Liv, jag förstår dig

Jag har aldrig varit bra på särskilt mycket. Jag kan skriva. Jag är i mina bästa stunder en putslustig kåsör. Under de snart fyra år som jag haft den här bloggen har nästan allting hänt. Men en sak hände aldrig.

Den sjunde december 2007 skulle jag och Elin gå och se Doktor Glas på Umeås teater. Vi åt kallskuret, delade en flaska rött (ja, ja, allt finns dokumenterat här på denna blogg, precis som jag skriver det!). Men en försenad taxi gjorde att vi aldrig tilläts äntra lokalen. Vi hade således - utan att ha varit medvetna om det och innan begreppet ens hade uppfunnits - mer eller mindre "vaskat" våra teaterbiljetter.

Elin mottog beskedet med samma grace som tagit henne genom sitt livs många bördor och svårigheter, gud välsigne henne. Jag mottog beskedet som den rika vita man av kälkborgerlig börd som jag är. Jag slet mitt hår och bölade, skrek rakt ut och vände ilskan mot själlösa ting; ringde upp någon stackars taxibolagstant och svor att hemsöka hennes ättlingar i centennier framöver. Ingen av mina åthävor bar frukt. Vi gav upp, gick till Pipes, drack.

Det finns en tid för klingande glas och vemodiga skratt. En annan för verbalt våld mot taxibolagstanter. Men det finns också en tid för revansch. I kväll är vedergällningens timme här. I kväll skall jag äntligen - efter tre och ett halvt jävla år - få se den där förbannade föreställningen som jag för övrigt också missade när den sändes på SVT och som Pirate Bay av oklara skäl aldrig tillhandahåller. För det är ju så: föreställningar blir med tiden olönsamma, ersätts av andra, faller i glömska. Men jag glömde aldrig.

Och nu har pjäsen alltså återuppstått för en omgång till, en sista chans om ni så vill, lagom till färdigställandet av mitt examensarbete som handlar om just Doktor Glas. Kan ni tänka er mer känslomässigt laddade premisser inför kvällens teaterbesök?? Aldrig har mina förväntningar varit så höga.

Det är kanske dumt. Men i kväll ser jag pjäsen inte bara för egen skull. I kväll kommer Gustav anno 2007 (Gustaf!) att sitta jämte i osinnlig form, denne man som jag i mångt och mycket föraktar men just i kväll tänker lägga armen om, för att i föreställningens crescendo luta mig fram och viska ömt "We win, Gracie" som Bruce Willis till Liv Tyler i Armageddon, för precis som Bruce Willis är jag fastspänd vid en stor jävla bomb som jag lagom till applådstormarna detonerar, för att i revanschlustans tecken blåsa både mig själv och Kungliga Dramaten åt helvete, i öronbedövande skrän och överdådigt fyrverkeri.