Åses Fiktionsskälva

Trots att jag gick in i det hela med öppet sinne och helt igenom välvilliga avsikter har jag nu bestämt mig för att lägga ned mitt tittande på Harry Potter-filmerna, en sisådär 4-5 filmer in. Det intresserar mig verkligen inte. Jag tycker själv att det är märkligt - jag trodde att jag per automatik skulle börja bry mig om Harry Potter om jag följde hans öde länge nog. Fan, jag lyckades ju till och med intressera mig för True Blood efter nån säsong eller två. Men jag kommer tyvärr inte ifrån känslan av att Harry Potters förehavanden är mig egala.

Och detta tror jag har att göra med det syndrom som kallas för Åses Fiktionsskälva, vilket är en diagnos namngiven efter min polare Jocke Åsberg (i folkmun kallad Åse). Åse har helt enkelt oerhört svårt att tillgodogöra sig fiktion, eftersom han tycker att det är så pinsamt uppenbart hur allt är skröna, skepparhistoria och ja, "hitte-på".

När jag och Lasse och Hannes ger oss in i Star Wars-relaterade spörsmål eller söker utröna motsägelser inom Tolkiendiskursens ontologiska tolkningssfär så betraktar Åse oss med en konfunderad och lite medlidsam blick, som tyckte han att vi borde ägna vår möda åt reella ting. Det kanske vi borde.

Fast som författare måste jag ju ta avstånd från det här synsättet och mena att fiktiva figurers upplevelser kan vara lika sanna som de verkligas eftersom allt grundar sig på samlad mänsklig erfarenhet blablabla. Men jag tror att det är just Åses Fiktionsskälva som gör att jag inte kan ta till mig Harry Potter, nämligen känslan av att det här har ju inte hänt, det här säger ju ingenting, det här har ju någon för fan bara hittat på.