Rör inte min kompis

Bamse är i trångmål, rapporterar DN, för att ha uttryckt sig alltför lättvindigt och banaliserande om frågor som rör migrationspolitiken. I Bamses självbetitlade serie blir en vän till familjen (som alltså skall föreställa krigsflykting) efter diverse turer utvisad tillbaka till sitt fädernesland - och där visar det sig att livet ändå är rätt okej, ändå.

Jag vet inte om det hade varit att föredra att få se Bamses polare bli släpad i kedjor efter en jeep eller nåt. Barnserier kanske måste få banalisera lite grand för att kunna förmedla hopp i en tröstlös verklighet. Eller så skall man rycka undan mattan på dem i ett tidigt stadium. Men mina högskolepoäng i barnlitteratur säger mig att barn behöver sagor som slutar lyckligt. Okomplicerade sagor där draken verkligen bara är en kompromisslöst och essentiellt ond kraft, utan några förmildrande sidor eller freudianska barndomstrauman.

Men vi kan hur som helst sluta oss till att Alfons Åberg förmodligen hade gjort ett bättre jobb än Bamse utifrån samma premisser. Jag bläddrade som av en händelse i en sentida Alfons på Pihlgatans bokcafé för någon vecka sedan och fann att boksviten fortfarande var förbluffande kompetent. Ett särskilt parti gjorde mig tårögd. Alfons hade skaffat sig ett blattealibi i en invandrad kamrat och de båda polarna roade sig med krigiska lekar. Då Alfons invandrarpolare hade en pappa som deltagit i ett krig bad de soldatpappan berätta någon kittlande historia om verklighetens krigsföring. Det visade sig att verklighetens krig var ganska osexiga. Soldatpappan låg i en bombad ruin och höll för öronen medan kulorna visslade över huvudet på honom. Men så såg han mitt i allt armod en ensam liten myra som kröp över betonggolvet och fylldes av nån sorts insikt. Det är lätt att förstöra och svårt att bygga upp, menade Soldatpappan, men myran ger inte upp. Myran kommer att fortsätta bygga, alldeles outtröttligt, hur beklämmande läget än ser ut.

Slutsats: Bamse borde läsa Alfons