Stilism vs. något annat

Jag har alltid tänkt att det vore roligt att ha en katt som heter Stig Dagerman, inte så mycket som en homage till Dagerman, utan för att jag tilltalas av tanken på ett husdjur som har både för- och efternamn. Men varför ska man skaffa katt egentligen, de lever ju så kort ändå.

Människan Stig Dagerman hade också en mycket kort karriär - 1945 till 1949 - innan skrivkrampen drabbade honom och han småningom tog livet av sig. Det är förbluffande hur kristallklara tankar Dagerman lyckades sätta i skrift som twentysomething-kille. I Bränt barn finns reflexioner kring (romantisk) kärlek som hör till de mest klarsynta jag läst. När jag började läsa Dagerman fann jag det påfrestande; prosan är så lakonisk, så korthuggen och ryckig att det på sätt och vis känns som ett barn skrivit den. Men i den där knapphändigheten finns en rytm som man långsamt tjusas in i. Sedan får man väl ha överseende med att Dagerman emellanåt kan bli lite lillgammal och docerande. Han var ung. Det är kanske mer befogat, men också mer irriterande, när sådana som Torgny Lindgren och P.O. Enquist – två giganter som i regel bara tråkar ut mig – skriver överlägset undervisande romanverk.

Det finns dock något distraherande över författarskap som är så pass stiliserade som Dagermans. Det är som med Söderberg och inte minst hans Doktor Glas: den är ju på många sätt en fulländad roman, stilistiskt, språkligt såväl som kompositionsmässigt. Den är en i det närmaste perfekt roman, Platons idévärldsroman. Men den är också så jävla snygg att den blir lite livlös.

Roberto Bolaño har skrivit att stilistiskt fulländade verk är som att se på när någon övningsfäktar; en virtuos som utför sin grej till perfektion men undviker varje risktagande. Enligt Bolaño är det så mycket mer spännande med romaner där författaren inte själv hänger med, där ingen vet var allt kommer sluta. Bolaños 2666 är ju inte en bättre bok än Doktor Glas. Men man kan nog påstå att den där riskfaktorn ändå skapar någonting; sen är ju ibland detta någonting skit, men det är väl smällar man får ta.