Den litterära tidskriften Gläntan har en intressant undersökning bland samtida svenska författare som handlar om eller hur droger har påverkat deras skrivande. Mytbildningen om drogernas (goda) påverkan på konstutövandet är ju omfattande: Hemingway och Bukowski söp, Sartre proppade i sig amfetamin, Stephen King snortade koks och Ivar Lo-Johansson hävdar rent krasst att hela hans författarskap står i skuld till spriten.
Eftersom Gläntan inte har tillfrågat mig (kan brevet ha fastnat i Ånge?) får jag på eget initiativ gå i svaromål. När jag skrev Lejonet var jag full emellanåt, till övervägande del för att det helt enkelt kändes ball att vara det. Men måhända var det också lättare att åstadkomma den raljanta ton jag stundom eftersträvade när man kommer hem efter krogen och är sådär lagom snedfull och desillusionerad. Med Min broder Georg hällde jag visserligen i mig kaffe och kedjerökte Pall Mall (blå), men drack gjorde jag bara en gång, och det kan ses som ett slags method writing eftersom jag vid tillfället skulle leva mig in i en drucken Georg Cambrants tankar om livet. Det är väl svårt att säga om det blev bättre eller sämre. Kanske lite mer hämningslöst, i alla fall.
Men sedan har jag ju vid ett antal tillfällen fyllebloggat och det är inte precis några inlägg man minns med värme, hehe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar