Ondskan, eller Hate:ande på Jan Guillou, eller Blir jag gammal så skjut mig

Guillou uttalar sig om nobelpriset i litteratur (varför??) och menar att ingen svensk kan få priset sedan Harry Martinssons och Eyvind Johnsons fadäs år 1974 (då de som ledamöter i Svenska Akademien gav priset till sig själva) samt att poesi är "överskattat" och "obegripligt". Om sitt eget skrivande menar Guillou: "Jag skriver inte pristagarlitteratur, möjligen nu, men hittills aldrig. Det är ett medvetet val, man kan skriva pristagarlitteratur som få läser eller skriva för en bred publik – jag har valt det senare".

Guillou har naturligtvis rätt i att Sverige är orimligt överrepresenterade som vinnare av nobelpriset, och det blir ju i slutändan en fråga kring huruvida historiska oegentligheter bör vägas upp av positiv särbehandling i nuet, även om jag kan ifrågasätta om det i detta specifika fall är särskilt värdefullt att hänga fast vid dylik arvssynd. Men alright - det kanske man borde.

Jag kan också hålla med Guillou om att mycket poesi är obegriplig. Men det Guillou missar är att detta kanske säger mer om honom och mig än om poesin per se. Att vi två inte förstår poesi behöver ju inte betyda att den ska dömas ut för resten av världen. Men sådana som Guillou har väl alltid haft en dragning åt att sätta likhetstecken mellan vad han tycker och vad alla andra människor ska tycka.

Men det värsta i allt detta, och det som ringar in varför jag verkligen inte tycker särskilt mycket om Guillou, är det sista uttalandet om hur han "valt" att inte skriva pristagarlitteratur. Det Guillou indirekt menar är alltså att han kan "välja" att vinna nobelpriset om han skulle känna för det, vilket han hittills inte gjort.

Och det där är så otroligt dumt och samtidigt så otroligt Guillou, och därutöver ett sorgligt bevis för att ränderna aldrig går ur den generiske gubbjäveln. Jag har ju ägnat det senaste halvåret åt att aktivt hate:a på gubbar, jag skrev en pjäs om det, och Guillou är ett talande exempel på att det finns en essentiell gubbjävelkvalitet som inte försvinner hur beläst och intellektuell en gubbe är i övrigt: män över femtio kommer fortfarande att anse sig ofelbara, omnipotenta och förmögna att fatta beslut åt resten av mänskligheten. Och det gör mig lite sorgsen, att inte ens de uppenbart klipska gubbarna i slutändan blir annat än gubbjävlar.