Och själva dikten! Och dess lindansarmöda; dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå

Jag har i princip festat varje helg de senaste tio åren - men i går gjorde jag det inte, utan var på Folkets Bio och såg den rosade svenska långfilmen Apflickorna. Den var väl alright, även om jag kan störa mig på att alla människor i alternativa svenska filmer beter sig som autister. Varenda jävel sitter och stirrar och tiger och beter sig kufiskt och svarar inte på direkt tilltal. Vad är det för en artificiell värld dessa filmer porträtterar? Osäkra människor håller inte käften; osäkra människor pratar för att käften ska gå. Osäkra människor är livrädda för tystnad. Att ignorera rakt ställda frågor är en härskarteknik, inte ett socialt handikapp. BU FÖR SVENSK INDIEFILM OCH DERAS FÖRKONSTLADE BILD AV DEN OSÄKRA MÄNNISKAN

Detta helt oaktat är det alltid kul att gå på Folkets Bio, av tvenne orsaker: 1) De har sköna fåtöljer 2) Det är hit man ska gå ifall man undrar var Umeås alla raggsockor och rastaflätor håller hus när de inte äter ingefärstofu på Hamnmagasinet. Här kan man bevittna dessa människor i sin naturliga miljö, snaskandes fairtrade-nappar och Ubuntu Cola, och jag har egentligen ingenting emot sådana människor - de är att föredra framför callcentrens säljcoacher - men däremot har jag en fallenhet att vilja gå i opposition mot alla sällskap där jag uppfattar mig själv som en minoritet, vilket är de flesta sällskap, eftersom jag söker den rollen, för jag vill ju inte vara som alla andra; jag vill sätta mig på tvären, jag vill inte definiera mig genom att tillhöra utan genom att inte tillhöra, genom att inta ett underdogperspektiv och en offermentalitet som i realiteten naturligtvis är befängd eftersom jag är en rik vit snygg smart man i ett I-land.

I själva verket är hela världen på min sida, men den sitsen är så hutlöst priviligerad att den inte går att ta till sig. Så i stället gör skam, dåligt samvete och självförakt sitt jobb genom att få mig att tro att jag är den utsatte, den vars position är hotad, den som måste vara anti-allting för att undvika att gå under.