Slingor av den lysande framtid han aldrig fick

I går var jag i Göteborg, närmare bestämt i Slottsskogen, det var soligt och jag hade inte sovit något natten innan då den tillbringats på Arlanda Sky City och där sover jag bara i nödvärn. I Slottsskogen pågick Where the action is som tillsammans med Way Out West tycks ha föranlett ett slags etnisk utrensning i festivalsverige, dödat alla Arvikor och Hultsfredar och förlagt festivalsverige till Västkusten, men vi skulle hur som helst inte dit, och vad bryr jag mig för övrigt om musik, ville bara filthänga i Slottsskogen.

En man runt de femtio som tillhör den demografiska gruppen "alkis" kom förbi och betedde sig därefter, han hade grå mustasch och lite köttigt ansikte, ja, jeansväst också tror jag tamefan. Han började babbla och fråga om våra namn och förehavanden men vi kunde ju inte mötas någonstans, det var omöjligt, vi var på helt olika ställen, olika ställen i livet för all del men framför allt var han full och vi var nyktra, det var den kritiska variabeln, han befann sig i det sorglösa och lätta och det gjorde nu inte vi. Ja, vi var väl glada, men helt sorglös kan man bara känna sig när man dricker.

Så vi sade åt denne man, vars namn jag hörde men inte för en sekund lade på minnet, att vi inte hade någon lust att tala med honom, att vi ville vara för oss själva, att han borde gå. Han blev arg och började raljera och satte sig på huk vid vår filt och undrade vad det var med honom vi inte tyckte om. Vi återupptog våra avmätta avvisningar och jag kände att gubben förmodligen inte kommer att försvinna så lätt, han har hakat upp sig på det här nu och vill att vi ska reda ut någonting, han är full och han vill prata och har av slumpen utsett oss som sina tillfälliga stallpartner.

Och eftersom det fanns kvinnor i sällskapet upplevde jag något slags manlig pliktkänsla - "heder" skulle man kanske kunna kalla det om detta inte var ett dött begrepp i vår tid och kultur - som innebar att det var min lott att ryta ifrån och beledsaga gubben därifrån. Men tänk om han bara skrattade åt mig? Tänk om han sket fullständigt i mina förmaningar och knuffade mig så att jag inför allas ögon stapplade till? Å, den eventuella förnedringen! Våra största rädslor ligger i förväntan, skrev Balzac.

Och det är väl med dagens mått mätt löjligt att känna något slags ansvar att uppfylla en manlig idealbild. Men så är det. Jag kan ingenting om sport och är inte händig för fem öre, jag har bara två bra klassiskt manliga attribut som jag uppfyller och därmed försöker vårda ömt, och det är dels att jag kan bära tungt (inte anmärkningsvärt tungt men ungefär så tungt som alla män i min ålder kan bära) och dels att jag vid tillfällen kan uppbåda viss pondus och nyttja denna till att på ett effektfullt sätt skälla ut människor (vanligtvis myndighetspersoner över telefon).

Så jag reste mig och bad på skarpen mannen gå, vilket han inte ville göra utan att först problematisera de olycksamma förhållanden vi hamnat i, så då fick jag ta mannen i armen och leda honom därifrån, vilket faktiskt fungerade, även om han vid ett tillfälle ryckte till med armen och rubbade min balans så att jag tog ett löjligt litet omotiverat danssteg; en avgrund av manlig skam öppnade sig under mig men jag lyckades gira den.

Sedan såg jag mannen i ögonen, vilket jag generellt sett inte tycker om att göra men för åratal sedan bestämt mig för att göra ändå, just eftersom jag vill vara en som ser folk i ögonen, och så klargjorde jag att nu fick han för fan bege sig därifrån och att jag skulle bli jävligt jävligt förbannad om han kom tillbaka och vid det här laget var jag ganska arg för att bli arg är bland det lättaste som finns, det räcker nästan med att intala sig att man är arg så blir man arg, det fungerar väl så med alla känslor i och för sig men det är avgjort svårare att tänka sig glad än att tänka sig arg.

Och gubben såg på mig genom sitt köttiga ansikte, oförstående och uppriktigt sårade ögon, och jag kände ett stort medlidande, för det var väl ingen större skillnad på hur korkat han eller jag beter oss när vi är fulla, det kanske var en framtida spegelbild jag tittade på, med enda skillnaden att just nu råkade han vara den fulla, den glada och korkade, den som befann sig i det sorglösa och lätta, den som ännu inte begrep vad han gjorde för fel.