En doktors dagbok

Har ställts inför ett dilemma under utrensningen av min fars gamla skrifter: hans dagböcker. Är det något jag borde läsa? Är inte dagböcker något som bör vara förborgat alla utom själva dagboksskribenten? Kanske stöter jag på någonting jag inte vill veta?

Jag har min bild av pappa, och kanske borde jag nöja mig med den. Den han var för mig. Samtidigt vet jag att han var mer, sådant som jag aldrig hade mognad eller förstånd att uppleva, och de senaste åren har det börjat intressera mig. Han skrev, han regisserade pjäser. Det är det jag kan känna störst sorg inför. Att han inte levde länge nog för att jag skulle bli redo att diskutera dessa saker med honom.

Jag kommer inte att läsa hans dagböcker från tiden då jag levde. Skräcken att stöta på något fruktansvärt - han kanske hatar mig, även om jag verkligen inte tror det - är för stor. Däremot läser jag hans ungdomliga skrifter. Och det gör mig glad. För jag slås av att han som ung ägnade sig åt liknande tankar som jag. Och det är ett sätt att känna tillhörighet. Och det är ett sätt att suga livsvisdom av en pappa. Och det är dessutom tidvis bra prosa.

Ett utdrag följer, som handlar om allmängiltiga ting och inte är tänkt att blotta honom, men som jag fann tänkvärt skrivet av en tjugoåring och som jag tycker det vore trist om ingen annan fick läsa:

Paris, lördagen den 26:e december 1959

Klockan halv ett gick vi på mässa i Madeleine. Här upplevde jag lugn och frid, ty människorna voro tysta, fångade och fasthållna av dramat vid altaret; koncentrerade på prästen och inte på varandra. Skön orgelmusik beledsagade mässan. Det var huvudsakligen verk av Bach kunde jag höra, bl.a. ett preludium i E-dur. Vaxljusen brunno intensivt. Jag tycker mycket om levande ljus. De voro vackra här i detta stora dunkel och böjde sig av värmen från varandra. Jag lade märke till att mycket få kvinnor hade något som täckte huvudet.

Man tänker vackra tankar när man är välstämd, harmonisk. Man blir lätt välstämd i en katolsk kyrka men det går över då man kommer ut i ljuset. De tankar man tänkt därinne synas ofta romantiska i ljuset av dagen. Man får sällan något med sig ut. Det är som kväll och morgon. "Night thoughts are no good in the morning", skriver Hemingway.

Det verkar som om grundorsaken är att tankar i mörkret inte tål ljuset. Mörkrets tankar är inte elaka och fula. De är vackra och ljusa och romantiska. De strävar mot ljuset. Men när ljuset kommer verkar det som de inte längre behövdes ty då är själva ljuset tillräckligt.

I ljuset tänker man inte så mycket, grubblar inte, filosoferar inte. I ljuset lever man med sina yttre organ, armar, ben, ögon och öron. I ljuset uppfattar man realiteter och utför realiteter. I mörkret lever det inre upp. Hjärnan för sitt liv. Man drömmer, fantiserar och vilar sitt yttre från intryck och aktivitet och låter sitt inre framlocka stämning och harmoni.

Ja så är det! Dunklet - romantiker. Ljuset - realist.

I går på Carmen så tänkte jag på döden. Inte romantiskt grubbel utan jag tänkte realistiskt på döden som den realitet den är. Jag kan när som helst dö, en bil kan köra på mej, något kan ramla från ett tak och andra yttre faror. För att inte tala om de inre faror som kan rubba homeostasen.

Men måtte man länge än få njuta av livet - dess ljus och dess mörker. Det är grundrytmen till allt liv. Är man död kan man å andra sidan inte sörja, ty man har inget sinne att uppfatta döden med. Men att dö under lång tid är hemskt. Hemskt för den som älskat, för den som älskar, kanske svårast för den som gjort någon illa.

Vad är då livet? Man behöver inte bekymra sig om livet, ty det sköter sig själv. Livet är inte ett ting, livet är bara. Om någon frågar mig vad klockan är svarar jag t.ex. "klockan är halv tolv"; om någon frågar mig vad jag är så svarar jag: "jag är medicine kandidat". Men om någon frågar mig "Vad är livet?" så fordras till verbet vara ingen predikatsfyllnad.

Vad är livet?

Svar: Livet är