Joel hörde av sig angående Tranströmers nobelpris, och förväntade sig att jag skulle vara lyrisk. Det var jag inte. Jag blir typ inte så glad för saker och ting. Jag inser att detta är en dålig egenskap, ty glad bör man vara ofta och i olika sammanhang. Men egentligen är väl Tranströmer ingen superfavorit för mig; det har mer fallit sig så att jag läst honom mycket. Jag kan tycka att hans dikter består av rätt tomma metaforer ibland. Eller inte tomma - ingen kan påstå att hans språkliga bilder inte är effektfulla. Men ibland känns det som att en hel dikt är byggd kring en snygg liknelse, vilket inger mig en jaha-känsla. Å andra sidan är jag helt fel man att bedöma sådant, då jag typ inte fattar poesi som inte rimmar.Men å tredje sidan: hur ofta händer det att någon som man faktiskt känner till vinner nobelpris? Aldrig mer i mitt liv lär det hända att jag får se en nobelprisvinnare som jag är så förtrogen med som jag trots allt är med Tranströmer. Därför har jag bestämt mig för att vara gladare för nobelpriset, och mitt första steg var att uppfinna den s.k. Tranströmerdansen som jag utförde i mitt vardagsrum som en egendomlig form av segergest.
Tranströmerdansen går ut på att man svankar kraftigt och böjer lätt på knäna tills man känner sig som en anka, ungefär. Därefter håller man sin vikta högerarm tätt mot bröstet - föreställ er en kycklingvinge - i ett slags homage till Tranströmers förlamade kroppshalva. Vänster arm låter man i sin tur hänga slappt rakt ned och svinga lätt från sida till sida likt en pendel eller ett par mycket tunga testiklar. Därefter tågar man framåt med rytmiska steg, behållandes denna hukade stance, i det att man mässar: "Åååh, Tranis, åh Tranis, åh Tranis, åh Tranis..."
När jag väl hade utfört Tranströmerdansen kände jag mig genast mycket gladare. Prova det ni med! Varmt rekommenderat.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar