Döden & Co

Stod i begrepp att köpa snus på Kioskbaren i Boden City och fann att dosorna kostade 27kr/styck när de för bara några dagar sedan kostade 24, påtalade detta för kassören och hamnade nästan i polemik med honom, han menade att det hör till sakers naturliga tillstånd att allt blir dyrare hela tiden och där vore jag ju en idiot om jag sade emot, fick tvärtom lägga ner en del möda på att övertyga honom om mina chevalereska motiv - jag ville faktiskt inte klaga, var bara nyfiken - innan vi kunde skiljas som vänner. Men hur som helst kom jag att fundera över hur upplevelsen av att saker och ting blir dyrare aldrig riktigt korrelerar med upplevelsen av den ökade penningsumma man "har kvar i plånboken" (sicken högerretorik!) varje månad: saker blir dyrare, men man får också mer pengar, fast det senare passerar avsevärt mer obemärkt. När jag färskt efter studenten arbetade på callcenter tjänade jag sällan mer än 8-9 tusen kronor i månaden post-skatt, och det är ju ungefär samma månatliga summa jag har att röra mig med nu som extraknäckande student, men dåförtiden kunde jag köpa en massa kläder och gå ut varje helg och resa runt utan att jag någonsin upplevde ekonomiskt armod. Det gör jag förvisso inte nu heller, men armbågsutrymmet var större då. Och 8-9 tusen var väl helt enkelt mer pengar förut, och det här är ju ett fantastiskt trivialt påpekande, men jag tror aldrig jag upplevt inflation förut såsom jag upplevde det i dag när jag köpte snus på Kioskbaren i Boden City. Så det här handlar alltså om skillnaden mellan att veta någonting och att verkligen känna det. Man förstår att man blir äldre, men det är bara i vissa stunder man på allvar känner det. Man vet väl att man ska dö, men vad betyder egentligen den vetskapen om man inte kan känna vad "död" innebär? Enligt Knausgård gör vi oss själva en otjänst genom att forma en kultur som blundar för döden, som gömmer undan de avlidna, som stoppar dem i kulvertar djupt under sjukhus och fortast möjligt forslar deras livlösa kroppar ur vår åsyn, för det bidrar till döendets mystik och gör det svårare för oss att greppa och hantera den. Och kanske vore det bättre om vi lät de döda ligga fullt synliga på gator och torg för att avmystifiera döden eller åtminstone den döda kroppen, och förstå att döden inte är mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.