En tid för allt

Få saker inger mig en sådan känsla av obehag - nej, nu överdriver jag - en sådan känsla av vantrivsel som att återvända från en resa och att därefter i skrift eller, ännu värre, talat språk tvingas formulera vad man haft för sig. För mig är det så totalt ointressant att berätta om. Jag vet ju redan vad jag har haft för mig; jag var ju där. Varför höra det igen, framfört som fragmentariska scener ur en oinspirerad radioteater?

Det är nog därför, tillsammans med en myriad av andra orsaker, som jag har så svårt för dejting eller andra "casual" umgängesformer, vare det med män eller med kvinnor. I de flesta fall går det väl an att lyssna på någon annans levnadsskröna, då den åtminstone fyller det kriteriet att den är ny, och visst kan andra människors berättelser vara plågsamt slätstrukna vissa gånger, men hur slätstrukna de än är så kan jag dem till skillnad från min egen historia inte än - och nog tusan lyssnar jag hellre till det mest triviala människoöde än genomlider min egen välbekanta elegi ännu en vända?

Det finns ingenting om mig själv som jag inte redan har tänkt och kommer att tänka tusentals gånger, det finns ingenting kvar att analysera, inte en vinkel som jag undgått att spegla mig i. Att exempelvis återberätta Amsterdam skulle därmed bli rena rama farsen, inte för att resan i sig bjöd på något extra vad avser det spektakulära, utan bara för att återberättandet skulle utgöras av ett godtyckligt tvärsnitt av mina egna samlade upplevelser från resan, upplevelser som inte ens kan gälla som särskilt aktuella längre, och eftersom de är just mina upplevelser är de långt ifrån allmängiltiga, så alla ansatser till detta återberättande må vi skyndsammast undvika innan det blir jävligt obehagligt för alla inblandade parter.

Men sammanfattningsvis är Amsterdam en fin stad med snygga gator och kanaler som samtidigt har något mycket skitigt över sig - ja, inte bara gatorna och kanalerna då förstås - det är staden i sig som utstrålar skitighet trots att den ser så käck ut, och mindre kan man väl heller inte förvänta sig av en stad som lagt sig till med en så liberal syn på teman som utgör livets skuggsida. Känslan av en vecka i Amsterdam är således densamma som när jag betraktar ett onödigt grällt flingpaket, när jag rör med fingrarna bland gamla serietidningar, när jag måste dricka kaffe ur en kopp med skrikigt emblem - man fylls långsamt av vämjelse.