Om konstens framtid

Hade en spännande diskussion med min litteraturvetenskapslärare om vilken konstströmning som kommer att följa på postmodernismen; sagde lärare är över huvud taget försiktig med att nyttja det begreppet eftersom han anser postmodernismen vara en oskiljbar del av modernismen som inte riktigt förtjänar en egen etikett. Men om nu modernismen var en revolt mot den traditionella konsten i ett icke-industrialiserat samhälle, d.v.s. innan modernitetens omvälvningar, och därför med nödvändighet radikal, så finns det väl en distinktion i att postmodernismen inte strävar efter att vara radikal på samma sätt - snarare handlar den om att omstöpa ett redan befintligt källmaterial i enlighet med den enskilde konstnärens principer. Allt är s.a.s. redan sagt av andra och det postmodernistiska konstyttrandet blir ett slags återvinningsprocess, som inte är lika uttalat radikalt, då den rentav erkänner - om än indirekt - att den inte har så mycket nytt att komma med, annat än språkliga krumbukter och formexperiment (vilket är en grov och elak generalisering av mig).

Nåväl, vi enades om att ifall man använder begreppet postmodernism i den bemärkelsen (återvinning i stället för radikal motreaktion) så kan den vara meningsfull - åtminstone just nu. Sen är det naturligtvis stört omöjligt att utvärdera och dra slutsatser kring en epok som inte är "färdig", en strömning man är mitt inne i, för visst är det tänkbart att begreppet är en fluga som om hundra år kommer att betraktas som en fullkomligt avhängig del av begreppet "modernism" som helhet. Skit i det - när vi dragit dessa slutsatser började vi alltså fundera på vad tusan som må följa efter modernismen/ postmodernismen, och enligt konstens pendeleffekt och fallenhet att motreagera sig själv torde alltså nästa steg innebära en tillbakagång till mer "traditionell" konst och mindre formässig/ språklig akrobatik, ja kanske rak jävla epik i litteraturen och inom måleriet tavlor som faktiskt liknar det de avbildar.

Men denna spådom kändes inte riktigt klockren, den saknade espri, så i stället beslutade vi oss för att nästa konstepok förmodligen kommer att förhålla sig till den nya tekniken/ de nya medierna på ett sätt som i dagsläget är mycket svårt att föreställa sig. Denna truism fick också bli den slutgiltiga profetian: nästa konstepok kommer att ha en stark relation till den nya tekniken och den s.k. hypertexten på ett svårbedömt sätt, och i det giftet är det rimligt att tänka sig att någon form av växelverkan lär uppstå; vi kommer att nyttja tekniken men tekniken kommer också att nyttja oss (i bemärkelsen ha betydande inverkan på det konstnärliga skapandet/ uttrycket).

"Men nog är det synd att läsplattan inte har de här små banden att lägga mellan papperen", avrundade min lärare drömskt och fingrade på det fina lilla röda snöret som går att lägga mellan sidorna i Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter. Och jag tänkte att min lärare är en fin man på vilken ingen skugga må falla, men det är också tydligt hur människor måste dö med jämna mellanrum för att utvecklingen skall kunna fortskrida; så även jag, naturligtvis, någon gång i framtiden.