Rimjob

Sonetter är roliga. Som form betraktad är den nog min favorit inom poesin. Den mest kände sonettskrivaren är förstås Shakespeare, som skrev hundratals stycken mycket kompetenta sonetter under en förmodad trettioårskris. Av våra svenska sonettförfattare utmärker sig bl.a. Lars Gustafsson samt alldeles nyligen Malte Persson som härförleden skrev en snygg sonettsamling om Stockholms tunnelbana kallad Underjorden.

Framför allt gillar jag att sonetten rimmar, att den är så strängt formbunden. Den fria versens lyrik vägrar öppna sig för mig. Det är som att titta på tavlor, jag fattar inte. "Dom skriver ju bara nåt", muttrar jag surt. Och det är väl infantilt. Men tills vidare slår jag gärna ett slag för form och rim och restriktioner.

Den snyggaste (och sorgligaste) sonett jag vet är skriven av den trivselrunde poeten Magnus William-Olsson och handlar om dennes alzheimersjuka mamma:

Var är du, Inger, när jag tittar på
ditt ansikte som speglar tomhet bara?
När handen, kinden inte handen svarar
När blicken inte önskar att förstå?

Vad är en människa? Vad är hon då
när intet genomsyrar själva varat
När köttet dödligt uppenbarat
som det yttersta. Vart skall jag gå?

Det andra kallar ”inre” tror jag på
när de tittat in i din pupill
och pekat ut det. Vad ser de, tror du, då?

Ett mörker, köttets tysta dödsridå
Och ändå är det dit jag går. Att intill
Ingerkroppen vara, vänta, få