1900-talsfilosofins enfant terrible, Ludwig Wittgenstein, skrev en gång om språket att många begrepp - exempelvis "konst" - är stört omöjliga att täcka in med en allomfattande definition, men att alla former av konst bär en familjelikhet som vi kan enas om genom mer eller mindre outtalade överenskommelser som utgår ifrån hur vi använder språket i samspel med varandra.Jag är den förste att erkänna att det finns en familjelikhet mellan Sartres frisyr och en s.k. Oskar Linnros-frilla. Men det finns också många nyanser, som kanske inte gör frisyren alldeles olik, men ändå till någonting fundamentalt annorlunda. När jag presenterade min plan om Sartre-frisyren för frisören så såg jag direkt att hon - nej förresten, det är inte riktigt sant - redan när jag klev in genom dörren och våra blickar möttes såg jag att hon bestämt sig för att klippa mig i en Oskar Linnros-frilla. Jag tror att alla frisörer har en arsenal av kanske 5-6 frisyrer som de - med näst intill obefintlig variation - klipper sina kunder i. Och efter att ha mött en kund i tjugo sekunder har de redan bestämt sig, oavsett vad kunden babblar om och oavsett hur mycket frisören välvilligt mumlar "mmm" medan man framlägger sina planer. Det fanns aldrig något val för mig.
Så min tänkta Sartre-frisyr blev alltså snarast en Oskar Linnros-frilla. Det är inget fel med Oskar Linnros-frillan per se. Tvärtom är det den objektivt sett mest "rätta" frisyr en man i min ålder kan ha - vilket paradoxalt nog också blir en anledning att sky den. Den är så oerhört väntad och blir därmed närmast inställsam, feg, opportunistisk. Man kan se hela kompisgäng gå runt med den här frisyren. Min förra frisyr var ett statement i sig med sin fulhet. Men det är inte mycket att göra åt den saken och i alla fall mor gläds åt att inte längre behöva se min forna Svinto-frilla och dess sockervadd av kluvna hårtoppar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar