ÖAR!!! GÄSTRECENSION AV HANNES!!!

Jag är inom kategorin som författaren själv påstår sig njuta av att få bruka det smått patroniserande tillmälet ”gosse” mot. Detta vore kanske ett läge för upprättelse. Tyvärr blir det svårt då jag starkt uppskattat det jag läst. Nåväl! Boys will be boys men gubbar will framförallt be gubbar. Nu kör vi.

Gustav Borsgårds manus Öar, som utgör den fjärde skönlitterära publikationen i ordningen, är enligt författaren ett stycke motreaktion på den senaste romanen Min broder Georg och dess ”högtravande språk” – ett tillkännagivande som bäddar för läsningen på olika sätt. Ett välladdat batteri? Risk för whiplasheffekt? Borsgård har litet att bevisa sedan sina tidigare skönlitterära verk och publikationer av banbrytande litteraturdidaktisk forskning, men fortsätter ändock briljera. Ibland kan det vara stimulerande att följa utvecklingen hos aspirerande storheter, jag tillhör emellertid samlingen som njuter mest av att se de redan träffsäkra skjuta. I fallet Borsgård känns det som att jag ägnar mig åt båda dessa aktiviteter samtidigt.

I två sittningar har jag haft nöjet att avverka transkriptionen från denna dramatiska familjemiddag där en udda samling personer placerats runt ett bord med sitt blod och sina familjedemoner som enda gemensamma nämnare. Bordet de sitter runt är i princip den enda rekvisita som skulle behövas för att iscensätta spektaklet. Desto viktigare är samtalet som förs mellan familjemedlemmarna runt det de tror att de vet och tycker om saker, och om varandra.

Den drivande profilen är äldsta sonen, Olof. Han är ständigt provocerande, självutnämnd debattledare och tar sig friheter att mata sina middagskumpaner balanserandes på gränsen för vad de kan äta upp. I syfte att upprätthålla god stämning tillåts detta av de övriga i sällskapet, vilket ger karaktären öppet mål för sina stundom raljanta utspel.

Manusets mest intressanta delar utgörs av de lika delar gräl som sylvass verbal tango som utspelas mellan Olof och dennes syster Åsa. Detta är även forumet för middagens flesta, i regel ”klockrena”, samtalsämnen. De berör allt ifrån Per Sinding-Larsen (med risk för att avslöja mitt polar-bias: jag var själv med när det hände; Gustav fann en insikt och fäktade bort en serie mothugg från Lasse om Per Sinding-Larsens existensberättigande, det han funnit utgjorde en ungefärlig vecka senare ett av de mer skarpsinta partierna i quattrologen. Proffsigt.) till Don Draper till döden till en rad djupare nutidsfilosofiska teman (enl. författarens presentation ”generations-, klass- och könsbarriärer”, smaka på det!).

Samtidigt haglar äldstesonens cynismer som kullersten under valfri klimatkongress. Metafysik och sarkasm gifter sig snyggt som voro cynismen förnuftets onda tvilling. Ond, men underhållande. Trots att projektidén varit känd under en period är innehållet ofta brännhett – vilket skvallrar om att produktionstiden varit kort och nyss. Jag kan inte minnas om jag någonsin läst eller sett någonting tilltänkt bestående som använt dagsaktuella händelser som stilgrepp på ett så markerat sätt, och det är dock just vad det blir – stiligt.

Man skulle kunna hävda att en författare har världens lättaste jobb. Att argumentera med en annan människa kräver både känsla och medkänsla. Om du frågar din näste: ”Vill du ha en banan?” så beror svaret på om denna person vill ha en banan eller ej. En författare behöver dock inte oroa sig för vad motargumentatören kommer att svara, utan kan bygga upp, serva och smasha i dialogen helt efter eget tycke och smak (se även: http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/ases-fiktionsskalva.html).

Denna paradox är dock ingenting man har tid att reflektera över i kryssandet mellan Öar, språket innehar en intensitet som gör det alldeles omöjligt. Du läsare sitter inte nedsjunken i en lusig läsfåtölj eller scrollande på din beröringskänsliga smart-phone-skärm, du är där (!) i den västkustska skärgården med ett stop calvados i näven, kväljande mätt på allehanda kulinariteter. Och du är inte orolig över ditt eget, utan har en malande känsla av vånda, svek och dåligt ölsinne från det att dörren öppnas tills det att den smälls igen (no spoilers).

I korthet:

Tranströmer? More like Trams-strömer.

Ge stålarna till Guz istället.

Av: Hannes Johansson
Textlänk: http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/oar