Läser för närvarande Paul Auster, närmare bestämt den vittomtalade New York-trilogin, det är bra, mycket bra, och framför allt väldigt besynnerligt; en trilogi proppfull av märkliga sammanträffanden, hugskott och infall. Man skulle väl kunna anklaga den för att vara weird for weirdness' sake à la David Lynch eller Wes Anderson, men det tycker jag ändå inte; snarare vill den väl - med hjälp av alla egendomligheter - just framhålla meningslösheten i det synbart meningsfulla, och påvisa slumpens oerhörda inverkan i våra liv.
Här kan man läsa Auster som en förlängning av en Beckettsk absurdism, som dock skiljer sig på en väsentlig punkt: där Beckett ägnar sig åt ett påpekande av det rutiniserade livet, gestaltat i form av en gudlös monotoni, verkar Auster snarare böjd åt att illustrera tillvarons gapande hål och skärande motsatser, tillika människans benägenhet att söka mönster i denna oformlighet, ordning i detta kaos. För mönster och märkliga sammanträffanden finns ju överallt om man söker dem, men hur ofta är de särskilt meningsfulla? Tupacs sista skiva var döpt efter en man som förespråkade att fejka sin egen död och sallad blir Dallas baklänges men so what liksom. Som läsare av Auster lockas man därför att ställa frågan: är våra liv såhär pass absurda? Eller är det i våra anspråk på livet - i vår övertro på ordning - som absurditeten ligger?
Å, den som fick försörja sig på att haspla ur sig sån här smörja
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar