Lucid dreams

Jag brukar ibland döma ut människor som berättar om sina drömmar som varandes lågbegåvade människor, eller åtminstone människor som borde ägna sig åt lite självrannsakan, ta en time-out och fundera över hur de vill att deras framtid ska se ut. Varför? Det kan man läsa här: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/04/uppvaknandet-ar-ett-fallskarmshopp-fran.html

Men eftersom jag är en man full av tvetydigheter och paradoxer - det är det som gör mig så intressant - ska jag nu ändå berätta om lite drömmar jag haft. Men detta med fokus på klardrömmen, den s.k. lucida drömmen, som man kan uppleva när man sover så lätt att endast ett sprött marängskal skiljer vakenhet från dröm.

Det roliga med dessa klardrömmar är alltså att man är helt eller till viss del medveten om att man drömmer. Det finns en enorm tillfredsställelse i att genomskåda en pågående dröm som just en dröm, och sedan ha drömvärlden som en laglös arena där den reella världens riktlinjer upphört att gälla. Märkligt nog har jag insett att det jag uteslutande brukar syssla med i dessa förslavade drömmar är att plundra, knulla och på andra sätt leva jävel. Jag vet inte om det säger något om mig som person; det är i sammanhanget hursomhelst en parentes.

Två värdefulla saker har jag i alla händelser lärt mig genom experiment utförda under dessa klardrömmar:

1. Statisterna i ens drömmar är måna om att upprätthålla illusionen om att drömmen är verklighet. Vid ett tillfälle i en klardröm tågade jag fram till nån perifer karaktär och klargjorde högfärdigt att jag var mycket medveten om vad de höll på med och att jag visste att jag i själva verket befann mig i en dröm. Denne birollsinnehavare ville inte veta av det utan insisterade på att det inte alls rörde sig om någon dröm. Allt i drömmen tycks således tjäna syftet att bedra; alla drömmens komponenter samspelar för att bevara bländverket. Detta illustreras också av exempel 2.

2. Det finns en väsentlig skillnad på ens drömkropp och ens verkliga kropp. Detta låter kanske som en truism, men ett annat experiment tydliggjorde diskrepansen på ett intressant sätt. Det var nån jävla dröm, jag befann mig hos Djävulen eller liknande vilket var rätt osoft, men jag misstänkte också starkt att det bara vara en dröm (för det är ju rätt overkligt att man bara skulle hamna hos Djävulen helt plötsligt, ja hela scenen haltade i trovärdighet). Jag bestämde mig då - i drömmen, alltså - för att prova det klassiska knepet att nypa sig i armen för att vakna.

Så skedde. Men jag vaknade inte. Och nu drabbades jag av en mild panik för Djävulen strök runt hörnen och nypa-sig-i-armen-tricket fungerade uppenbarligen inte. Jag nöp och nöp men vaknade inte. I en fasansfull sekund tänkte jag att det inte var någon dröm. Men - och detta är det märkvärdiga - plötsligt kunde jag förnimma min egen kropp liksom bakom drömmens kulisser. Medan jag fortfarande deltog i drömmen kunde jag avlägset känna tyngden från min egen kropp i sängen. Och den fysiska kroppen nöp sig inte i armen. Den fysiska kroppen låg och sov.

Den verkliga kroppen var tung, sävlig och orörlig. Men jag märkte - fortfarande inne i drömmen - att jag genom en enorm kraftanstränging faktiskt kunde röra på min reella kropp utanför drömmen. Min vilja i drömmen kunde påverka min fysiska, sovande kropp! Och eftersom Djävulen började bli riktigt obehaglig samlade jag mina krafter och med uppbådandet av all styrka kunde jag förnimma hur min fysiska kropp sakta rörde sin ena arm mot den andra.

Och inte förrän den fysiska kroppen nått sin egna arm och kunde nypa i den - jag kan inte nog understryka hur ansträngande detta var, hur mycket fokus som krävdes - så vaknade jag. Slutsatsen man kan dra är alltså att även här, precis som i exempel 1, strävade drömmen efter att bedra, detta genom att få mig att tro att min drömkropp var min riktiga kropp. Drömmar gör således allt som står i deras makt för att inte avslöja sig.

Känslan av att förnimma sin fysiska kropp utanför drömmen var i sanning en sensation. Jag tänker på Neo i Matrix där drömkroppen finns i dataprogrammet medan den verkliga kroppen ligger fängslad i en vattentank. Det var en obehaglig och lite klaustrofobisk känsla att vilja, men inte kunna, påverka sin fysiska kropp utan stora kraftsamlingar. Lite grann som att vara medvetet död, tror jag.