Kan du allt det här nu utantill

I höst släpper Ulf Lundell en ny roman kallad Allt är i rörelse och i denna roman lär den jävel som bryr sig få svar på varför Lundell ställde in sin stora vårturné 2011 (en kvalificerad gissning: han kunde inte relatera till sin publik eller den bild de gjort sig av honom och blablabla), ty få författarskap lämpar sig så väl för en biografisk tolkning som just Lundells, då de väl i sanningens namn handlar om lätt redigerade dagböcker.

Alla romaner som Lundell skriver handlar om en bedagad, manlig rockmusiker/ författare/ målare/ fotograf med svåruttalat namn som ständigt - vilket sammanträffande! - råkar vara i samma ålder som Lundell då han skrev just den romanen, och inte sällan utspelar de sig dessutom på den ort där Lundell för tillfället fattat posto (tidigare Stockholm, numer Österlen). I dessa böcker gnäller "Lundell" över politik, manligt/kvinnligt och åldrandet, alltmedan han saknar 1967 och knullar någon ung kvinna i explicita sexskildringar (anusrosor kan ex. liknas vid "stjärnformade skithål") innan han får tvåsamhetslappsjuka och hoppar in i sin Range Rover för att åka skitfort på autobahn och lyssna på Springsteen och äta dyr fisk på schweiziska hotell. Till fisken beställer han Perrier, fast han egentligen vill ha sprit, men "Lundell" kan inte dricka längre och hatar därför alla som dricker. Sedan får han myror i byxorna och åker tillbaks till Sverige och klämmer in en kostsam chanelklänning i brevlådan på hans tjugofyraåriga kvinnas lägenhet (att flytta ihop var ett för stort steg för 60-åringen). Allting skrivet på en lätt daterad beatnikprosa med de värsta satsradningarna sedan salig Strindberg.

Och varför i helvete ska man läsa sådana böcker? För att de är mänskliga! Trots att jag hört allt förut kommer jag att läsa den, och förmodligen kommer jag inte att tycka om den (Lundell har bara skrivit två böcker av värde: Jack och Saknaden), men jag är väl nyfiken på hur Lundell har det nuförtiden och läser alltså hans romaner som ett slags privat brevkorrespondens till allmänheten, vilket det väl på sätt och vis också är. Och ingen som läser Lundells romaner vill heller ha en fiktiv historia - de/vi vill ha en lägesrapport från en kär gammal vän.