Varför jag är en jävla blankröst

Håkan Juholt är i blåsväder (och varför känns det alltid som att det är hans kulbo som drar in honom i dumheter?). Människor av samma ideologi som Juholt slår knut på sig själva i försök att avdramatisera det inträffade. Man vet med att säkerhet att de skulle lyncha Reinfeldt verbalt om han gjort sig skyldig till samma blunder. Men man ser världen genom ett (parti)politiskt raster som färgar ens värdeomdömen och gör att Juholt inte bedöms på samma grundvalar som Reinfeldt. Den andra sidan är naturligtvis likadan. ”Ondskan har ingen färg”, sade man angående Behring Breivik, som för att göra en (värdefull!) poäng av att han inte var en galen islamist. Nej, det är sant, ondskan har ingen färg. Men det har ju inte klantigheten heller.

Det finns ett välfunnet avsnitt av (det Fox-producerade) The Simpsons som handlar om hur Sideshow Bob ställer upp i ett val som demokrat. Han får folk att rösta på hans demokratiska värderingar, samtidigt som han i skymundan bedriver republikansk politik. När han avslöjas utgjuter sig Sideshow Bob i en monolog som handlar om att ”egentligen vill ni alla ha en republikan vid rodret, men ert dåliga samvete tvingar er att rösta demokratiskt”.

Man ska inte underskatta värdet av ett dåligt samvete. Och det är klart att åsikter, övertygelser, engagemang är något beundransvärt. Man kan – bör! – förstås ha en åsikt om vad som är ett rättvist samhälle, och världen blir uddlös om alla tillämpar sval objektivitet på allt hela tiden. Men vad händer om man tycker att ens egna åsikter är osunda?

Jag har många åsikter som jag själv finner osunda. Jag är kulturkonservativ och elitistisk, gillar (manlig) genikult och föraktar folk som inte läst på universitet; jag bryr mig föga om miljön och är ointresserad av alla världsdelar förutom Nordamerika och Europa. Med ett ord: min världs- och människosyn hade sina glansdagar under romantiken, eller möjligtvis i 1920-talets Italien.

Men jag har också en djupt rotad föreställning om högerns ondska (trots att de ansvariga för den övertygelsen, min familj, numer röstar på Moderaterna). Detta leder till ett slags ideologisk konflikt där överjaget är rött och drifterna blåa. Jag kan göra våld mot mig själv genom att rösta rött, eller så kan jag göra våld mot världen genom att rösta blått. Jag kanske vill ha det blått, men jag tror inte att blått styre gör världen till en trevligare plats.

Röstar jag däremot blankt så omyndigförklarar jag mina osunda åsikter genom att kastrera mig själv politiskt, likt pedofilen som är svinkåt på barn men inser att det är en dum idé att ligga med dem. Och så tror jag att det är: man kan inte lastas för att man har osunda åsikter så länge man inser det felaktiga i det och låter överjaget kväva skiten. Och det är klart att man kan tycka att allt det här är ryggradslöst eller rentav destruktivt i sin relativism. Men att inte välja är också ett val, sade Sartre.