I går gick American History X på teve - världens bästa film. Varje gång jag är ute på praktik i skolorna ser jag till att den visas. Varför? Jag gör det för barnen. Och för mig själv, förstås. Man kan hoppa in i vilket parti som helst ur American History X och ögonblickligen ha behållning av det man ser. Varje enskild scen är oförglömlig, varenda gest och ögonkast ett minne för livet.
Ett mindre smickrande element med filmen är att vissa av nazistsångerna är liiite för catchy. De sätter sig lätt på hjärnan. Därför hände det i Vännäs att jag gick runt i skolkorridorerna med mina pärmar, snurrandes min nyckelknippa, sorglöst nynnandes "The white man marches oooon...." och det låter ju faktiskt inte alls särskilt snyggt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Måste igen säga att du är så otroligt bra på att fånga det enkla i vardagen; detta är ett av mina stora dilemman i SO-läreriet. Varje gång jag ser den där filmen i hyllan som ett bra lektionsupplägg spyr jag åt mig själv nynnandes den där melodin och jag låter den stå kvar... Skyller det istället på att jag inte visar den för världens största Film-blooper i slutet då han kastar iväg sin "uppsats" och att den sedan finns i hans hand igen då man ser "T-1000:s kombattant" i närbild / Trummisen i världen bästa band
SvaraRaderaDet var ord och inga visor... Var omedveten om blooperngrejen men hey även solen har sina fläckar
SvaraRadera