Du går på ditt oefterhärmliga sätt

I dag när jag kom till jobbet var ingen där och dörren var låst, vilket alltid är en ganska antiklimaktisk upplevelse. Bokstavstrogna kryddhyllekonsumenter minns att jag beskrivit känslan förut: http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/11/en-elegi-for-alla-sorger-den-dar-hosten.html

Hur det nu var - när jag satt i trapphuset och väntade på att någon skulle komma och öppna slog ett barndomsminne emot mig. Jag hade suttit i samma sits en gång för längesedan. Det måste ha varit sent åttiotal på Blåklockans dagis (sedermera nedbrunnet) i Boden. Min bror Henrik kom förbi när jag gungade.

"Kan jag få din gunga", sa han.
"Nä", sa jag.
"Om jag får din gunga får du min Two-Face", sa han.

Jag kunde inte tro mina öron - Twoface! Denna fantastiska HeManfigur kunde bli min, och detta till priset av att jag överlät min gunga! Det var ett enastående erbjudande, tyckte jag, och accepterade direkt.

Men sedan kunde jag inte sluta tänka på den där HeMangubben. Jag kunde inte vänta flera timmar fram tills att dagen var över. Avståndet från nuet till dagens slut var omätligt. Det var en tidsrymd som inte ens gick att föreställa sig. Jag ville ju åka hem direkt och hålla gubben i min hand, vrida på hans leder, lukta på plasten. Det var helt enkelt omöjligt för mig att stanna. Jag beslöt mig för att rymma. Det fanns ingenting i världen som kunde ha hållit mig kvar.

Jag gick och strök i utkanterna av Blåklockans gröna fält. Malin var där, en dagiskamrat, hon var alltid ganska kåt. Man kan säga att vi hade någonting. Malin frågade vad jag gjorde; hon måste ha sett Djävulen i min blick. Jag sa att jag skulle rymma och sprang förbi den osynliga gräns som var förbjuden att korsa under dagistid. Hon tittade efter mig och ropade någonting.

Jag kände mig oerhört rebellisk och var nöjd över att ha fått visa detta för Malin. Det är den första medvetet upproriska handling jag kan minnas. Jag visste att det jag gjorde var fel, att det var något man under inga omständigheter fick göra. Jag visste att fröknarna skulle gå i taket. Men jag gjorde det ändå. Det fanns en njutning i det, något kittlande, kanske större av tanken på all uppståndelse mitt tilltag skulle leda till.

Det var inte långt hem. Jag behövde bara passera en eller två trafikerade vägar. Jag stannade vid övergångsstället och såg mig ordentligt om från vänster till höger. Mora Träsk hade sjungit om det där. Eller var det Televinken?

Först så ser man till vänster
sen så ser man till höger
sen så ser man till vänster igen
och är det klart får du gå över

Jag var alltså väl förberedd. Det var ingen sak att ta sig hem. Jag gick förbi Q8 och boendet för utvecklingsstörda, eller "CP-hemmet" som vi kallade det. Det var ingen match. Nederlaget kom när jag äntrat mitt eget trapphus, och dörren till lägenheten visade sig vara låst. Rebellen bröt ihop. Jag hade inte räknat med att något sådant kunde hända. Det fanns inte ens i min begreppsvärld. Ingen var hemma – hur kunde ingen vara hemma! Jag trodde att mamma alltid var hemma. Hon var ju alltid där när jag var där. Nu fanns hon ingenstans. Att hon inte var hemma var likställt med att hon inte existerade.

Jag satte mig utanför dörren och grät. Jag vet inte hur länge jag satt där. Men jag minns hur förvånad mamma såg ut när hon kom hem från jobbet. Och jag minns hur hon berättade att jag fått fröknarna på dagis att gråta också.