Min kamp

I dag skulle min lillebror köpa sitt livs första set skjorta och slips lagom till sin student på fredag. Jag är ju något av en fashionista, och följde med i egenskap av just detta. När vi anlände till Boden City styrde vi emellertid kosan till Örjans Klädbutik, och är det någon jag minns av Bodens köpmän så är det just denne Örjan, mer exakt det faktum att just Örjan är ett särdeles påstridigt exemplar som tycker om att ta kommandot och fatta beslut åt sina kunder. När jag själv gick i gymnasiet lät jag honom stundom göra det åt mig, vilket ledde till att jag kom hem med jeans med fullkomligt vedervärdig mjölvit blekning i rektumpartiet.

Så jag äntrade affären med inställningen att detta var min show och inte Örjans (när det väl egentligen torde ha varit min lillebrors) och klargjorde vid förfrågan att: "NEJ TACK VI ÄR HÄR FÖR ATT KOLLA VI SÄGER TILL OM VI VILL HA HJÄLP TACK TACK HEJ" men Örjan ville inte veta av det och dodgade manövern genom att stilfullt ignorera den. Jag blev alldeles ställd av denna oerhörda fräckhet och i ögonvrån såg jag hur Örjan nyttjade förvirringen till att tränga sig fram mot lillebror. Jag grep efter Örjans byxbälte för att bromsa hans skoningslösa framfart, jag högg efter hans halspulsåder med bilnycklarna, men Örjan slog undan mig, satte mig ur spel med en välriktad armbåge, och innan jag visste ordet av det hade redan lillebror och Örjan i samförstånd enats om en uppsättning ljusblå studentplagg.

Och kvar stod jag, likt den övertände matadoren i Tjuren Ferdinand före mig, och slet mitt hår och min cape för att jag inte fått tillfälle att visa hur duktig jag var.