Söndagsmissödet, eller Knausgård-lovebombing, eller Dravel på hexameter

På grund av en olycklig brist i planering som bara kan skyllas
på mig, ingen annan, har jag varit tvungen att mödosamt läsa
Homeros och hans Odysséen om igen under loppet av dagen
inför en lektion som infaller på måndagens morgon bittida
som dessutom är min bemärkelsedag, vilket blir den 27:e
i ordningen, dessutom har följden blivit att tanken och talet
har följt hexametern från morgonen ända till helgkvällens skymning.
Ja, ock denna skrift bär det grekiska versmåttets kännbara signum
och jag blir i min tur en hängiven skald, en Ovidius skugga

... Och detta är ju i sig inget ont, då du skall läsa din Homeros ofta och i olika sammanhang. Erich Auerbach är en litteraturvetare som minsann läst sin Homeros och skriver angående detta att Homeros drar sig "ingalunda för att låta det vardagligt realistiska spela in i det upphöjt tragiska [...] Homeros står långt ifrån den stilåtskillnadsregel som senare skulle slå igenom nästan allmänt och som säger att en realistisk skildring av vardagen är oförenlig med det upphöjda och har en plats endast i komedin".

I Odyssén blandas med andra ord den stora, upphöjda hemkomsten med husliga scener om fottvagning, vilket sett med dagens ögon lätt väcker löje. Och det får mig ju osökt att tänka på Karl Ove Knausgård (av ingen annan anledning än att jag redan dessförinnan tänkte på Knausgård, eftersom jag alltid tänker på Knausgård) och hur denne med lätt handlag blandar blöjbyten och babyrytmik med essäistiska utvikningar om döden och andra s.k. "eviga frågor". Och ingenstans väcks något löje, ingenstans liknar det komedi, för Knausgård är mycket men inte fan är han särskilt rolig. Och vem behöver vara rolig om man genom att blanda det vardagliga med det upphöjda kan vara en veritabel arvtagare till Homeros!