I går bjöd jag med min manchesterkavaj på den tyska operan Wozzeck från 1925 (biljett hade delgivits mig gratis av universitetet). Jag ska inte påstå att jag begrep särskilt mycket. Folk sjöng hela tiden, jag fattade inte det, vadå, ingen gör ju så på riktigt. Men färgerna var ju fina och sådär.Dessvärre hade jag druckit en (1) öl i baren precis innan föreställningen, vilket är bland det dummaste jag kan göra med min skrattretande lilla festblåsa. Denna missräkning fick till följd att jag satt och vred på mig under merparten av showen, vilket gjorde människorna i min närhet obekväma, illa till mods.
Och som om detta inte var nog gjorde operan i sig, som för att narra mig, en metapassning till mitt tillstånd genom en scen där huvudfiguren Wozzeck stod och kastade vatten i ett gathörn. För detta blev han strängt tillrättavisad av sin läkare, som bannade Wozzeck för hans i alla avseenden underutvecklade blåsa. Wozzeck svarade, fritt återgett, att han inte kunde rå för det, att naturen inte har någon lag, etc. "Well played", tänkte jag, och kissade i byxan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar