Tranströmer skriver om sin morfar: "Morfar talade 1800-talets språk. Många vändningar skulle i dag te sig uppseendeväckande ålderdomliga [...] Han saknade inte temperament och kunde brusa upp. Ett sådant utbrott tog aldrig riktigt på allvar och gick omedelbart över. I själva verket var han så försonlig att han löpte risk att beskrivas som velig. Han ville hålla sig väl med också icke närvarande personer som förtalades i ett vanligt samtal".
Och vem beskriver han i samma veva - om inte min egen romankaraktär John Ruben Anderson! O, som jag älskar förra sekelskiftets överspända lynnen, som pendla mellan ursinnig heder och självutplånande hövlighet från en sekund till en annan. Och tack Tranströmer, för att du bekräftar min världsbild!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar