INGEN har synestesi, eller Outsiderskapets paradox, eller Helt enkelt en vanlig jävla hatblogg

Det blir svårare och svårare att hitta innovativa saker att hata. Förut räckte det så gott med särskrivningar eller foppatofflor, folk som gillar Manchester United lite för mycket, eller varför inte människor som äter sin pizza inifrån. Men problemet med att hata sådana saker är att det till slut blir populärt att hata dem. Fler och fler hänger på hattåget, tills dess att hatandet av ett specifikt fenomen blivit en rörelse. Jag har en känsla av att det i dag existerar fler människor som profilerar sig med att de hatar särskrivningar, än det finns folk som faktiskt särskriver.

Och det där går i min mening emot hela "hate:andets" idé. Man vill ju inte hata sånt som alla andra hatar. Att sitta och "hejta" är att inta ett underdogperspektiv, att anse sig smartare och bättre än alla andra, och det slår ju bakut om hatandet av ett visst fenomen eller föremål blir en ruljans, det slår bakut när hatandet av trötta saker i sig blir till någonting trött. Det som återstår då är att hata själva hatandet, d.v.s. att störa sig på de som stör sig, men att välja den vägen är i sin tur ganska 2009. Det enda man kan göra är således att sträva efter att helt enkelt bli mer uppfinningsrik i sitt val av hatobjekt.

I ett led att följa detta sistnämnda alternativ har jag bestämt mig för att hata (eller ja, "hata" är ett starkt ord, låt säga strängeligen ifrågasätta) människor som hävdar att de lider av synestesi, nämligen den diagnos som gör gällande att man relaterar exempelvis en viss siffra eller veckodag till en viss färg.

Men herregud, varför skulle man vilja kokettera med en neurologisk felkoppling! ska ni skrika nu. Men grejen är ju att synestesi är en helt igenom sexig diagnos, det är inget handikapp utan någonting som alla vill ha, eftersom det får en att framstå som en intressant och skönt excentrisk människa. Men jag synar verkligen att merparten av de människor som säger sig lida av synestesi verkligen gör det på riktigt. Snarare tror jag det handlar om ett mycket välvilligt önsketänkande och en vilja att sticka ut och betraktas som egensinnig och speciell i andras ögon.

Människan som vill vara speciell sitter alltså vid skrivbordet och inbillar sig att "torsdag... mmmmjoo, men nog fan är den ändå lite brandgul, alltså" för att därmed få ett kvitto på sitt komplicerade intellekt, sitt nästan bottenlösa själsdjup. Men jag bedömer att omkring 98% av de som hävdar sig ha synestesi snarare bör erhålla en helt annan diagnos, nämligen den som kallas självbedrägeri.

Minns vem som hatade det först!