I kväll såg jag Unstoppable, en av dessa könlösa Tony Scott/Denzel Washington-kollaborationer som dyker upp med jämna mellanrum och som inte sällan innehåller en förnumstig working-class-hero generiskt spelad av Denzel Washington samt en rälsbunden (förlåt, rälsburen) farkost som av varierande skäl färdas lite för fort.
Men det hör inte hit. Det intressanta är att B-actionskådisen Jeff Wincott - känd från sådana filmer som Martial Outlaw, Fatal Combat och The Killing Man (vilken titel!) - dök upp i en biroll. Och det är egentligen inte heller intressant. Det intressanta är att jag över huvud taget vet vem fan Jeff Wincott är.
Under min högstadietid ägnade jag nämligen ofattbart mycket tid åt att titta på B-actionfilm. Och då snackar vi inte bara högkvalitativ B-action i Steven Seagals eller Van Dammes skola. Inte heller snackar vi Dolph Lundgren och Chuck Norris - nej, vi snackar min själ inte ens Michael Dudikoff - ty alla de nämnda aktörerna är rena rama karaktärsskådespelarna i jämförelse med de fullkomligt barocka actionhjältar som rumsterade i min VHS. I de filmer jag såg axlades hjälterollen av orimligt perifera actionskådisar som Brian Bosworth, Miles O'Keeffe och - ja, just det! - Jeff Wincott.
Och inte har jag ägnat Jeff Wincott en tanke på minst tio år (varför i helvete skulle jag göra det?) och när jag återsåg honom var det också bara med den avmätta igenkänningens småroade fnysning, men jag visste samtidigt att ingen annan jag känner vet att det där är Jeff Wincott, det vet bara jag, och det betyder ju inte att jag är bättre än någon annan (ja kanske gör det mig rentav sämre), men det var åtminstone något som var mitt eget, ett slags spetskunskap, en länk mellan mig och det förflutna, något som gör Gustav till Gustav.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar