cigaretten på ett tråkigt sätt. En air av tråkighet låg över alla folks gester, deras tonläge, deras fraseringar. En simpel akt som att knyta sin sko lyckades på något sätt utstråla en nästan kvävande tråkighet; en tråkighet som fortverkade och rann i alla vrår. När jag ser de här bilderna kan jag nästan få för mig att jag haft roligt. På bilderna skrattar vi ju. Fotografier har en enorm kraft när det kommer till att omstöpa våra minnen. De blir förfalskade bevis över gångna tider. Men låt mig alltså understryka: vi hade alla mycket tråkigt.

En skugga får liv (igen)

Min uppsats har en enorm potential ("Det här är guld", summerade professorn efter vår senaste tätatät) och sådant föranleder naturligtvis en del prestationsångest. Än så länge är ju allting ett enda luftslott; inte ett ord finns på pränt i sinnevärlden. Men jag blir alldeles upprymd när jag tänker på vad det här kan bli. Jag skulle ha beskrivit känslan bättre, men inser att jag gjort det förut, och slänger upp en länk i stället: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/12/en-skugga-far-liv.html

Eftermiddagsinsikt

Det slog mig just.

Att jag, som idoliserar äldre akademiska herrar; jag, som söker mig till Klas Östergrenar och Bukowskis och Ulf Lundellar; jag, som genom litteraturen letar efter äldre män att se upp till, äldre män som jag kan lära mig något av - jag, faderlösa son - jag kanske egentligen söker en fadersgestalt. Någon som är äldre än jag, som är man, och som kan förklara för mig hur man skall leva eftersom jag inte kan fråga min pappa om det.

Age before beauty

Har spenderat de senaste dagarna med att ringa runt till diverse läromedelsförfattare, professorer, docenter, kåsörer och journalister på jakt efter Hjalmar Söderbergs innersta kärna. Mina kontaktpersoner är generellt sett riktigt "gamla i gemet" och finner det märkligt att jag ringer från en mobiltelefon och inte en fast lina. Framför allt slår de mig i hästlängder vad gäller (för att nyttja Bordieus terminologi) kulturellt kapital. Jag var genomgående ganska starstruck och utvecklade stora lökisar på min blåa skjorta när jag vankade runt i vardagsrummet med mobilen mot örat och försökte föra mig akademiskt.

Glädjande nog var de gamla rävarna oerhört hjälpsamma. Med stor beredvillighet började de leta igenom sina privata arkiv för att skicka mig sina handskrivna manuskript från föreläsningar i ämnet genomförda decennier innan jag blev född. Jag vet inte; man kanske är ganska understimulerad som gammal akademiker. Eller så kan de bara inte motstå en chans att ge sig in i ringen igen, indirekt eller ej.

Om vi för enkelhetens skull håller fast vid att våren 2011 är en hollywoodproduktion så har vi nu kommit till det stadie där hjälten (jag) samlar ihop sitt gamla gäng med vapendragare för en sista stöt. Till klyschan hör att de då först tackar nej upprepade gånger ("My war is over...", mumlar de som en annan John Rambo). "But don't you miss the heat?" kontrar jag då, och sår ett slags frö av revanschlusta i deras hjärnor. Och innan jag vet ordet av det står de vid min dörr - krigsmålade, beväpnade till tänderna och iförda skottsäkra västar - med en blöt cigarr i mungipan och väser: "You were right, brother. The show ain't ovah."

Exklusiv gästrecension av Min broder Georg!

Träffsäker epik i trovärdig 1800-talsstil eller malplacerad farskomik i otidsenlig tappning? Kryddhyllans interkritiska kulturredaktion har läst Min broder Georg av Gustav Borsgård och reder ut begreppen. Skribent: Joel Yngvesson

När Gustav Borsgård debuterade för två år sedan med Lejonet (2008, ej utgiven) hade man svårligen kunnat gissa att han två år senare skulle ha svängt från pricksäkra skildringar av ett ängsligt 00-tal till att skriva ett fullfjädrat tragikomiskt drama om två bröder i 1800-talets Stockholm med tillhörande gammeldags svenska i dialogerna och romerskt numrerad innehållsförteckning med långa kapiteltitlar som förenklat beskriver varje avsnitt.

Eller kanske var det exakt det man borde ha väntat sig - för även denna gång briljerar språket, röjandes en mycket begåvad och bevandrad prosaist som leker med själva orden och viktar deras betydelse i berättandet; på ett friktionsfritt sätt glider varje kapitels lilla berättelse fram, nästan som målad in promptu i rykande färska ord, alldeles som de springer från författarens huvud till papperet, utan att fördenskull kännas förhastade likt en ivrig Kerouac eller Joyce. Alltid tempererat, väl avvägt, noggrant utfört. Den gamla svenskan skänker naturligtvis ännu en dimension åt denna språkliga ekvilibrism, även om den stundvis haltar i trovärdighet och understundom glider in i något mer otidsenliga uttryck. Detta kan man givetvis lätt förlåta, det är bara det att dessa fåtaliga snedsteg sticker ut desto skarpare mot det i övrigt utmärkta språkbruket.

Berättelsen skildrar de två bröderna Cambrants tämligen olika öden - den ene en bohemisk suput och kvinnokarl, den andre en korrekt banktjänsteman med en lugn, närmast flegmatisk karaktär. Georg, den förre, har efter några år till sjöss återvänt till huvudstaden där han ägnar sig mestadels åt fylleri med sin lojale vapendragare, illusionisten John Ruben Anderson, samt att reta gallfeber på polismästaren Tapper. Leopold, å andra sidan, framhärdar i en vänligt likgiltig tillvaro med hustrun i deras barnlösa äktenskap, ett tillstånd han inte verkar önska ändra på, men om så skulle ske hade det kvittat honom lika.

Genom bröderna stiftar vi bekantskap med prästen Stigzelius, den unga kvinnan Julia Gripe, Leopolds hustru, samt tidigare nämnda John Ruben Anderson och polismästaren som, tillsammans med ett antal andra gestalter, väver berättelsen som är Min broder Georg. Karaktärerna är i mångt och mycket överdrivna med den pietetsfulla prästen, den stoiske polismannen et cetera, men de två bröderna har ett intressant djup och genomgår en skickligt skildrad förvandling.

De underfundiga kapiteltitlarna vägleder läsaren genom historien som utvecklar sig på ett välregisserat och intrikat sätt, nästan i stil med en teaterpjäs, och avslutningen bjuder sannerligen på ett höjt ögonbryn och en stilla uttalad berömmelse i stil med "bravo!" eller "utmärkt!", i linje med bokens eget språk.

Men ändå är det inte handlingen som griper tag i en - den finns där, som sagt, väl utförd och noggrant genomtänkt, men det är vad som utspelar sig i de narrativa intermezzona som egentligen är intressant, som får en att stanna till och ägna ett större fokus på textens innebörd. Kanske är det de onödigt komiska sidospåren som förtar handlingen något av dess slagkraft, eller de tydligt avgränsade kapitlens avslut och början som får en att slappna av; eller kanske vill författaren i själva verket berätta något helt annat för oss? Något om Gud, något om kärleken, något om vinden.

Borsgård själv skriver om sin bok att den behandlar bl.a. sanning och mening, kärleken och konsten, innebörden av att tro - samt "...på ett säreget sätt om att skriva sin andra roman". I denna självrecension ligger ett frodigt korn av sanning. Boken handlar om själva skrivandet, på fler nivåer än en. Georgs påbörjade roman spelar en viktig roll i handlingen, och Leopolds förkärlek till det skrivna ordet påverkar hans karaktärs utveckling (speciellt knutet är detta till bokens upplösning). Blinkningar till verk av litterära mästare som Dostojevskij och Strindberg finns där, liksom den geniala allegorin på Främlingen som är slutkapitlet.

Men inte nog med det - i själva berättandet, som nedslag i berättelsen och absolut överordnade densamma - så gör författaren reflektioner kring konsten att skriva. Och säkerligen kan man tänka sig att en sådan här roman på ett eller annat vis handlar om just språket, att få hänge sig åt excesser i språkbruk. I de små reflektionerna så skymtar en ung författare med stor skrivarlust fram, men en trevande sådan; en som gett sig in på att skriva en historisk bok utan att ha genomfört riktigt all den mödosamma researchen som måste föregå ett sådant verk; en inom filosofi och religion mycket bildad person, som med vittfamnad kärlek behandlar än det ena, än det andra filosofiska resonemanget utan att det nödvändigtvis bottnar på ett trovärdigt sätt i karaktärerna; med ett ord, en författare som bländar med själva sitt nyttjande av orden - men mer så än som historieberättare.

Gott så. Detta alldeles oaktat så är boken en förträfflig roman som uppvisar en enorm potential samt ett intelligent och engagerande språk. Karaktärerna uppvisar, trots sina något överdrivna naturer, ett imponerande känsloliv och har alla sina individuella drag, skarpt utmejslade av den noggranne författaren.

Men som historisk roman betraktad lämnar den jämväl mycket att önska. Kanske hade själva handlingen kunnat vara ännu mer frikopplad från de filosofiska poängerna? Scenen Stockholm anno 1880-tal kunnat vara mer abstrakt, mer tidlös och därför mer obunden? Gustav Borsgård utkom vid denna recensions tillblivelse med en samling sonetter, skrivna av författaren under dennes utlandsvistelse i Istanbul - kantänka finner man i dessa ett annat sorts verk som kanske rentav kan fungera som en nyckel till romanen, skriven under samma period? Kulturredaktionen återkommer.

Joel Yngvesson är fristående skribent på Kryddhyllan. Han var verksam en kortare tid som bloggskribent men studerar nuförtiden arkitektur och musik och bör följaktligen inte tilldelas någon större notis i litterära sammanhang

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/min-broder-georg

Kaosteori

Har inte riktigt kommit i gång med mitt examensarbete. Har däremot kommit i gång med mitt datorspelande. Att spela dator är en underlig syssla. Jätteroligt medan man är inne i det, men så fort man lämnar skärmen och tangentbordet slår Meningslösheten med stort M emot en och man drabbas av stark ångest. Enda boten är att återvända till datorn. Jag har full förståelse för att det finns en massa wow:ande basement dwellers därute i Sverige och världen som inte tycker att något är roligt utom datorn, och som drönar runt i ett slags depraverad narkos så fort de måste fungera IRL. Att spela dator är på sätt och vis samma typ av verklighetsflykt som att supa.

Men skit nu för fan i det. Jag gick i alla fall till stan och köpte ett datorspel. Och eftersom COLLECTOR'S EDITION var på extrapris fick jag med mig en liten actionfigur. Det kändes ganska pinsamt. Jag är ju typ trettio. För att rädda mitt skinn fällde jag en ironisk kommentar om hela affären till expediten, som för att bevisa att jag inte är en datanörd. Han verkade inte ge mycket för mina svala sarkasmer. Så jag gick hem och sällade mig till att jag väl var en datanörd då. Actionfiguren står numera på skrivbordshyllan som ett monument över just detta. Och bortom datorskärmsskenet är det mörkt. Januari är en svår tid.

Lördagkvällen som den var

Sitter hemma och jämrar mig. Bakfull. Kemisk ångest. Våndas över mitt examensarbete. Läser tidigare examensarbeten. Får mindervärdeskomplex. Oroar mig över min framtid. Snusar oupphörligen. Kollar på P3-galan. Det verkar mycket jobbigt att vara Kitty Jutbring. Utmattande. Föreställer mig att hon stupar i säng varje kväll och gråter över sin livslånga charad. Howlin' Pelle säger något kaxigt. Som för att han måste. Han verkar inte ens tro på det själv längre. Oskar Linnros sjöng med till sin egen låt när Orup framförde den. Det måste ju vara något slags generalfel. Johnossi försökte också vara kaxiga. Det kändes inte autentiskt. Galan kändes inte autentisk. Musikbranschen känns inte autentisk. Robyn vann. Jag satt och tjurade. Kände mig som Ulf Lundell. Som om ingenting angår mig längre. Sett allt, hört allt. Bara snus kvar.

Ölskålen

En av (få) fördelar med att ha fest är alla slattar människor lämnar efter sig i sina pilsnerbuteljer. "Men herre jösses, hur kan detta vara en fördel!" ska ni skrika nu och slå er för pannan. Och visst kan det vid en första anblick verka lite äckligt med den här tillspillogivna, salivblandade ölen. Kastar man sådana burkar och flaskor i papperskorgen rinner slattarna ut och blottnar upp sin omgivning på ett ganska grisigt vis.

Räddningen är: Ölskålen! Nämligen den teknik som innebär att tömma alla buteljer i chipsskålen medan man städar undan. Och plötsligt är städandet spännande, när man får se Ölskålen ömsom fyllas med gyldene innehåll! Är man riktigt djärv kan man sedan fota Ölskålen i motljus, vilket Martin gjorde efter gårdagens inflyttningsfest (se ovan).

Demonerna

I dag inföll första handledarsamtalet med min favoritprofessor. Han fyllde jämnt och verkade lätt besvärad av all uppståndelse; dessutom kände han sig lite missmodig på grund av universitetets organisatoriska mickelmackel. Men visst fanns det fyrbåkar även i denna byråkratiska snöstorm, det tillstod han, och namedroppade ett par studenter som han förutspådde en lysande forskarkarriär i den närliggande framtiden. Denna spådom innefattade även mig själv: "Gustav... Kvalitet", sade han drömskt, och jag kände mig naturligtvis ärad av att höra två så väsenskilda uttryck i samma utandning, sagda av en man med så många högskolepoäng.

Sedan fick jag följa med på födelsedagsfika i humanistforskarnas fikarum och där var jag sannerligen en katt bland hermeliner. En man med polotröja och kavaj (jag skojar inte, han sportade faktiskt denna combo) hade skrivit en avhandling om Ingmar Bergman och höll en kortare föreläsning som ämnade problematisera bilden av Bergman som en demondriven enstöring på en ö ("han har bland annat gjort tvålreklamer", påpekade Polokragen förnumstigt).

Och jag satt med en bit rosa prinsesstårta och händerna krampaktigt knipna runt kaffekoppen och försökte passa in; livrädd att någon skulle känna koskitlukten, märka sågspånen på min axel. Nej, nu framställer jag ju mig som del av en arbetarklass jag faktiskt aldrig tillhört, men för mig var det så uppenbart att detta var ett sammanhang jag trivdes utomordentligt i men fick delta i endast genom ett slags barmhärtighet, en dispens, ja kanske enbart för att roa akademikerna med mina enfaldiga uppsyn, liksom en rullskridskoburen björn på en zigenarcirkus. Jag visste att snart skall jag slå följe med de mina igen, och rulla ner på Pipes med Per, och i stället för Bergman skrävla om hur många bärs vi ska hinka i helgen.

Bara för ett kort ögonblick sänkte jag garden, och drabbades genast av en förfärlig hybris, en ynka sekunds övermod, och jag tänkte att jag kanske befann mig bland vänner ändå, att jag kanske också duger till, så jag frågade professorn om det alltid var såhär god sammanhållning bland humanistforskarna.

"Mja", svarade professorn. "Sammanhållningen är tämligen disparat; ja, närmast ad-hoc-mässig".

Och jag log och låtsades förstå.

And the role I chose

I går fick jag följa med på en exklusiv spelning i Hannes och Jockes (x2) och Lasses replokal, där de förevisade några alster med sitt band Rubiks Kuk. Nej, jag skojade bara, de heter inte Rubiks Kuk. Jag tror att de kanske heter TV & Nightmares men jag är inte säker. Jag tyckte Seeds of Onan var ett bra namn men fick inget gehör för den bibliska "finska rycket"-referensen.

Hur som helst var det mycket roligt att åse detta; jag blev helt klart positivt överraskad av samspeltheten och drivet i detta up-and-coming umeåband, som redan har en handfull något sånär färdiga låtar typ Down and out (till vilken jag har skrivit text så nu väntar man ju bara på att stimpengarna skall börja rulla in) och en som heter What's wrong with your head tror jag.

Jocke Å drar det tyngsta lasset med lidelsefull sång och lead guitar (!), Hannes kör en kompgitarr som låter som spunnet socker (när volymen inte är för låg), Lasse vägrar ge trummorna någon pardon från toppen av sina röda läskbackar, och Jocke A höll i basen och sade inte ett ord på hela spelningen vilket bara bidrog till mystiken; med sin stumma stenstodstil upphör Rubiks Kuks basist att vara en människa; han blir ett väsen, en sagofigur - jaa, ett slags skogsrå - och lär väl vara den självklara idolaffischen på sekretluktande pojkrum.

I slutet av maj är det premiärspelning i Hamnmagasinets replokal. Den som vill köper loss ett par öronproppar och hakar på mig dit - detta vill man inte missa!

På avstånd ser jag klart

Jag träffade Martin. Han bar glasögon och hade låtit skägget växa. På avstånd var han slående lik min far. Jag fick bita mig i tungan för att inte skrika: "Pappa!" rakt ut. Men sen såg jag ju att det bara var Martin och kände mig genast lite löjlig. Så när jag sedan hunnit få lite distans till hela grejen frågade jag om jag fick ta en bild och ja, det fick jag minsann.

Clash of the Titans

För ett drygt år sedan, den 15:e januari 2010, konstaterade jag i denna blogg att det var "[...] slut med Professor Ringby. I dag var sista dagen man fick lystra till bruset av hans invecklade haranger". Detta slog mig som mycket sorgligt. Jag tyckte om Ringbys lektioner och kanske i synnerhet de stunder det bara var han och jag på tumanhand (http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/12/om-doktorn-ar-skuggan.html).

Men glöm nu för Guds skull allt det där, för i vår är det jag och Ringby igen! Han skall nämligen lotsa mitt examensarbete som - dessutom! - eventuellt! - precis som förra gången kommer att kretsa kring Hjalmar Söderberg.

Ifall våren 2011 vore en hollywoodproduktion är det lätt att föreställa sig alla storvulna trailers som skulle föregå denna giganternas kamp. Precis som Eyes Wide Shut slog mynt av combon Kubrick, Kidman, Cruise så skulle bioskärmen dåna när följande namn (utan inbördes rangordning... ehhe) i flammande CGI-bokstäver och till ljudet av ödesmättade krigstrummor lyser upp salongen:

RINGBY!

BORSGÅRD!

SÖDERBERG!


COMING TO A THEATRE NEAR YOU

... SPRING 2011

Bor du kvar där du bor

Min nya lägenhet Öst på stan ligger misstänksamt nära min gamla lägenhet Öst på stan, i vilken jag huserade jan-juli 2007. Det var en mycket dålig tid senast jag bodde i dessa kvarter (http://kryddhyllan.blogspot.com/2010/02/svenska-hus-ensligt-belagna.html), vilket - hade man kunnat tänka sig - skulle medföra en viss "ovibb" av dessa scenerier. Men det känns alldeles alright. Dessutom bor jag nu på en trång vind i stället för i en trång källare. Kul att känna att man rör sig uppåt i livet!

Processen

Läser på Antons myspysiga och mycket icke-oävna (nämen vilka fruktansvärt förvirrande negationer) hembrännarblogg (http://www.jastidittliv.blogspot.com/) att han tycks befinna sig i samma sits som jag vad gäller skolan. Att skriva examensarbete räknas tydligen inte som en kurs, och går man ingen kurs kan man inte bevisa att man är student, och kan man inte bevisa att man är student får man inget CSN, och får man inget CSN så kan man inte köpa bananer, och kan man inte köpa bananer så drivs man till kriminalitet, och om man är kriminell blir ens mamma ledsen, och om ens mamma är ledsen börjar hon dricka, och börjar mamma dricka så glömmer hon att ge katten mat, och får katten ingen mat så dör den. Universitetet har således i princip dödat min mammas katt (detta är, för den retoriskt vetgirige, ett exempel på ett s.k. "slippery slope"-argument som bl. a. Sverigedemokraterna är förtjusta i när de diskuterar konsekvenserna med invandring).

Men ignorera nu fullständigt denna politiskt laddade ingress! Jag har hur som helst s.a.s. fallit mellan de institutionella stolarna och spenderar nu dagarna med att - likt hockeypucken före mig - förpassas mellan diverse morgontrötta fakulteter; jag hänger mig åt pappersexercis från arla morgon till sena kvällningen; jag ringer ideligen förlupna telefonsamtal rakt ut i döda etern på jakt efter någon akademisk skuggfigur; jag springer genom korridorslabyrinter och följer spåren (droppar av humanisthuskaffe) efter Den Enda Som Kan Hjälpa Mig, men varje gång jag tror mig vara i närheten att få tag i henne/honom så är allt jag hinner se en manchesterdraperad rygg som precis rundar ett hörn.

Jag skriker "stanna!" och rusar efter, men när jag rundar hörnet är figuren borta. Och jag får börja om på noll. Mycket kafkaesque:t alltihop.

Om hon slöt ögonen

I Turkiet bar jag 19 liter vatten i en tank uppför uppförsbacken till vårt hem med tre, fyra dagars mellanrum. Ja, man kan ju inte dricka kranvatten lixom :))) Det var i alla händelser en pärs. Och jag mådde så bra, de sista gånger jag bar denna jävla nittonliterstank, och tänkte att: det nog var sista gången jag bar en sådan tank.

I veckan kom jag hem till Sverige. Min dator fungerade inte. Så jag tog den till datorleverantören. Han fixade den. Och sedan bar jag hem den. Det var inte nitton liter. Men det var en tung tyngd i mina händer. Och jag tänkte att: hur futilt det är, att någonsin tänka sig att ens bestyr är över. Tyngden skall bäras. Sysyfosstenen skall opp. Vare det vatten eller dator. Teknologin är olika. Tyngden densamma. Låtom oss citera en sonett:

Vid klippans fot: en ensam man. Han plöjer
sin väg mot toppen. Handflator mot stenen –
en nattkall jätte. Spjärnande med benen
skall uppförsbacken intas. Knäna böjer

sig under tyngden. Himlarna fördröjer
de korta stegen. Stenen följer seden
och rullar ner. För Sisyfos är scenen
nu välbekant. Han reser sig och höjer

sin hand mot röda himlen. Halsen töjer
sig: ”Ge mig allt ni har!” Det röda flimrar
men säger ingenting. Han stannar, dröjer

sig kvar. Men allt är tyst. Han vänder, nöjer
sig, vandrar ner. Vi ser mot samma himlar,
mot samma svar. Mot det som ingen röjer

Twitter

Sitter hos Jocke och vinpimplar. Han bjuder på tjälknöl!

Radioskugga

Kommunicera vill (av grumliga anledningar) inte tilldela mig internet i min nya umeålya. Därav denna radiotystnad. Så skyll på Kommunicera för att de kastrerat Sveriges vassaste penna!

Världens första och största atombomb

Sverige inleddes med festhelg hos Janson i Uppsala. Det var "episkt".

Nu ser jag att Peter Englund och Björn Ranelid bråkar i kvällspressen. Björn Ranelid släpper alla spärrar och drar sina gamla haranger ang. den egna förträffligheten, men lägger denna gången mer tonvikt vid att han är "känd", som ett slags egenvärde, vilket inte Peter Englund är i samma utsträckning. Det är häpnadsväckande hur Björn Ranelid stundom kan låta och argumentera alldeles som Sveriges största bloggerska Kissie, trots att han rimligtvis är en mycket bildad och skarpsinnig man. Förbluffande, verkligen.

Alla vill till himmelen men ingen vill dö med Rafael Edholm

Åkte hem till Sverige i går. Flygresan var milt turbulent. Jag satt och trodde jag skulle dö hela tiden. På samma plan som jag återfanns svenska skådespelaren Rafael Edholm. Det gjorde det hela värre. Jag insåg att om planet störtar så kommer nyheten att handla om Rafael Edholm: RAFAEL EDHOLM DÖD I FLYGKRASCH (tillsammans med några andra, mindre nogräknade svenskar) skulle det stå på kvällstidningslöpet. "Tvinga mig fan inte att dö i skuggan av Rafael Edholm", bad jag till Gud. "En DiCaprio skulle väl gå an, men fan inte Rafael Edholm".

Och det behövde jag ju inte heller! Och nu är jag i Sverige och det känns gott.

ISTANBULSONETTERNA! NU I BILDER!!!

Hej hopp hurra! Håll till godo!

http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/istanbulsonetterna

Den sena hemkomsten

Tänker på de där rasisthundarna i Yildizparken igen. Kanske dömde jag Sverige för hårt när jag gick i exil p.g.a. Sverigedemokraterna. Förtrycket finns ju överallt ändå. Man kommer inte undan. Jag kanske borde återvända hem igen.

En snara för ett dödsmärkt nu

I övermorgon den sjätte januari är det lansering av diktverket Istanbulsonetterna! Mitt allra första lyriska verk, icke inräknat det hophäftade kompendiet Jag skänker Dig mina vackraste villaneller som ligger nergrävt vid Nydalasjön som en gåva till framtida generationer efter eventuellt kärnvapenkrig. Hurra hurra! Här kan ni suga på Istanbulsonetternas titlar och låta associationsförmågan flöda fritt under tiden:

I.
Petrarca
Eldstad
Efterskalv
Noll
Kamraterna

II.
Resonans
Montague
Tjernobyl
Fursten
Taormina

III.
Resor
Marcel
Ögonblicksbild
Syster
Nyår -10

IV.
Dödsbo
Rösterna
Cioran
Namnlös
Requiem

V.
Slätterna
Kirilov
Sisyfos
Svart
Ouroboros

Tio saker jag saknar med Sverige

1. Att stå utanför en affär tio sekunder innan den ska öppna och veta att den öppnar om tio sekunder om så himmelen faller ned

2. Att sitta i en buss och klart och tydligt se hur någon springer mot bussen just som den ska lämna hållplatsen och ha gott om tid att nämna detta för busschauffören men låta bli

3. Att bli ignorerad av expediterna i en klädbutik

4. Att inte bara inte känna, utan över huvud taget aldrig ens ha sett, sina grannar

5. Att vara tyst i en hiss

6. Att vid upprepade tillfällen ha legat med någon som bor i samma trappuppgång som en själv men ändå inte hälsa på varann

7. Att träffa en snubbe som man tycker är jävligt skön men inte fråga om han vill hitta på något eftersom man har en annan polare som blev vän med snubben först, och att veta med sig att den sköna snubben därigenom rättmätigen tillhör ens polare i första hand, och att all ens framtida kontakt med den sköna snubben därför måste ske indirekt genom denna polare, och att utan protester finna sig i detta

8. Att bli otrevligt bemött på en snabbmatsrestaurang

9. Att gnälla på kylan som om det inte var fullkomligt naturligt att det är kallt på vintern i ett vinterland

10. Att inte slänga sitt bajspapper i en låda bredvid toaletten

I Rom gör som britterna

Ser på HBO's nerlagda spektakel Rome. Imponerande att lyckas få en så dyr produktion att framstå så billig! För tankarna till Xena - Warrior Princess och såna där dumheter som brukade gå på trean förut. Dessutom är det underligt hur skådespelare alltid talar BRITTISK engelska när händelser tar plats någon-gång-för-längesedan i ett främmande land. Vad fan är det om? Shakespearearvet?

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

Jag brukar promenera i Yildizparken en timme var morgon innan frukost. Det är en skön stund för sig själv och därutöver håller det mitt underhudsfett på en acceptabel nivå. I parken bor det en massa hundar. De brukar vanligtvis vara väldigt troskyldiga och servila och tar inte illa upp om man skojar lite med dem.

Så döm om min förvåning när jag på dagens morgonrunda blev närmast överfallen av ett veritabelt "wolf-pack" av dessa blodtörstiga kreatur! Ett tjog kom emot mig med hårda skall; jag fick plocka upp en pinne till försvar och ryta tillbaks med min mest myndiga stämma. Efter denna kraftmätning drevs de på flykt.

Det egendomliga är att jag är den enda de anfaller, trots att parken kryllar av andra människor (mest turkar). Vilket leder mig till slutsatsen att hundarna har någonting emot min hudfärg. Trångsyntheten finns överallt. Jävla rasisthundar.

Nu var det 2011

Nyårsafton i går! Jävlar vad jag kalvade.