Jag älskar Jesus och Jesus finner mig i det stora hela alright

En av mina kursböcker i religion (Jesus och de första kristna av Mitternacht och Runesson) skriver spännande om Jesu påstådda uppståndelse:

"Vad hände i graven mellan fredag och söndag? Att Jesu kropp efter kort tid inte fanns i graven är odiskutabelt [det här var intressant, det visste jag inte, att det rentav var "odiskutabelt"], men att lärjungarna stal liket och hittade på uppståndelsen (Matt 28:13-15) är gravt osannolikt [här hade jag dock gärna fått en förklaring till varför detta är så osannolikt, i mina öron (ögon) låter det som den rimligaste förklaringen, men hey, vad vet jag, lärjungarna kanske dokumenterat befann sig annorstädes]. Det historiskt åtkomliga i "uppståndelsen" som händelse är att graven tidigt konstaterades vara tom och att det fanns människor som, av allt att döma i god tro [hur vet man det? vem bedömer detta? evangelisterna?], hävdade att de mött Jesus levande igen. Men eftersom historisk vetenskap inte har tillgång till förklaringskategorin mirakel, kan den bara klassificera händelsen som oförklarlig."

Sannerligen - man borde passa sig för vad man skriver i en vetenskapligt lagd historisk bok, och kanske se till att reda ut frågetecknen kring vissa detaljer grundligare, för det här är ju spränghett stoff för en sinnessvag wannabe-troende som jag, som alltmer börjat inse att ro inte går att finna i vare sig kvinnor eller sprit, och därmed söker andra vägar till frälsning, men är av en alldeles för lättövertalad natur för att kunna hantera dylika utsagor på ett omdömesgillt sätt.