För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan

Augustiturnén innehöll också något lugnare inslag - som när vi besökte ett författarsamtal med den oefterhärmlige Karl-Ove Knausgård! Där framme sitter han efter genomfört litteratursamtal och väntar på att signera min bok. Jag är ju kär i Karl-Ove Knausgård, och fick alltså lite hög puls och sådär när det kom till att vi skulle träffas. Karl-Ove Knausgård log mycket vänligt och det är definitivt någonting skevt med att jag läst om hela hans liv i självutlämnande detalj medan han inte vet ett dyft om mig. Men det betyder ju inte att jag känner honom. Jag kan alltså inte direkt säga åt honom att jag gillar honom. Däremot kan jag säga att jag gillar det han skriver, vilket jag alltså gjorde i sin allra kärnfullaste form.
"Jag tycker mycket om det du skriver", sa jag.
"Tack ska du ha", sa Karl-Ove.

Och här är själva kråkan som han nedplitade i mitt ex av Min kamp Del 2 och det är ju en ruggig handstil, så jag vet inte riktigt vad som står, men om någon är duktig på kalligrafi eller motsvarande och kan dechiffrera Knausgårds text så är jag tacksam.