Alla (de förmodat få) som ännu inte är övertygade om Karl Ove Knausgårds storhet må läsa det textparti ur Min kamp 2 som är infogat nedan, för mig omöjligt att läsa utan att bara vilja grina, därtill skrivet med så små medel att Beundran och Avundsjukan springer jämnt lopp med varann. Scenen är alltså att Knausgård talar med sin dotter Vanja.
Benjamin sa till sina föräldrar att Vanja var den snällaste på hela dagis, och när jag berättade det för henne, hon satt i sängen och lekte med sina Barbapapafigurer, reagerade hon med ett känslouttryck som hon aldrig tidigare hade visat mig.
- Vet du vad Benjamin sa? sa jag i dörren.
- Nej, sa hon och såg upp på mig, med ens alldeles spänd.
- Han sa att du var den snällaste på hela dagis.
Det ljus som då fyllde henne hade jag inte sett förut. Hela hon strålade av glädje. Jag visste att varken Linda eller jag skulle kunna säga något som skulle kunna få henne att reagera på det sättet och jag förstod, med den plötsliga insiktens klarhet, att hon inte var vår. Att hennes liv helt och hållet var hennes eget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilken text! Den träffade mig, inbillar jag mig, lika hårt som insikten som träffade honom.
SvaraRaderaJa, verkligen, visst är den fantastisk
SvaraRaderaoch jag som i vanliga fall inte kunde bry mig mindre om ungar på dagis
SvaraRaderaJag fattar inte, utveckla.
SvaraRaderaVad fattar du inte?
SvaraRaderaJag har ju inte barn själv, men vad är det knausgård menar?
SvaraRaderaGissningsvis vill han illustrera känslan av att inse att ens barn - som man när de är i ung ålder ser som sina "egna", ja kanske nästan som en del av en själv - faktiskt är människor i sin egen rätt, människor som kommer att göra sina egna val, leva sina egna liv, etc. Och jag har ju inte heller barn, men jag gissar att det ligger en melankolisk känsla över det: dels finns det väl en lycka i att inse att ens barn är unika varelser som är sina "egna", dels är det en sorg i att detta ju innebär att man faktiskt måste släppa taget om dem, att det är någonting oundvikligt, att man kanske inte är så viktig för dem som man hittills alltid trott, att man förmodligen kommer att bli allt mindre viktig ju äldre man blir, och att barnen kommer att skaffa en ny familj och överleva en i slutändan
SvaraRaderaJa det var vackert skrivet, har bara svårt att ta till mig känslan eftersom jag inte har barn.
SvaraRaderaDet är det som jag tycker gör texten så bra - att jag faktiskt kan ta till mig den, TROTS att jag inte har barn.
SvaraRaderaMen nå, om tycke och smak bör man ej tvista