Det är bara klyschor med hela skiten

Den alltför grundläggande nivån till trots - litteraturvetenskapskursen är alright. Det är roligt att påminnas om hur berättelser otvunget anpassar sig till en viss sorts dramaturgisk uppbyggnad utan att man som författare är medveten om det. Mina egna två (2) romaner fyller vartenda jävla kriterie på hur en tämligen förutsägbar historia av hävd bör se ut, och det har jag inte gjort med flit. Sånt finns i hjärnans muskelminne. Man kan förstås anstränga sig för att bryta mot dessa normer, men tyvärr blir sådana experiment ofta osköna att läsa.

Jag har också fått ett tråkigt svar på vad känslan av att karaktärer man skriver om "lever sitt eget liv" beror på - det är inte alls Gud som talar till en, det är genremedvetenhet. Ingen divine inspiration alltså, utan bara gamla formler och arketyper som intuitivt känns igen och misstas för unika idéer, vilket lurar en att tro att det är Herrens röst man har att göra med. När det egentligen bara är uråldriga klyschor som ekar i själens valv.

Det är för övrigt lustigt hur jag ser ut nu, avgjort klyschig där jag vandrar runt i Humanisthuset med min lilla portfölj och min kavaj, utan kamrater och liiite för gammal för att ännu vara student. Det är som om jag hoppades på att om jag bara stannar kvar i Humanisthuset länge nog och bär tillräckligt gubbiga kavajer så kommer man till slut att ta mig för en docent och liksom ge mig ett kontor sådär i förbifarten.