You had to be there

I DN:s söndagsbilaga är det legio att någon av intervjuobjekten tillåts kartlägga sin "senaste söndag", komplett med minutiösa tidsangivelser. Dessa söndagsresuméer är alltid absurt spektakulära. Det råder inga tvivel om att de i nio fall av tio är dragna ur arslet, eller snarare utgör en sorts "best of" ur denna människas liv komprimerat till en enda söndag.

Alla som intervjuas i DN vaknar vanligtvis 05.00 i någon pittoresk alpby och ger sig genast ut på en två timmars joggingrunda, för att därefter äta tryffel och pocherade enhörningsägg på något exklusivt värdshus, för att innan tiorycket skriva en roman och regissera två filmer och därefter ta ett privatjet till Dubai för att ligga med George Clooney, varefter de till middagstid hoppar på en dubbeldäckad ubåt till Galapagosöarna i syfte att rädda någon utdöende trädart. Det är kort sagt provocerande falsk PR för jaget. Och det är väl alright. Inte värre än en tillrättalagd profilbild på facebook, eller en blogg.

Men i dag har de intervjuat Natascha Kampusch, som är känd för att hon blev "fritzlad" och alltså fick tillbringa åtta år i källaren hos någon österrikisk snuskgubbe. Det har inte fallit på Natascha Kampuschs lott att återge sin senaste söndag. Men det slog mig att det hade varit väldigt roligt på ett osmakligt sätt om hon fick göra det, och beskriva en vanlig söndag i en österrikisk fängelsehåla: "Vaknar i totalt jävla mörker av mina egna ångestskrik. Det är iskallt. Har ingen aning om vad klockan är. Har ingen aning om vilket år det är. Dunkar huvudet i väggen. Äter gröt som skickas in genom ett hål i dörren. Övervägen tanken på självmord. Tuggar på mitt eget hår. Somnar, skakande av gråt".

Jaja ni fattar inte skit i det hejdå