EXKLUSIV GÄSTRECENSION AV "ÖAR"!!!!!!!!

AVMÄTT KONFRONTATION

En splittrad konstellation människor skopas ihop för att pliktskyldigt vårda vad som borde vara en genuin familjär relation. Kulturredaktionen har kastat sig över Gustav Borsgårds debutverk inom teatern, ”Öar”. Joel Yngvesson läser ett verk som engagerar och roar.

När jag recenserade Gustav Borsgårds andra roman ”Min broder Georg” i vintras skrev jag: ”[...] det är inte handlingen som griper tag i en – den finns där, som sagt, väl utförd och noggrant genomtänkt, men det är vad som utspelar sig i de narrativa intermezzona som egentligen är intressant, som får en att stanna till och ägna ett större fokus på textens innebörd.” Om den förra romanens handling var sekundär i förhållande till dialogerna och vad som berättades däri så är den nyskrivna pjäsen ”Öar” en renodling av dialogen, en berättelse som helt och hållet utspelar sig i samtalen mellan människor.

Upplägget är till synes väldigt enkelt: fyra personer, en middag, tre akter – förrätt, varmrätt, efterrätt. Ridå. När manuset till ”Öar” damp ned i min brevlåda tämligen oannonserat i veckan så slogs jag genast av den spartanska inramningen: en titel och rollbesättning och så själva pjäsen i en lunta A4:or, det var allt. Ett verk skrivet i kreativt ursinne? En obegriplig harang av prosaiska infall à la Dagerman? Ett sätt att spara sina utskriftskrediter på universitetet? Oviss om vad som förelåg läste jag med brinnande iver manuset i ett svep.

Pjäsen beskriver den forcerade sammankomsten mellan en far och hans tre barn i faderns sommarställe. Det är uppenbart redan från första sidan att stämningen är kärv, krystad. Ett tydligt persongalleri etableras tidigt, med Åsa som den ansvarstagande och vuxna äldsta systern, Olof som den provokative och ständigt uppviglande universitetsdoktoranden samt Andreas, de båda andras halvbror, en ytterst tillknäppt karaktär vars repliker under hela pjäsen väl kan räknas på två händer. Carl, fadern, i sin tur kämpar för att agera god och ekumenisk värd, med sviktande resultat.

Dessa roller är tydliga direkt och förändras väldigt lite under middagens gång, snarare spelas de ut till max. Rollbärarna blir ivrigt eggade därtill av den lössläppte och alltmer berusade Olof, som tycks finna ett oerhört nöje i att gång på gång blottlägga sina syskons och faderns personligheter för sig själv och resten av sällskapet. Första akten domineras av Olof, och innehåller en veritabel zip-fil av komprimerad know-how inom cynisk humor värdig den bästa Strage-krönika eller mest välfunna Rocky-stripp denna sida av 00-talet. Innehållet är så tidsmärkt av den omedelbara samtiden – typ förra veckans krönika av Ann Heberlein – att manövern måtte vara avsiktlig. Det är definitivt roligt, speciellt för den målgrupp som i pjäsen motsvaras av Olof och Åsa, som också i själva pjäsen roas av diskussionerna. Skratten är skrivna som fonetiska haha:n i replikerna, vilket tillsammans med övriga tonsäkra samtida uttryck bidrar till dialogernas naturliga och moderna känsla pjäsen igenom.

Den pyrande konflikten mellan Olof och Carl bubblar under ytan från första början till sista akten när upplösningen ofrånkomligen inträffar. Dynamiken i pjäsen kan stundvis kännas lite för jämntjock; ratiot av förolämpningar från Olof och filosofiska och moraliska samtalsämnen är ungefär detsamma i alla tre akter, och karaktärerna håller sig som sagt inom sina egna, tidigt definierade ramar. Olofs filosofiska haranger kunde ha varit ointressanta, givna – men det intressanta med pjäsen är hur han med sitt malande prat ändå lyckas påverka de som sitter och uthärdar vad som borde vara en tröttsam monolog. Han vill provocera dem, få de att rycka till av obehag, reagera på något, vad som helst – som vore han ute efter att ta reda på om dessa människor, hans egen släkt, är verkliga. Som hans syster mycket riktigt påpekar är hans argumentation ett evigt kappvändande, ett sensationssökande debatterande för polemikens skull. Men varför ödslar han, med sina akademiska spetskunskaper inom så många fält, sin tid på vad han helt uppenbart håller för undermåliga och ovärdiga konversanter?

Svaret ligger både hos Olof själv och i den olyckliga ensemble som är middagssällskapet. De tiotusentals avverkade sidor i böcker som utgör Olofs kunnande väger fjäderlätt inför hans eget ointresse för livet och alla dess meningslösa motsägelser, blottlagda och övervunna, en gång själva gnistan som tände lusten att lära, nu enbart tomma variabler att ställa upp i redan lösta ekvationer, kasta runt som tärningar i ett spel som inte går att vinna. Likt en maskin någon glömt att stänga av radar han upp sina teorier bara för att själv avfärda dem, åt ena eller andra hållet som de han pratar med råkar svara på hans utspel.

Men detta uttråkade beteende har en annan effekt, nämligen att provocera fram ställningstaganden om livets villkor från människor som inte nödvändigtvis har intresserat sig för dem på samma sätt som Olof. I Åsas franka och okonstlade svar döljer sig något som Olof glömt eller aldrig haft: en enklare utgångspunkt till frågeställningarna, något som djupt fascinerar honom. Han vill på samma gång vara och inte vara sin syster, vara i hennes värld.

Carl och Andreas utgör en försiktig duo i sällskapet, men på olika sätt. Carl vill så uppenbart vara alla till lags – Andreas verkar uppriktigt inte bry sig om vad som pågår, eller ens att han stundom får agera bollplank för någon av Olofs underfundiga cynismer. Dessa två timida figurer förblir i princip oförlösta, även i slutscenens uppgörelse av de genomgående underliggande konflikterna. Det öppna slutet ger heller inget facit till att förstå hur de fyra karaktärerna går vidare efter middagen och allt som uppdagats under den – kanske förblir de i exakt samma disposition som tidigare?

En poäng med pjäsen tycks onekligen vara hur svårt det är att kommunicera med och verkligen förstå en annan människa. Är det något djupt tragiskt i att detta kan vara fallet med ens egen far, eller är det bara den föreställning som vi normalt gör oss, att våra föräldrar och syskon ska vara oss lika, stå oss nära? Händer det egentligen något om vi försöker att påskina denna skillnad? Är det ett konstruktivt förändringsarbete att bara konstatera olikheterna?

”Öar” känns som en naturlig och efterlängtad återgång till samtiden efter den förra romanen, och debuten inom manusförfattandet är välkommet. Gustav Borsgård behärskar uppenbarligen vitt skilda grenar av det skrivna ordet, och att språkbruket är en gedigen njutning torde väl vid detta laget knappast behöva påpekas om författaren. Hans första pjäs är ett modernt och angeläget verk som torde kunna appellera till folk långt utanför den kulturella lilla ö som är teaterscenen, och är definitivt ett underhållande och tankeväckande stycke väl värt att läsa.

Av: Joel Yngvesson
Textlänk: http://www.kapitel1.se/gustav-borsgard/oar