Inkvarterad i Boden, ja. Har tillbringat nationaldagen med att rensa i mina gamla gömmor. Hittade mina dagböcker från låg- och mellanstadietiden (en mycket tidig "Den sorgesamma krönikan"). Jag började bläddra i dem för att avtäcka något av värde, men fann till min ledsnad att jag skrev som en kanalje. Framför allt var dagböckerna oerhört skamlösa i sina Berts Dagbok-influenser. Och jag mindes hur bertböckerna verkligen betydde mycket för mig, och på sätt och vis blev tongivande för en epok av mitt liv och hur jag då valde att se på världen, vilket senare Lundells Jack kom att omdefiniera (låt gå för att det trots allt finns vissa likheter mellan Bert och Jack).
Det vore kul med en ny sådan kraftfull litterär upplevelse. Men det känns som att man måste snubbla över dem, vilket säkerligen är en överdrivet romantisk tanke. Men kul vore det med nytt blod! Gärna något optimistiskt och livsbejakande, tänk Paolo Coelho fast bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
zing!
SvaraRaderaAldrig skall jag tröttna på Paolo Coelho-skämt
SvaraRadera