Sanningsrevolten

Jag störde mig förut på slutet i Eternal sunshine of the spotless mind. Kate Winslet och Jim Carrey inser att om de blir tillsammans igen kommer de med all säkerhet att stöta på samma problem som de redan harvat sig igenom och relationen kommer återigen nå sin ände i tårar och allmänt armod. Och vad säger de då? "Okay!" - och så rycker de på axlarna och garvar.

Det är förstås en tillflykt in i ljuva lögner. Men antagligen hade man aldrig gjort någonting annorlunda även om man fick en ny chans att göra det man redan gjort, eftersom alla val man gör grundar sig på de förutsättningar, motiv och erfarenheter som man hade där och då när man fattade besluten, vilket gör att man egentligen inte heller kan ångra val man under givna omständigheter hur som helst hade gjort (eeh). Så man säger "Okay!", rycker på axlarna, garvar och inser att man är människa.

Ett liknande språng in i lögnen hittar vi hos Dostojevskij, nämligen Bröderna Karamazov, som ju är en roman som i mångt och mycket handlar om det här med Gud och om det skall vara något bevänt med att tro på en sådan. Under romanen presenteras vi onekligen en rad scener och argument som gör det besvärligt att fortsätta tro det. Men när barnen i romanens slutskede frågar den milde Aljosja om vad som händer när man dör så svarar denne att: jamen, då återses vi i himmelen, där vi kan berätta glada historier för varandra om allting som har hänt.

Albert Camus ser detta som en svaghet med Dostojevskijs magnum opus: det är både märkligt och fegt att avsluta boken med ett sådant citat efter flera hundra sidor strävsam och kritisk gudsproblematik. Jag ser det som att Camus inte förstår sin Dostojevskij. Att avsluta boken på detta sätt är inget statement om att Gud finns - det är ett statement om att det, oavsett om Gud finns eller ej, ändå är rätt gött att tro att Han gör det. Precis som det var gött för Kate Winslet och Jim Carrey att fortsätta tro på sin dödsmärkta kärlek, även när den helt uppenbarligen kommer att leda rakt ner i pissrännan.